Mikael Göth

Ersta den 12/11 1965

Kylan kom plötsligt och nästan överrumplande, även om varenda människa kunde förstå, att den snart skulle vara här. November är ju dock en sådan månad, som står med ena benet i hösten och den andra i vintern. Varma solskensdagar och några andra dagar med ljummet regn kunde kanske inge oss föreställningen att kylan inte tänkte besöka våra breddgrader det här året. Men plötsligt en natt rullade fullmånen fram, kritvit och skarpskuren i kanten. Och stjärnorna stod som islagna stålspikar i himmelstaket. När morgonen grydde, visad det sig, att de löv, som ännu inte hade  släppt greppet om grenarna, hade krökt ihop sig och skrumpnat i kanterna, då kylan hade sänkt sig ned över marken. När morgonens första vindil, som var vass och kall, drog igenom grenverket, släppte taget. Deras kraft var bruten.

Och morgontidningarna kom med svarta rubriker, som talade om kylans överfall i trafiken. Olyckskurvan i statistiken gjorde en tvär krök och började klättra brant uppför med dödskalla siffror. Det var oväntat. Man var inte beredd på det hala väglaget…

Vi tar det näst sista steget på vårt kyrkoår denna söndag, Söndagen före Domsöndagen. Dess budskap i text och psalm och bön talar till oss om vaksamhet. Vaksamhet inför det som KRISTI KYRKA i alla tider bekänner:”… därifrån igenkommande till att döma levande och döda”. En kristen människa, liksom hela KRISTI KYRKA, lever med detta som ögonmärke. Det betyder inte, att KRISTI återkomst står som en hotande skräck, som präglar en kristens liv. Nej, det är KRISTUS, som kommer, då utstrålar den dagen ett himmelskt ljus, ty KRISTUS har en kristen lärt känna i Ordet och Nattvarden, i syndabekännelsen och syndaförlåtelsen.

Men detta framtidsperspektiv präglar ändå livet – till vaksamhet. Att vaka betyder ju både att vara uppmärksam och att vara redo. Den som vakar vid en sjukbädd är ju uppmärksam på varje förändring, som kan ske med den sjuke, men är också redo att vidtaga åtgärder, om något skulle ske.nde

Så menar också JESUS, att vi skulle handla. Han har satt oss till vaktjänst. Patienten är i detta avseende vi själva. Det vi är satta att vaka över, är vårt eget GUDS-förhållande. Det är alldeles nödvändigt, att vi då och då tar pulsen på vårt andliga liv. Har pulsen upphört, finns ju inte livet. Är pulsen svag eller oregelbunden, måste det vidtagas livsbefrämjande åtgärder. Det kanske t.o.m. är så att orsaken är näringsbrist. Då är det nödvändigt, att vi under bön återvänder till GUDS ord och HERRENS heliga nattvard.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 5/11 1965

Jag har någonstans läst om, att det i San Marco-klostret i Florens skall finnas en väggmålning i varje munkcell. Utformningen och motivet kan växla. Men regeln är att det i de yngre munkarnas celler bara förekommer bara förekommer en gestalt på väggmålningen, nämligen den Korsfäste. Hos de äldre munkarna däremot kan väggmålningen också skildra något ur ett helgons liv. Kanske var det rätt, vad någon antog, att det därigenom gavs en nyttig påminnelse om vad som är väsentligast.

När vi nu firar Alla helgons dag, är det kanske naturligt att vårt sinne fylls av minnesbilder av människor vilkas liv vi vill beteckna som helgonliv. De liksom bar på ett inre ljus, som belyste deras väg och som kunde snudda också vid dem, som kom i deras väg. Deras liv var präglat av en förtröstan och kraft, som inte var av denna värld. Och ändå tror jag inte att det var dessa helgons mening att s.a.s. ”fylla hela bildrutan”. Det största helgon på jorden, om vilken det högsta och mest sannfärdiga omdöme avgivits – nämligen att ingen av kvinna född varit större – säger själv: ”Det är som det bör vara, att HAN växer till och jag förminskas.”

Utan KRISTUS inga helgon. Men där KRISTUS blir HERRE och FRÄLSARE för en människa, där blir människan ett helgon för Gud. Hon blir nämligen av GUD heligförklarad. Ett helgon är inte en människa, som är syndfri, utan en som inför GUD är skuldfri. Hur det egentligen kan gå ihop, förstår bara GUD. Ty HAN har i KRISTUS löst oss från det som skilde oss från Honom. Och den som tar emot KRISTUS som HERRE och FRÄLSARE, får i GUDS förlåtelsen lägga av sina slitna och solkiga kläder och ikläda sig förlåtelsens rena, vita kläder. In i himlen blott helgon d.v.s syndare, som mottagit syndernas förlåtelse. Under deras liv på jorden betackar de sig för någon ”helgontitel”. Ty för dem är bara EN helig, rättfärdig och barmhärtig: JESUS KRISTUS.

O vilka under helgon äro

Leva i salighet, sucka så tungt,

Äro så höga, Se så föga,

Bo i Guds borg, men ha sällan det lugnt.

Vandra i trone, se HONOM icke,

Detta är regeln, det bliver därvid.

Korta minuter känslan åtnjuter

Vad vi i sanning dock äga alltid.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta

Glöm icke alldeles bort vad du har

Även den timma, Tätaste dimma

Solen fördöljer, är solen dock kvar. Sv.ps 379:3-5

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 29/10 1965

Jag stod vid bokhyllan och nappade åt mig en bok så där som man ibland kan göra utan att egentligen tänka på, vad man gör. Varför just jag tog fram den där boken, vet jag inte. Kanske var det en så föga djupsinnig orsak, som att bokryggen lyste gul, där den stod inklämd mellan tjockare och mycket allvarligare böcker. Hur som helst… Det första jag såg, när jag på måfå slagit upp den, var ett fotografi av en gårdsinteriör. Det var bara ett litet hörn av en bakgård från ”var som helst”, som man såg. Men man kunde nästan utan någon fantasi alls ana det gårdsgråa och unket trista, som måste präglat den miljö, där kortet var taget.

Några kvadratmeter asfalterad bakgård – grå och sprucken och ful; en vindlande stentrappa med nedslitna trappsteg och en lika svindlande ledstång i svart gjutjärn; en bit av en murad vägg med gapande, öppna sår, där pusten hade lossnat och fallit i flagor. Ja, det var vad man såg… Och så pojken, förstås… han som satt på ett av de översta trappstegen. Armbågarna mot knäna och huvudet nedkilat mellan händerna, medan ansiktet återspeglar uttråkat missmod. Vid sidan av bilden stod det: ” Jag har ingen att leka med.”

Naturligtvis kan man se på en sådan här bild med en vuxens överlägsna leende och förnumstigt säga: ”De barnen, de barnen…” Men är det riktigt? Är det verkligen ett barn vi ser? Det är kanske en vuxen människa vi igenkänner i barnet, som blev fotograferat. Och nu måste vi ta reda på vad boken heter. ”Bakom fasaden”.

Hurdana är vi egentligen – bakom fasaden? Fasaden är vi ju måna om. Det gäller att spela rollen, så att ingen människa kan gissa, att det inom oss finns ett barn någonstans, som tycker det är dödande trist, som tycker det är ohyggligt att vara ensam med sitt innersta och som ibland längtar bort – eller kanske hem? Inte bara hem till möbler och kända saker, till anhöriga och vänner, utan det hem, där man får utlämna sig restlöst, där man får lägga av ansvaret för allt och alla i sin tillvaro, där man får ta emot förlåtelse för det trassel som ett liv även under de bästa perioderna är.

Men då kanske vi säger till oss själva: Nej, ryck upp dig! Det här glömmer du, när du kommer in i de vanliga gängorna igen. – Ja, kanske om jag undviker att gå in i min egen bakgård. Men då hör det till, vad denna söndag talar om: Andlig försumlighet. – Det finns dock En, som kan vända tristessen i glädjefyllt innehåll, ensamhet i oförgänglig gemenskap och livets trassligheter som binder, i förlåtelsens frihet: Jesus – och JESUS allena.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 22/10 1965

Idag måste jag berätta för Er, vad en god vän, som är rektor, har berättat.

För några år sedan hade han en s.k hjälpklass, där han undervisade 13-14-åringar, som hade vissa svårigheter att följa den vanliga undervisningen. Man hade under en längre tid sysslat med bönen ”Fader vår” och inte utan framgång försökt lära den. En dag lät han eleverna skriva ned på ett papper så mycket de kunde komma ihåg av bönen. Tystnaden sänkte sig ned över klassrummet. Tankarna försökte väl leta upp upptrampade vägar i minnet och pennorna fick sedan forma det till begripliga ord. Efter en stunds ivrigt arbetande bröts tystnaden: ” Magistern, jag kommer inte längre än till Ske Din Vilja.”…

”Jag kommer inte längre än till Ske Din Vilja!” På ett sätt skulle vi kunna säga: Lyckliga grabb. Du har kommit långt: Kanske längre än många snillen på jorden.

Att verkligen komma dithän, att vi uppriktigt beder Ske Din Vilja, det är sannerligen ett tecken på trons seger. De två orden står som överskrift för den här söndagens texter i psalmboken. Många människor ryggar tillbaka för den bönen. Det är som att utlämna sig själv. Och visst är det så, men det är inte att utlämna sig åt ett blint och okänsligt öde, som vältrar sig över en och krossar och förgör. Låt oss istället använda ordet – överlämna sig. Och den som står som mottagare är inte en vitprickg tärning, som kan rulla åt vilket håll som helst och ge vilket utslag som helst, utan det är vår himmelske Fader, som verkligen har fadersomsorg om oss.

Ibland kan det bli på det viset för oss, att vi säger, när alla mänskliga hjälpmöjligheter är uttömda: Ja, nu har jag inget annat att göra än att säga Ske Guds Vilja. –  Varför säga det först då? Precis som om GUD velat sätta krokben för den hjälp som kunde lämnas, om bara Hans vilja hade fått ske. Nej, sådan är inte GUD. Han helgar och välsignar även mänsklig hjälp.

Beder vi Ske Din Vilja, då ställer vi oss helt och hållet till vår invärtes och utvärtes människa under hans makt och behandling. Och det betyder, att vi därmed säger: HERRE, tag hand om mitt benbrott, mina gallbesvär, min magblödning eller min sjukdom, som ännu är okänd. – Det betyder också: HERRE, giv mig kraft i mitt arbete, så att jag orkar. Giv mig seger över mina antipatier mot en viss människa. Hjälp mig att övervinna sådana reaktioner, som skadar min omgivning. O.s.v. Men till sist och framför allt betyder det: HERRE, giv mig en rätt tro på Dig som Frälsare och Herre, ett fast hopp om glädjen hos Dig, en överflödande kärlek till Dig, Du som redan älskar mig….

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 15/10 1965

Den utsikt, som vi har från Ersta sjukhus, är ganska fantastisk. En kväll i den gångna veckan, då jag var på väg nerför trapporna, kom jag i hastigheten att kasta blicken ut genom ett av trappfönstren. Vad jag såg, var vackrare än det vackraste konstverk. Jag såg kvällshimmelen i flammande färger och Tyska kyrkans smäckra torn, flankerade av Riddarholmskyrkan och Storkyrkan, dra ner himmelsk välsignelse över Gamla Stans husmassor, liksom en åskledare drar till sig urladdningar från molnen.

Men det är bara så här på avstånd, man ser hur högt tornet höjer sig över alla husen, som trängt ihop sig i staden mellan broarna. Går man där och följer de smala och krokiga gatorna, kryper in i trånga gränder, tar sig upp för trappor och sneddar över gårdar, då hittar man bara folkträngsel på Västerlånggatan eller den ojämna, knöliga stenbeläggningen i tvärgränder, som är smala som rännstenar, eller de gråa soptunnorna på bakgårdar, som mera liknar mörka brunnar än gårdar.

Vart tog nu den himmelska synen vägen, som visade sig för oss i ett sjukhusfönster på Ersta? Var det bara en tavla, som var njutbar på avstånd, men inte kunde fångas av dem, som skyndade fram på de mörka gatorna eller bodde med fönster mot bakgårdar? Jo, om vi stannar tillräckligt länge och försöker skärpa vår hörsel, då skall vi plötsligt få höra den spröda klangen från Sancta Gertruds klockspel. Kanske känner vi igen tongångarna av den gamla koralen.

Nu tacker GUD allt folk,

Med hjärtans fröjd och gamman

För stora ting, dem HAN gör med oss allesamman,

Den från vårt modersliv av nåd och stor miskund

Så mycket gott oss gjort och än gör varje stund.

Förstår Ni, som har det tungt och svårt och besvärligt på alla möjliga sätt, att jag nu skrivit om, hur Ni skall kunna fira Tacksägelsedagen, som är denna söndags namn, på ett innehållsriktigt sätt, trots att Ni ännu måste stanna kvar ett tag i ”trånga, mörka gränder”? När ni en gång kan se den här tiden på avstånd, skall Ni kanske också få se, att det dock fanns en välsignelse, som sänkte sig ner över Er, medan Ni ännu måste hålla till i mörkret. Ty mörkret är inte mörkt för GUD. Den gamla psalmen, som för så många i Gamla Stan blivit deras psalm, må vi göra till vår psalm och med frimodighet sjunga på nödens bakgårdar. –

Den nåderike GUD, HAN oss ock här förläne

Att vi med hjärtans fröjd i frid städs HONOM tjäne.

Och HERREN, stor av nåd, oss vare alltid blid,

Oss vare HERREN när nu och i evig tid. Sv. Ps 12

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 8/10 1965

Idag har jag en sommarbild i minnet, som jag vill projicera på papperet för Er. Jag tror, att det var den klara, kyliga luften, som mötte mig nu på morgonen, som – ännu något så när fri från tyngande bensinångor – lockade fram minnet av klar och fri fjälluft.

Som jag förut i något söndagsbrev talat om hade jag glädjen att under sommaren få ha scoutkonfirmander under några veckor uppe i de jämtländska fjällen. Några gånger under tiden där uppe gjorde vi något längre fjällvandringar, som alltid blev innehållsrika på skönhetsupplevelser och spännande strapatser.

— Vi hade varit uppe på fjället hela dagen och var nu på nerväg. Bakom oss låg fjällmassivet som den allvarlige Bergakungen själv. Bakom oss hade vi också en mödosam klättring efter rösade märken i strilande regn, som högre upp på fjället hade övergått till våt snö. Men nu var vi som sagt på hemväg och vi hade väl inte mycket mer än några kilometer kvar tills vi nådde väg. Västerut hade molnen skingrats och kvällssolen tryckte på mot fjällväggen, som svarade med varm, fuktig växtvärme. Livet föreföll oss allesamman i det ögonblicket ganska underbart. Visserligen hade vi kommit litet vid sidan av leden, men det gjorde inte så mycket, eftersom vi visste, att vi hade ett vattendrag framför oss, som vi skulle över. Sedan hade vi bara att följa det, tills vi kom fram till banad väg. – När vi väl nådde fram till vattenfåran, märkte vi att fjällbäckar växer sig stora och starka ganska fort. På uppfärden hade vi passerat den i dess allra översta lopp. Nu stod vi någon kilometer längre ner och möttes av en ganska bred strömfåra. Redan på avstånd förstod vi av bruset att döma, att vi inte skulle få att göra med en liten porlande bäck längre, utan med en halvvuxen älv. – Skulle vi inte göra oss omaket ändå, att gå tillbaka uppåt fjällsidan, där vattnet hade krympt ihop? Ledarnas försiktiga förslag möttes av envetna protester från ett dussin spänningshungriga femtonåringar. När vi dessutom fann ett ganska bra vadställe, var saken avgjord. Men strömmen var starkare än vi hade trott och vi fann att fotsulor inte är så stora plattor att stå på, när vattnet ligger på fån ena sidan. – Tack vare att vi fick fatt i ordentliga störar, som vi kunde ta spjärn emot, klarade vi oss över allesamman – inte torrskodda men dock utan att ha fallit.

”Fräls mig, GUD, ty vattnen tränga mig inpå livet!” är en bön, som vi möter i bibeln. Knappast är det fjällbäcken, som drivit fram det ropet. Hur skall vi kunna behålla fotfästet, när nöden tränger på med sådan kraft, att vi är på väg att falla och rivas ned? Vi måste ha något att ta spjärn emot. ”Om jag och vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty DU är med mig; DIN käpp och stav de trösta mig.” Psalt. 23:4

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 1/10 1965

Hösten är på antågande. Den rycker fram steg för steg. Vi vet, att den om en kort tid har ett fast grepp om väder och vind och dagsljus. Ibland möts vi av höstens klarhet för att stunden efter svepas in i dess gråa fuktighet.

Egentligen har jag inte så mycket tänkt på, att vi är inne i den verkliga höstmånaden, förrän mina blickar föll på några annonser om bildäck. – Tänk på bilens väg-grepp, när Ni kör på höstvåta vägar! Kontrollera era bildäck! Slitna bildäck är riskabla, när höstdimman gör vägen våt.

Väggreppet är viktigt inte bara för bilisten, när han sitter bakom ratten. Ibland kan vi få färdas på livsvägen under klaraste höstsol. Vi kan hålla en hög och jämn takt. Men över vägen ligger stråk av fuktig, rå dimma, som gör vägbanan riskabel. Att förlora kontrollen över sin bil är en ganska obehaglig upplevelse. Ingenting vill fungera, åtminstone inte efter bilförarens önskan. Värre är det, när man förlorar väggreppet i livet. Egentligen tror vi oss om att vara säkrare än vi är. Kanske har våra tankar tidigare gått ungefär så här: Om jag blir sjuk, skall åtminstone inte jag ge mig över! Eller när sjukdomen blir lång, då skall jag försöka visa mod. – Men när min vägbana verkligen kom att präglas av sjukdom, då var det som att mista kontrollen inte bara över sig själv utan även över sin tillvaro. Det man stod på, drogs liksom undan. Inte är det bara sjukdom, som kan försätta mig i denna situation. Nej också bekymmer för anhöriga, en tyngande arbetsbörda och mycket mer kan göra vår väg farlig.

Vi skall givetvis inte vänta med att undersöka, om vi kan behålla väggreppet, även när påfrestningarna kommer, tills vi nått de farliga vägsträckorna i livet. Det skall vi kontrollera innan. Men om det nu är så, att vi redan hunnit dit, där oron och osäkerheten inför det närvarande och framtiden, håller på att föra oss i kvav, då skall vi veta, att det är ett HANDGREPP, som ger oss VÄGGREPP. Jag tänker på en psalm i psalmboken:

Så tag nu mina händer

Och led DU mig,

Att saligt hem jag länder,

O GUD, TILL DIG.

DITT barn i nåd ledsaga,

Min väg är svår;

Jag vill ett steg ej taga,

Där DU ej går. Sv.ps. 331:1

Nej, sannerligen – TRYGGARE KAN INGEN VARA …!

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 23/9 1965

Nog har man anledning att förvåna sig över sig själv ibland eller hur? Tag t.ex. vad som hände mig en dag i den här veckan.

Inne i vår portuppgång såg jag, när jag gick in, en bunt reklamtidningar. Någon hade tydligen kommit för att lägga dem i lägenheternas brevlådor, men inte kommit längre på grund av porttelefonen. Istället hade denne utdelare lagt en 10-15 stycken på en liten hylla vid dörren. Flera gånger passerade jag de där tidningarna den dagen och följande. Jag lade till slut inte ens märke till dem.

Vid ett tillfälle hade jag sällskap med min äldsta flicka, en dam på sju år, som är inne i en intensiv forskningsperiod och som läser allt, som är tryckt. Medan jag letade efter nycklarna för att låsa upp, stod hon och läste de halvt hopvikta tidningarna. Och så frågade hon: ”Pappa, har du tagit en sån här tidning till oss?” – Nej, det hade jag ju inte gjort, förstås. – ”Ja, då ar det bästa att jag gör det”, sade hon med ett knyck på nacken, ”för här står det …” Och så läste hon med entonig halvsjungande röst på den sidan av tidningarna, som låg uppvikt – försiktigt och trevande: ”D-e-t-t-a  a-n-g-å-r  a-l-l-a …” Och när vi kom hem, läste vi Extrabladet från Rädda Barnen om de oerhörda behoven av stöd i kampen mot tuberkulosen bland barnen i u-länderna. Det var inte bara ett problem, som angick mig. Det angrep mig …

DETTA ANGÅR OSS ALLA … Jaja, det är klart – säger vi och rycker på axlarna. Men det är så mycket, som bär etiketten VIKTIGT. … Det här är något som verkligen angår Er – 25 öres rabatt på diskmedel denna vecka! … Gör en utlandsresa nu! … Obs! … Bara denna vecka! …! …! …! Det verkligt viktiga drunknar i viktigt småkrafs. Nu ligger tidningen framför mig som en påminnelse och vi har kommit överens om att vi skall g till posten med det gula inbetalningskortet. Bara det nu inte stannar vid blotta tanken, som det gör även med viktiga ting – ja, kanske t.o.m.  när det gäller det allra nödvändigaste.

Får mitt brev idag bli ett Extrablad till söndagen? Jag understryker efter fattig förmåga nödvändigheten av att vi hjälper de nödlidande barnen. Men jag har också ett fördjupat ärende, om vilket det kunde skrivas med lika stora bokstäver: DETTA ANGÅR OSS ALLA … ”Den angelägnaste omsorgen”, står det som överskrift över denna söndags texter. Lika litet som vi kan vänta att tuberkulosen skall övervinnas genom att vi bara säger: ” Det kommer väl att ordna sig så småningom”, lika litet löser vi vårt förhållande till Gud med en axelryckning. Mästaren från Nasaret uppmanar: Sök – sök först Guds rike och Hans rättfärdighet … Och mycket kommer att förändras för oss, om vi verkligen gör det.

Eder tillgivne Einar Göth