Mikael Göth

Ersta den 3/4 1964

Häromdagen fick jag höra om en händelse, som jag gärna ville berätta mitt söndagsbrev den här gången.

Det var livat i barnkammaren en dag. Det kunde mamman förstå av ljudet att döma. Mycket riktigt. Två två syskonen hade etablerat ett ordentligt kuddkrig. När krigstjuten blev alltför öronbedövande, sade mamman till, att de fick övergå till en litet lugnare lek. De två småttingarna tog sig tydligen en funderare, men så kom lillasyster på en ide´. De skulle leka en alldeles ny lek. “Vi skall leka Gud!” Mammans nyfikenhet blev naturligtvis väckt och i smyg iakttog hon den           vidare utvecklingen av denna säregna lek. Lillasyster visste redan precis, hur det skulle gå till och hon instruerade sin äldre bror: “Nu står du här. Och så håller du ut armarna så här. Och så ställer jag mej här framför och faller. Och så skall du ta emot mej i dina armar.” – Det var allt.

Lyckliga lilla flicka, som visste, att den leken kunde lekas så enkelt! Barnens lek är ju ofta deras verklighet. Vi känner oss kanske för stora för att leka. Men kanske att det bara gäller en ändring av beteckningen. Vare sig vi som barn kallar det lek, eller som vuxna kallar det för verklighet, behövde vi lära känna Gud så enkelt, som flickan hade gjort. Så enkelt – och så svårt!

Att falla – och falla i Guds armar, det är trons hemlighet. Han, den Uppståndne, står där bakom och tar emot, när den uttröttade och kanske utpinade människan faller, hon som bara har ett att hoppas på – Jesus Kristus.

Jag flyr till dig, o du som dig förbarmar

0 Jesu Krist, jag flyr i dina armar.

Där finnes tröst, där får mitt hjärta ro,

Där skall jag fri för kval och jämmer bo.        Sv.ps. 276:5

Inte ser vi alltid, att Han står där och väntar att få ta upp ess i sina armar. Det var ju också en del av leken, att brodern skulle stå bakom och ta emot lillasyster, när hon föll. Hon litade på att han tog emot.

När vi faller i de armarna, då faller vi i Guds förlåtelses armar. De armarna har en gång varit utsträckta på ett kors för vår skull. Nu sluter de sig om oss i nåd och barmhärtighet.

Orkar Han mig och orkar Han hålla ut med mig? Det är den trofaste Guden, som själv skall bära. Och den Allsmäktige orkar. Då må jag i dag bedja:

Ett villat får, som funnet är

Ack till den frälst hjorden bär

På hulda herdearmar,

O, du som dig förbarmar.       Sv.ps. 280:6

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/3 1964

Alla kyrkoårets stora högtider är väl glädjehögtider, men påsken är den mest glädjefyllda av dem alla. Kanske det är därför, som vi hellre säger “glad påsk” än “god påsk”. Men förnimmer vi väl något av denna glädje?

Jovisst är många människor glada, när de får samlas till fest där hemma. Man blir väl lika glad nu, som varje gång man kan ha det festligt omkring sig. Men är det själva påskglädjen? Är det inte en viss slags “trivselglädje”, som visst inte skall föraktas, men som med litet an­ strängning kan ordnas vilken lördag eller söndag som helst?

Äger påsken en glädje i sig själv för oss? Kan vi bli glada över denna högtid, även om vi inte kan ha det festligt omkring oss? För många människor är det en oupptäckt glädje.

Kristus är sannerligen uppstånden! Det är ett under med konsekvenser. Det betyder, att varje skuld är försonad inför Gud. Det betyder vidare, att Jesu vilja nu kan fullbordas, då Han sade: “Fader, jag vill, att där jag är, där skola ock de, som du har givit mig, vara med mig.” Döden blir icke den meningslösa slutpunkten på det meningslösa, som kallas för “livet”. Inte heller blir döden ingången till någon slags skuggtillvaro i dödsriket. Nej, i och med att Kristus uppstod, har nu varje människa möjligheter att få gå in i en himmelsk glädje, som vi inte kan förklara eller beskriva, därför att vi inte ännu har erfarit den. Kristi uppståndelse har givit mänskligheten en ny målsättning. Måtte jag hålla målet i sikte, medan jag är på vandring mot det!

Kristi uppståndelse har också konsekvenser för oss under denna vandring. Ty just genom att Han är uppstånden och nu lever lika verkligt – ja, kanske verkligare än vi – så vill Han nu uppfylla sitt löfte “Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Han är med både under den mörka dagens svåra timmar eller under nattens ändlösa sömnlöshet och under de ljusa dagarnas förhoppningsfulla glädje.

Han är med, när den dag kommer, som vi mest av allt fruktat, liksom då den dag kommer, som vi längtat efter mer än något annat. Han är med i sjukrummet, där en nödställd människa i sitt inre viskar fram hans namn, liksom den, som kommit hem till sitt rum efter slutad arbetsdag, inte är ensam med sin trötthet och sina problem, ty den Uppståndne är med!

Den verkliga påskglädjen är en glädje, som kan förändra hela min tillvaro. Och det är en sådan glad påsk, jag önskar Er.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 20/3 1964

Den vecka, som vi nu står inför början av, är en innehållsrik vecka, Den kallas av ålder för Stilla Veckan. I vissa landsändar kan man få höra namnet Dymmelveckan. Enligt vad de lärde säger, skall detta sista namn på veckan betyda den Stumma Veckan. För att illustrera detta lät man förr på vissa håll vira halm omkring kyrkklockans kläpp, vilket gav en dämpad och dov klang.

Palmsöndagen, som nu är närmast, äger ju ett till synes ljust innehåll, då vi i evangelietexten känner igen lovsången från 1 söndagen i Advent: “Hosianna. Välsignad vare Han, som kommer, i Herrens namn.” Det var väl kanske det, som lärjungarna, som var omkring Jesus vid det tillfället, också kände – glädje och stolthet över att vara en så uppburen Mästares lärjungar. Men denna lovsång blev inledningsackordet till de närmast följande lidandesdagarna, fyllda av mörker, ångest, övergivenhet.

Skärtorsdagen bär också ett namn med gammalsvenskt ursprung. När våra fäder använde ordet “skära” kunde man därmed mena “göra ren, rena”. – Den dagen står vi inför händelsen i en sal i övre våningen i ett hus i Jerusalem, där Mästaren börjar samvaron med sina församlade lärjungar med att tvätta (= skära. Därav namnet Skärtorsdag) deras fötter, en uppgift, som en slav skulle utföra före en måltid. Därefter vidtager den traditionella påskmåltiden, var­ vid Jesus instiftar, vad den kristna Kyrkan sedan dess kallar Herrens Heliga Nattvard. Det är givet, att de kristna i alla tider gärna har velat fira Nattvard just på Skärtorsdagen, då de därigenom särskilt starkt blir påminda om betydelsen av Jesu lidande och död. Överallt i kristenheten på jorden samlas man inför Guds kärleks under: “För dig utgiven – För dig utgjutet.”

Så följer Långfredagen, då Kyrkan kläder sig i svart – i sorg över att Gud behövde göra detta offer, för att vi skulle bli återförenade med Honom.

Stilla veckan… Ja, nog behöver vi människor av dagens samhälle en vecka av stillhet, så sönderslitna som vi är invärtes. Samhällets puls slår hastigare än en febersjuk patients. Men stillhet är inte detsamma som innehållslöshet, Nej, det skall vara stillhet inför och med vår Frälsare, Det behöver inte heller betyda sysslolöshet, men det måste betyda, att våra fridlösa hjärtan får möta Honom, som giver en frid, som ingen annan kan giva.

Eder tillgivne Einar Göth

Nattvardsgudstjänst firas på Sjukhuset Skärtorsdagen kl,15,30, på Sjukhemmet Skärtorsdagen kl,11,30, i  Ersta kyrka Skärtorsdagen kl,18.00 och 20.30.

Ersta den 6/3  1964

“Vad är ångest?” frågar sig den danske tänkaren Kierkegaard. Han svarar: ”Det är morgondagen”. Är inte det många människors situation, även om man kanske inte använder just Kierkegaards formulering?

Känner vi inte alla till detta? Ibland kan vi förnimma det påtagligare än under andra perioder i livet. Inte alltid kan vi göra klart för oss, vad det är som oroar och gnager, Det är bara som en vagel i ögat, som vi gärna skulle vilja plocka ut men inte kan. Varje blinkning påminner oss om dess existens. På samma sätt är det med denna för oss så obehagliga förnimmelse. Vi försöker tänka på något annat, men det lyckas dåligt, Vi pratar med våra medpatienter eller arbetskamrater, men den oförklarliga oron kommer tillbaka. Vi bläddrar i en tidning, men vi har svårt att koncentrera oss.

Ibland vet vi inte varför vi känner det så här. Vi är rädda för det som väntar oss, även om vi inte har något belägg för att det kommer något obehagligt. Vi oroar oss för vad morgondagen skall föra med sig. Vi är ängsliga för själva livet, och ändå måste vi leva vidare…

Men vi kan även ha klart för oss vad det är som vållar denna inre oro. Det är en förestående operation. Det är svar på de prov, som togs för någon dag sedan. Det är oro för dem där hemma, Det är oro för arbetsuppgifter, som ligger framför oss. Det är ekonomien, som vållar bekymmer. Visshet likaväl som ovisshet kan injaga oro och ångest,

När nu människan är tryckt under denna börda och inte kan bli kvitt den, upplever hon väl sig själv ofta som så ensam och utlämnad. Ensam trots att hon kanske både har hem och vänner och arbetskamrater. Utlämnad åt makter, som hon inte kan ge namn eller gestalt.

Om mitt brev når någon, som har det så, vill jag rikta hans eller hennes uppmärksamhet på ett ord ur denna söndags episteltext: “Hon skall giva honom namnet Immanuel. ”Detta hebreiska namn betyder “Gud med oss” och är skrivet om Kristus, vår uppståndne Herre. Det är mycket förklarligt och begripligt, att vi är rädda ibland. Man skulle väl nästan kunna säga, att det inte är fullt normalt att aldrig vara rädd. Och Gud vet också, att vi är som barn, som behöver hålla i Fars hand. Herren Jesus Kristus är tecknet på, att Gud inte bara vill ha med oss att göra, utan att Han t.o.m. älskar oss, så att Han utgivit sin egen Son i vårt ställe, Det förgångna är förgånget för Gud, när vi mottagit våra synders förlåtelse. Nu är Gud med oss.

Med full förtröstan får vi lämna allt i hans hand. Han övergiver inte.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 6/3 1964

Evangelium betyder “ett glatt budskap”. Så lärde vi oss, när vi gick i skolan och när vi läste för prästen. Men har budskapet gått fram? Tyvärr måste vi kanske bekänna för egen och andras del, att det många gånger inte gör det. Det kan bero på den, som skulle gå ut med budskapet, att han eller hon skymmer Honom, som sänt ut det eller fördunklar budskapets glädje genom sitt sätt att vara. Men det kan också bero på den, som skulle mottaga glädjebudet. Alla läkares Läkare har givit medicin för ett oroligt hjärta och sjukt samvete. På etiketten står: För dagligt bruk. Många känner till att medicinen finns men använder den aldrig.

Låt mig få återge, vad en diakonissa har skrivit om en händelse i Indien. Jag har hennes tillstånd att berätta den.

“Det hände där borta i Indien. – En av pojkarna i avgångsklassen vid ett läroverk hade svårligen förbrutit sig. Hela skolan var i uppror. Att pojken på något sätt måste straffas, så att kamraternas rättfärdighetskrav bleve tillfredsställt och skolans anseende räddat, det var klart. Egentligen borde han väl skickas bort, han, som förbrutit sig så svårt och som satt där så hård och tillknäppt. – Men skolans rektor, som kände sina pojkar och var deras vän, han visste, att om den ynglingen bleve bortskickad, då vore hela hans framtid förstörd. Alltså: straffas måste den skyldige – men hur, så att straffet inte bara ökade hårdheten i hans sinne? Rektorn såg endast en väg. Han måste själv ta på sig det straff, som pojken bort bära. Och där – inför hela klassen – blottade han sin överkropp och ät slagen falla skoningslöst över sin egen rygg. Den skyldige, som med de andra pojkarna stod och såg på, vaknade nu som först till besinning. Han förstod vidden av sin förseelse och han böjde sig djupt ner i ånger och skam.”

Det var en praktisk lektion och en praktisk utläggning av ett ord hos profeten Jesaja: ”Han var sargad för våra överträdelsers skull.” Det ordet hänvisade också min vän, diakonissan, till i samma brev.

”I vårt ställe!” De orden går som en ton genom hela fastan. Det är innehållet i ett glatt budskap, sänt till oss.

Du bar ditt kors, Då bar du ock Med världens skulder mina.

Och bland de otacksammas flock,

Som du vill nämna dina,

Är också jag, Fast dag från dag

Din kärlek mig besöker.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 29/2 1964

Ni ‘känner till, hur vi oftagör. Vi känner att något är i olag i kroppen, men det är till en början inte värre, än att vi kan bära det. Vi försöker tänja ut fristen intill dess att vi inser, att vi måste låta hänsy- nen till allt annat vika, för att få hjälp hos en läkare, Vi hade kanske först sagt: “Ja, men jag hinner inte nu låta lägga in mig på ett sjukhus.”  Men när det har blivit tillräckligt besvärligt säger vi: “Jag är glad om jag får komma så fort som möjligt.” Om någon då frågar mig, varför jag frivilligt lämnar mitt hem och låter lägga in mig på ett rum, där kanske flera andra för mig okända, skall ligga, kan mitt svar bli så enkelt: “För att jag ska få bot för min sjukdom.”

Tänk, om vi bara kunde ta det lika naturligt med vår inre människas nöd. Denna söndag bär namnet Botdagen. Namnet lockar kanske inte, men likafullt kan det vara nödvändigt för oss att vi upplever den. Från antiken har vi ärvt ett visdomsord, som tagits upp som valspråk inom många idrotts och gymnastikgrupper: En sund själ i en sund kropp. Det är en god sak att få äga hälsa och krafter – vilket vi kanske inte upplever, förrän det tagits ifrån oss. Men inte anses den frukt god, som ser fin ut utanpå, men inuti är maskstungen eller rutten. Nej, en människas själ måste också bli föremål för ett rätt vetande.

Det är kanske inte så underligt, att vi inte av ss själva längtar till vår själs botdag, ty den måste för sitt eget vidkommande föregås av en dom över allt det själviska i mitt väsen, över alla de gånger då jag undandrog mig det jag borde ha gjort eller sagt, eller över alla de gånger jag tänkt sådant, som inte hade bort få passera min hjärna.

Men att göra en rätt bot, det är inte i och för sig att göra det eller det och att låta bli det som är rätt. Sådant blir en följd av en rätt bot. Nej, att göra en rätt bot är att ångra och tro. Att ångra har vi väl ofta anledning till. Men vad det gäller tron, måste vi känna till den som vi skall tro på. Det är en psalmvers i vår psalmbok, som kan giva oss ledning och hjälp i detta avseende:

Döm mitt hjärta här i tiden

Innan världen döms av dig;

Och när tiden är förliden

I ditt domslut fria mig.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 21/2 1964

Jag har i min ägo en liten bok, som jag en gång fick av en gammal diakonissa, som nu inte längre lever. Hon själv hade fått den som gåva, efter vad det står på insidan av pärmen, i augusti 1893. Sjuttio år senare fick jag den av henne. Med sirliga bokstäver har den första givaren skrivit ner Runebergs psalmvers, som i något förändrad form återfinnes i vår Svenska Psalmbok.

Han på korset, Han allena

Är min fröjd och salighet.

Ingen kan så väl mig mena,

Ingen så mitt bästa vet.

Ingen är som Han mig god,

Ingen har så tålamod. –

Han kan mig med Gud förena

Han på korset, Han allena.

Boken bär titeln ” Om Christi Efterföljelse” och författaren heter helt enkelt Thomas från Kempen – en liten stad i närheten av Köln – eller med den latinska formen: Thomas a Kempis. Det är inte många böcker, om vilka man sanningsenligt kan säga, att de använts i c:a 470 år. Men den här boken har kommit ut i upplaga efter upplaga på många olika språk sedan slutet av 1400- talet. Sällan har den väl låtit tala om sig med stora ord och stora åthävor, men den har förvisso betytt oändligt mycket mer för människor än de böcker, som i dag toppar försäljningsstatistiken. Lika väl som moderna författare känner Thomas a Kempis till mänskligt elände och självförnedring, men författaren från 1400-talet känner också till en väg ut ur eländet, som uppenbarligen inte alla av dagens författare känner till.

Den gamla diakonissan, av vilken jag fick boken, hade tydligen flitigt använt den under sitt strävsamma liv. Boken är sliten inte bara utanpå utan ännu mycket mera inuti. Där finns märken och understrykningar för meningar, som givit henne kraft under svåra tider, och ord, som blev uttryck för hennes egen glädje och tacksamhet.

När jag i morse bläddrade i boken, föll mina blickar på några understrukna rader, som jag vill ge vidare åt Er: ”Giv mig kraft att bliva stark till den invärtes människan, så att mitt hjärta må befrias från alla onyttiga sorger och betryck.” Vad är nödvändiga och vad är onyttiga bekymmer? Kristus giver svaret: ”Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt det övriga tillfalla eder.”

Eder tillgivne Eina Göth

Ersta den 14/2 1964

Den 15 februari – dagen då deklarationsblanketterna skall vara ifyllda  med uppgifter om inkomst, omkostnader och avdrag. Sedan är det gjort för i år och vi behöver inte tänka på den blanketten förrän nästa år vid samma tid. Givetvis under förutsättning, att det enda irrationella på hela denna blankett – samvetet – inte gör sig påmint.

Nog är det anmärkningsvärt, att ”samvetet” kommit med på ett hörn på en statlig blankett, som når ut till varje hem i hela Sverige. Att ställa människans ansvarskänsla på sin spets är nödvändigt i vissa sammanhang. ”Härmed försäkrar jag på heder – och samvete…” Min heder är det dyrbaraste och ädlaste jag äger och därmed ställs jag i ansvar inför mig själv. Mitt samvete ställer mig i ansvar inför Honom, som är större än jag.

En sådan självdeklaration upprättar vi alltså varje år med samma noggrannhet och omsorg. Hur vore det, om vi någon gång upprättade en självdeklaration för vårt förhållande till vår Herren? Även det borde vara synnerligen av nöden och det borde göras med samma omsorg som våra årliga inkomstdeklarationer.

Dock föreligger det givetvis en stor skillnad: I den deklaration, som lämnas den 15 februari, giver vi upplysningar för att myndigheterna skall få en riktig uppfattning om de aktuella förhållandena. Men gäller det för oss att göra en självdeklaration om vår andliga situation, behöver vi inte göra den för att upplysa Gud om hur det är, utan för vår egen skull.

Jag behöver ställa mig inför den frågan: Var har min hemort varit under 1963 och intill nu? Har jag levt i Guds närhet, eller har jag haft min hemort “i främmande land”, såsom Jesus själv uttryckte det angående den förlorade sonen. Kanske att det även i en sådan deklaration finns en kolumn för inkomster. Men det finns i så fall en anmärkning, som visserligen står med fin stil men som är synnerligen väsentlig: “Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?” Kanske märker vi då, att det som vi strävat och kämpat för, har kostat mer än det smakat. Kanske “kostnaderna för intäktens förvärvande visar, att jag trots allt har förlorat något av det viktigaste i min tillvaro. – – Vad kommer då att hända? Gud låter oss göra “Allmänt avdrag för underskott å förvärvskälla”. Med andra ord: “Om vi bekänna våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att Han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”

Eder tillgivne Einar Göth