Mikael Göth

Ersta den 7/2 1964

Avståndet mellan jul och påsk är i år påtagligt kort. Ännu medan vi här och var kan hitta en uttjänt och tilltufsad julgran ligga bortglömd i något gårdsprång och se utlevd ut med några gulnade glittergirlanger dinglande från avbarrade grenar, nås vi av föraningar av påsk.

Påsken, som är en den ljusaste av alla högtider, föregås av allvarliga förriddare i Fastans söndagar. Då skrudar sig Kyrkan i violett färg, inte därför att det kan vara roligt med litet ombyte av färger, utan därför att färgen för med sig en mening. Fastans färg talar till oss om ånger och bot. – Varför skall vi bli påminta om så dystra ting? Det vi upplever, då vi ångrar något, är i och för sig inte något negativt och därigenom dystert. Dystert är det, om vi självsäkert säger till oss eller andra: “Jag har ingenting att ångra.” Den människan är det synd om, därför att hon inte vågar se sanningen om sig själv. – Små felsteg och några förflugna ord – inte skall man väl gräva upp sådant igen? Men kanske att orden, som halkade över läpparna, fastnade som kardborrar hos en annan människa. Kanske att det lilla felsteget gjorde att blomman vid vägkanten, som någon gladdes över, blev nedtrampad. Men en själavårdares erfarenhet talar ett ganska tydligt språk. Flera människor, än han kanske i förstone trodde, lever med tyngder från det förflutna i sinne och minne, som hotar att dra dem till botten. Och nog är det väl, om en människa kommer dithän, att hon kan erkänna det för sig själv. Men därigenom blir hon väl inte automatiskt en fri och harmonisk människa.

Vad behöver hon för att bli fri? Förlåtelse – först och främst av Gud och därnäst av människor. Kan vi räkna med att Gud förlåter? Ja, Han förlåter oss för Jesu Kristi skull lika helt – ja, ännu mera full­ komligt än den bäste far på jorden. Bakgrunden till denna himmelska och fullkomliga förlåtelse finner vi i det, som psalmorden uttrycker:

Se, vi gå upp till Jerusalem,

Till Frälsarens kors och pina,

Till Lammet, som offras för världens skuld,

För dina synder och mina.

Längtar vi efter visshet om syndernas förlåtelse utan att finna den, bör vi tala med en själasörjare. I den enskilda bekännelsen och avlösningen kan ibland en människa få uppleva frihet och frid. Och prästen har absolut tystnadsplikt.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 1/2 1964

Tidernas största rea! … Bottenpriser för toppkvalité… Gör fynd i dag vid vår utförsäljning! O.s.v.  Vi känner igen de feta realisationsrubrikerna, som uppträder i tidningarnas annonsspalter. Det gäller att överbjuda varandra i “generositet” och affärsteknik för att kunna locka kunder. Och visst kommer folk till realisationerna! Vem vill inte göra ett verkligt fynd?

Med något av rovfågelsinstinkt flockas vi omkring affärsdiskarna och kastar oss över “läckerbitarna”. Med falkögon bevakar vi våra möjligheter att göra “vårens bästa köp”.

Beteckningen “Nedsatt Pris” kan skärpa alla våra fem sinnen. Och möts vi av ordet “Gratis” släpper varje uns av betänksamhet. Hur mycket måst man betala för att få en vara, som lämnas ut gratis? Givetvis ingenting.

“Den som törstar, han komme; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet!” Den “annonsen” står i Bibelns sista kapitel. Erbjudandet står där, inte därför att Guds lager skall tömmas – Guds lager tar aldrig slut. -· Inte därför att Gud vill få åtgång på en annars svårsåld vara – från Guds sida har det aldrig satts upp några betalningsvillkor för människan. Men varför erbjuder då Gud “livets vatten”, d.v.s. det eviga livet, “gratis”?

Därför att Gud så älskade världen, att Han utgav sin enfödde Son… Därför att vi genom vår Frälsares död och uppståndelse är lösta ifrån den förbannelse, som vilade över mänsklighetens tillvaro alltifrån den stund, vi böjde oss för frestaren och vände Gud ryggen. Men nu säger aposteln: “I ären ju köpta och betalningen är given… “

 Men det är ett köp utan tvång. Det är, som om Gud ville säga till oss: “Varsågod! Jag har löst dig ur det som band dig. Nu vill jag bara tala om, att du har rätt att ta ut evigt liv på mitt konto!” Men i detta sammanhang passar det kanske att sätta in en av tidningarnas rubriker: Kom idag!… Gör det idag!… Glöm det inte!

Att idag komma till den Uppståndne och Levande Herren, är att komma till Honom, som giver i överflöd långt utöver vad vi kan bedja eller tänka. Det kommer in en helt ny dimension i livet, när vi börjar räkna med denna realitet, som vi förut inte tänkt på. Vi får se, att Herren finns även i min mest gråtrista vardag. Vi får göra den erfarenheten, att vi går från kraft till kraft – inte vår utan Guds kraft. Och till sist får vi säga: “Herre nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 25 januari 1964

”Vi lever i en orolig tid”, harvi ofta skäl till att konstatera. Zanzibar, Tanganyika., Uganda, Jordanien, Syrien, Egypten, Jemen……….. Blott några av alla de länder, som TV under några program i går kväll visade som mer eller mindre uppenbart “oroliga hörn”. Men det finns ju också oro, som inte framskapas genom krigshandlingar. Vi kan nästan dagligen i våra tidningar spåra oro på grund av ideologiska motsättningar, rasmotsättningar, ekonomiska motsättningar och generationsmotsättningar. Ibland stannar vi kanske till och frågar oss själva: “Vad är det egentligen för en värld vi lever i? – Varför är människor så omänskliga?” – Och ännu är det inte slut på orsakerna till oro, ty till allt det, som redan är nämnt, kommer fattigdom, lidande, sjukdom, svält och död. Det är inte så underligt, att oro griper den ensamma människan. Möjligtvis kan vi hålla oron borta från oss, så länge som vi själva inte är inblandade. Men när Nöden kommer, har den i sitt sällskap Oron. Var finner vi ett fäste, som ger ess stabilitet, när mycket av det, som vi menade var självklart, rasar samman för oss? Vi drivs liksom av krafter, som vi inte kan kontrollera eller behärska. Hjälplöshet och ensamhet stämplar det närvarande och framtiden. – Dock finns det även en annan verklighet och den förvandlar människans situation från ensamhet och hjälplöshet till gemenskap och hopp. Det kan uttryckas med psalmorden:

Tro ej Han löftet bryter

Tro ej Han från dig flyr,

Då stormen mot dig ryter

Och dundret kring dig gnyr:

Han går på stormens vingar,

Han far på dundrets vagn

Och själva skadan tvingar

 Att tjäna dig till gagn.

Sv.ps. 298:5

Låt mig få säga: Vi kan kanske inte förstå oss på vår förvirrade Värld. Inte på människan heller. Ja, vårt eget liv kan synas dunkelt, om inte annat så dock när vi tänker på framtiden. Ibland förstår vi oss inte ens själva. Men det finns En, som förstår nöden och förstår oss – Herren Jesus Kristus! “Tro ej Han löftet bryter, Tro ej Han från dig flyr….!”  Vad har Han då lovat? “Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen inte kasta ut.” – “Var och en som åkallar mitt namn, han skall bliva frälst.” – “Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 18/1 1964

Många av de ordspråk, som vi så ofta använder, rymmer i sig sanningar, som är grundade på erfarenhet. Men det gäller att använda dem rätt. Jag tänker bl.a. på ett sådant uttryck som “att vara sin egen lyckas smed”. Sanningen i det ordspråket är givetvis uppenbar, om man därmed menar att “lyckan” i regel inte kommer flygande på oss utan vidare, medan vi gonar oss med armarna i kors. Det kräver arbete och ibland försakelse för att få del av det, som vi menar vara “lyckan”. Om man ingenting vill göra, använder vi kanske ordspråket: “Som man bäddar, får man ligga.”

Men inte något av dessa. ordspråk äger sin giltighet i alla sammanhang. Man tycker, att man gjort allt för att “bädda väl” och ändå “ligger man så illa”. Sjukdomen kom – inte som en okänd gäst – men väl som en oberäknelig gäst. Vad hjälper det nu med alla goda ordspråk! Vi hade ju så gärna velat smida ett glänsande lyckosmycke, men vi fick inte bära det utan i stället bojor, som låste oss och skavde.

Och kanske är den mänskliga hjälplösheten den gemensamma nämnaren i livets många skiftande räkneexempel, all mänsklig framgång och ambition till trots. Sjukdom behöver väl inte förändra allt, men den förändrar dock mycket. Jag kan aldrig taga hälsan tillbaka, men jag kan få den tillbaka. Här har vi ett exempel bland många på, hur litet vi egentligen kan. “Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.” Psalt. 127:1

När det går oss “väl” i livet, tänker vi nog inte så mycket på att vi egentligen inte kan något, om det inte blir oss givet. Det är först då vi saknar förutsättningarna för välgång, som vi upptäcker, hur beroende vi är av sådant, som vi aldrig kan ta, men som vi så ofta får.

“Men framtiden – hur skall väl den te sig för mig, som är sjuk? Skall denna olycka ligga över mig ytterligare en vecka eller ännu ett år?” Vi vet det inte. Vi kan inte ge några absoluta svar. Men medan dagen skrider, skulle vi kanske kunna lära känna en sjukdomstid på ett nytt sätt. En sjukdom behöver  i och för sig inte vara en olycka. En sjuk människa behöver inte vara en olycklig människa och den som drabbats av en sjukdom, där utgången synes oviss, kan ändå få vara trygg. Men grunden för trygghet och lycka är då icke längre framgång och hälsa, utan det, som icke skall kunna tagas ifrån oss – det Gud giver oss i Jesus Kristus, vår Frälsare.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta  den 11/1 19640

Den söndag som nu kommer för våra tankar till Guds helgedom. Epistel texten talar om profeten  Jesajas upplevelser i templet,  när han blev kallad till profet och evangelietexten är texten som visar,  hur Jesus även under sin  ungdom var medveten om sin samhörighet med Fadern då han tex svarar på de oroliga frågorna från föräldrarna med orden: Vissten I icke att jag bör vara, där min Fader bor?”

För många av oss är det väl inte templet i Jerusalem, som närmast kommer i våra tankar, när vi talar om Guds helgedom. Kanske är det i stället församlingskyrkan eller barndomskyrkan, där kanske skolklasserna samlades på avslutningsdagen, då sommarsolen flödade in genom kyrkfönstren och luften var mättad av blomdoft. Eller är det bilden av konfirmationsdag, som tränger sig fram, när vi tänker på templet. För någon ligger den där kyrkan så oåtkomligt långt borta, därför att svalget mellan oss och den helgedomen inte ligger i rummet utan i tiden. Andra kan kanske säga, att minnena finns levande från tidiga år i kyrkan, men att det ändå inte är dessa för länge sedan upplevda kyrkobesök, som leder tankarna och formar bilden av helgedomen. Nej, det är kanske kyrkan, där jag vid en lång rad gudstjänster har fått mottaga kraften genom Guds Levande Ord, en salighet, som icke kan förklaras, vid nattvardsbordet, en frid i bönen, då alla bekymmer fått lämnas åt Honom, som förmår bära.

Men vad vi än har för bild av helgedomen, så kan vi väl säga, att situationen idag är ganska lik för de flesta av Er, som läser det här brevet. Ni kan inte nu söka upp Er kyrka för att deltaga i gudstjänsten, därför att sjukdomen hindrar er.

” Jag utsträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ efter dig”. Ja, det kan bli så för oss i vissa situationer. Vårt arbete eller vår sjukdom hindrar oss från att få del av församlingsgemenskapen. Men ändå skall vi få märka, att välsignelserna, som utgår från Guds helgedom, går som en ström av levande vatten. ”Herren är i sitt heliga tempel” det är sanning. Men också en sanning, att ”Han är när dem som har en ödmjuk och förkrossad ande”. Strömmen som utgår från Guds hus är Guds löftesord och gemenskapen med den Uppståndne i den Heliga Nattvarden. Ingen människa har kommit i en sådan nöd, att inte Herren når henne eller hör henne.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 4/1 1964

Jag läste nyligen ett citat i en bok, som jag gärna ville återge i mitt söndagsbrev den här gången: “Hur annorlunda skulle jag inte göra min plikt, sade väggklockan, om jag inte hade de dumma loden att släpa med.” – – – Vi skulle kunna säga, att det var en sannsaga, därför att väggklockan kanske bar mitt namn och mitt utseende. Låt oss fantisera vidare om den där klockan, som ville bli av med sina lod och låt oss an­ ta, att det var en sådan där liten gökklocka. Den fördes kanske till urmakaren en gång för översyn. Där den hängde på sin plats på urmakarens verkstadsvägg och tänkte på sina besvärliga och tunga lod, upptäckte hon så småningom, att det tydligen inte var bara hon, som lämnats in. Bredvid henne hängde en annan klocka, som var mycket tystlåten och varken slog hel- eller halvtimmar och pendeln rörde sig ojämnt. Men ännu så länge var gökuret så upptaget av sina tunga lod, att hon inte tänkte närmare på, vad det kunde innebära.

Men när hon hängt på urmakarens vägg några dagar, gjorde hon en gång en sällsam erfarenhet. Man kom in med ett stort, vackert golvur. Det hade vackra förgyllningar och snirklade blomgirlanger på själva fodralet. Och vad den lilla gökklockan särskilt fäste sig vid, var visarna på urtavlan. Hon tyckte, att hon aldrig i hela sitt gökklockliv hade skådat så underbart utsirade visare. “Den som ändå hade haft sådana visare”, suckade hon, då hade det väl inte gjort så mycket, att jag hade mina eländiga lod att dra på.” Och hennes egna visare blev om möjligt ännu smalare. Trumpet pekade de på 20 minuter i 4. Men timmarna gick. Då och då kastade gökklockan en förstulen blick bort mot hörnet, där golvuret stod. Men Plötsligt klack det till i gökhjärtat! Golvuret visade ju fortfarande på 10 minuter i 2, som när det kom in! Och då kom gökklockan att tänka på, att hon inte hade hört golvuret varken slå eller gå. Nu tyckte hon verkligen att det började bli litet vemodigt. – Vad kunde månne en sådan klocka ha för uppgift? Ingen kunde ju få reda på, hur mycket klockan var genom att se på den. – Men hon hade väl inte tänkt tanken till slut, förrän dörren öppnades och urmakaren själv kom in. Han bar på några väldigt tunga järnled. Han gick bort till golvuret, öppnade dörren, och lyckades efter en stunds arbete hänga upp loden på deras rätta plats. Gökklockan vred sig i medömkans kval. Obarmhärtiga urmakare” – Men hör! Golvuret slog timslagen med en klar, silverren klang och pendeln svängde åter sakta och lugnt.

Profeten säger: “De som bida efter Herren hämta ny kraft.” (Jes.40:31)

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 28 december 1963.

Dagen före julafton utspann sig ett samtal hemma hos oss mellan den treåriga dottern och hennes far. Det syns utanpå henne att det är något mycket viktigt, som är i görningen. “Jag skall gå och köpa julklapp”, förkunnar hon med bestämdhet. – ”Men alla julklappar är ju redan ordnade, eller hur? Inte har vi väl glömt någon?” – “Jo, jag skall köpa julklapp till Jesusbarnet.” Julklapp till Jesusbarnet! ‘Inte hade vi tänkt på det. Men treåringen, som upplevde julen. som Jesu födelsedag, visste av egen ljuvlig erfarenhet, att det är den, som har födelsedag, som skall uppvaktas.

Nå, men hur blev det? Vi fick kanske julklappar och vi hade glädjen att få ge. – Men har vi kommit ihåg att ge Jesusbarnet någon julklapp? Låt oss inte blott ta den frågan så där barnsligt sött och vackert, utan låt oss fråga oss själva med barnsligt allvar, så vuxna vi än är.

I ett förhållande är vi kanske ganska lika barn. Vi skriver önskelistor till jul. “Giv…Låt mig få…Tag bort…” Och nu skall vi väl inte bli så snusförnuftiga att vi drar en så felaktig slutsats, att vi slutar med att önska något av vår gode Gud. Nej,” det vill Han, att vi skall göra. Han låter sin tjänare säga: “Gören eder intet bekymmer, utan låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud genom åkallan och bön med tacksägelse.”  (Fil. 4:6).

Men låt oss nu med den barnsliga tilliten och kärleken fråga: “Vad kan jag ge min Herre, Han som har utgivit sig själv för mig?” Inventerar vi med allvar våra förråd, blir vi måhända villrådiga och psalmens ord blir osökt våra egna: “Intet kan jag giva dig. Till ditt kors jag sluter mig.” Men har vi kommit dithän, att vi säger så med hjärtat, då har vi också givit honom det enda, som vi kan ge och det enda, som Han frågar efter – oss själva.

Och nu skulle jag vilja använda två överskrifter, som vi återfinner över texterna i vår Svenska Psalmbok, dels morgondagens texter och dels nyårsdagens. Över morgondagens texter står orden: Barnaskapets trygghet. Att få så där restlöst lämna sig i Herrens händer och säga: “Här är jag. Gör som du finner för gott! – är inte att utlämna sig åt det blinda ödets nyckfullhet, utan i barnslig trygghet låta sig skötas av honom, som i Jesusbarnet visat sig vara Kärleken. Det är att i trosvisshet säga: “I Jesu namn”, så som vi möter orden över nyårsdagens texter. På det sättet kan vi rätt sluta ett förbrukat år och börja ett nytt.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 23/12 1963

På grund av sjukdom har jag inte kunnat skriva något brev till Er på Ersta sjukhus och sjukhem under den senaste månaden, men nu till jul vill jag ändå sända Er en hälsning.

Vad vill jag önska Er i detta brev om inte en god jul! Och låt mig genast få säga, att detta ”God Jul!” inte får tagas som en klyscha – en vacker hälsning, som man så här års brukar använda sig av på grund av traditionen. Än mindre må den tagas som en illa dold ironi, när jag vet att de flesta, som mottager brevet, kanske måste tillbringa hela julen i sjuksängen, och andra, som kanske den största delen av juldagarna måste fullgöra en tjänst bland sjuka, som tar all kraft och lägger beslag på tid och intresse, så att det inte återstår så många möjligheter till umgänge med andra människor. Till just Er vill jag önska uppriktigt En God Jul!

Hur kan man i en sådan situation ärligt önska människor en god jul och hur kan man lika ärligt ta emot en sådan önskan, när det river och sliter inom en av längtan efter nära och kära, som man förmodar skall samlas som vanligt under julen. Men själv är man förhindrad. Och de där hindren kan vid sådana tillfällen kännas som bojor som håller en fången.

Men kanske vi ändå har möjlighet att nu verkligen lära känna en god jul – arbete och sjukdom till trots. Måste vi inte tvinga oss att fråga om och om igen, varför vi firar jul? Var det därför, att våra fäder i svunnen tid fann det nödvändigt att ”förgylla” den mörkaste årstiden med fest och levande ljuslågor? Ja, de gjorde det, men inte är det grunden till en god jul. Under en sådan förutsättning hade jag givetvis inte kunnat önska varken den ena eller den andra av Er en god jul, därför att förutsättningarna i stort sätt inte hade funnits, låt oss tillsammans försöka att skala av all julgransgrannlåt och se, vad som blir kvar för vår del. Blir det någonting kvar?  Ett ensamt barn blir kvar. Bara ett barn. Men för några huttrande och hungriga herdar en gång var det inte bara ett barn utan det var BARNET, Ty för dem stod ett uppenbarelsens ord skrivet omkring krubban: “Eder är född en Frälsare i Davids stad.” Och därför blev det inte heller med någon ansträngd glädje, som herdarna vände åter och prisade och lovade Gud.

I den äldsta psalmen i vår psalmbok, skriven i slutet av 3OO-talet, sjunger vi liksom våra fäder:

“Han med himmelsk fröjd och fred Kommit har till jorden ned,

Ty han är båd Gud och man,

Som oss alla hjälpa kan.”        (sv.ps.58:4)

Kära Vänner! Han “oss alla hjälpa kan”. Han kan hjälpa idag och Han allena kan hjälpa oss in i sin glädje för sitt namns skull.

Med tillgiven hälsning Einar Göth