Mikael Göth

Ersta den 28/9 1963

“Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen.” Med bland annat inleds en vanlig högmässa. Det tycks väl, som de orden passar väl in under höga valv inför en församlad menighet och vid orgelbrus. För många människor är det hela sanningen om Gud och därför blir deras vardag fattig och nödtiderna, som inte uteblir för någon människa, så svåra att genomleva och genomlida.

Men det är inte hela sanningen om Gud. Han är inte blott den väldige och oåtkomlige Guden, som vi små människor skall försöka höja oss upp till i hopp om att så bli accepterade av Honom och få audiens inför Honom en liten kort stund på söndag förmiddag. Nej, hela sanningen är denna: “Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen. Han är ock när dem som hava en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön.”  Det är inte vi människor, som kan höja oss upp till den Helige, även om vi klär på  oss bästa söndagsstassen. Men Han kommer till oss och hans anletsdrag är Herrens Jesu.

När vi alltså råkar in i nöd, sjukdom och sorg, när varje ny dag känns som en plåga och när framtiden inte blott ser dunkel ut utan rent av skrämmande, då är HAN nära, som känt den djupaste nödens bitterhet. Han kommer inte med vänliga men resultatlösa råd. Han säger aldrig till den modfällde: “Ryck upp dig!”

Ty Han vet att den människan inte kan lyfta sig själv upp ur “misströstans dy”. Han säger inte: “Gräv ner och göm och gå vidare!” Ty Han vet, att det som gömts undan på botten i en människas inre, kan väl vara gömt för insyn från människor – men det tynger för den som bär på det. – Vad gör då Herren? Gör Han något eller går Han bara förbi? Nej, Han stannar och säger till oss nutida människor det som Han en gång sade till en tulltjänsteman, som hette Sackeus: “I dag vill jag gästa ditt hus.”

Han vill inte riva upp det förgångna, det som ännu gör ont. Men Han vill inte heller, att vi skall bära bördor, som till sist blir oss alltför tunga. Vi får i stället ta fram det som vi gömt och lämna över det till Honom. Han orkar bära både bördan och oss.

Inte alltid är det så lätt att hålla fast vid, att Herren dock är hos mig, när jag blott känner pressen under nöden. Han har just därför givit oss hjälpmedel, Det som om vi utnyttjar dem rätt, både giver oss tro och stärker ·den.

Hjälpmedlen är Bibeln, som vi kanske har vid sidan av oss på bordet. Det är nattvardstillfällena, som inte blott är inskränkta till en gång i månaden, utan så snart den sjuke önskar. Det är bön och andakt. Och det är enskilt samtal med själasörjaren.

Eder tillgiven hälsning Einar Göth

Ersta den 21/9 1963

Varje vardagsmorgon ringer kyrkklockan från stapeln vid Ersta kyrka. Det är inte bara en vacker sed, som bibehålles år från år därför att det låter så vackert, utan därför att alla, som inte är förhindrade, vid den klangen samlas till morgonbön. Vi behöver den där stillheten, som morgonbönen erbjuder oss. Men det är inte en stillhet, som är uppfylld av oss själva. Blir den det, får vi därigenom inte den kraft som vi behöver för att kunna möta dagens uppgifter och på­frestningar. Nej, det måste bli en mottagande stillhet. Detta fick jag uppleva bl. a, i går morse och tänkte, att jag kanske kunde giva vidare i söndagsbrevet, vad jag då fick.

Textläsningen var hämtad från Johannes evangelium, kapitel 21. Däri omtalas, hur Petrus och några andra lärjungar hade givit sig ut för att fiska. Bakom sig hade de många upplevelser av sådant slag, att de måste ha varit nästan desorienterade. Den Mästare, som de hade tjänat och som de hade velat offra allt för, hade blivit dödad – en händelse, som i och för sig väl hade varit tillräcklig för att göra lärjungarna ovissa om framtiden. Men därtill hade de varit med om något som hade gjort det väldigaste intryck på dem. Deras Mästare var uppstånden och hade visat sig för dem. Kanske hade allt detta varit deras samtalsämne, medan de låg vid sina nät ute på Tiberias sjö. – – – Men den natten fick de intet. – En främling, som från stranden sett deras misslyckade fiskafänge, uppmanar dem dock att lägga ut näten på andra sidan båten. När de nu för andra gången nalkas stranden i sina nu välfyllda båtar, säger en av kamraterna till Petrus: ”Det är Herren.” Då flammar det till av glädje hos Petrus och han kastar sig i vattnet och simmar i förväg in till stranden, till Herren som väntade på dem.

”Det är Herren!” –  Ja, tänk om någon kunde säga det till oss, när vi lever i osäkerhet och ovisshet och oro! Tänk om någon medvandrare på livsvägen sade detta till oss, när allt såg så dunkelt och svårt ut. Hur skulle inte mycket – för att inte säga allt – förvandlas!

Därför vill jag i dag säga till var och en, som har det svårt eller tungt, vare sig orsaken är sjukdom eller andra bekymmer: Herren är där framme i dunklet. Han fanns ju där på stranden, även om Petrus’ svaga ögon inte kunde urskilja honom. Det är den trygghet, som en sann kristen tro giver, att veta att Herren är nära. Och det är egentligen tillräckligt, ty den som lärt känna Honom, vet att Han, som förlossat oss, vill också bevara oss från all verklig fara.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 14/9 1963

“En pastill flera gånger dagligen får långsamt smälta i munnen.” – Känns inte ordinationen igen? En svidande och sårig hals kan få lindring och vi känner, hur den där ordinationen gör nytta. Kanske att det finns motsvarande ordination, där verkningarna inte omedelbart kan inregistreras av oss. Men vi vet att vi just genom att följa ordinationen, kommer att på lång sikt få se den goda följden. Varje gång vi intagit medicinen har det tydligen skett något, som vi inte just då kunde märka eller kontrollera.

Men det är inte bara infekterade halsar och öppna sår, som kan svida. Det kan svida, där ingen operationskniv når och ingen medicin verkar. Finns det månne någon ordination mot oron och ovissheten i hjärtat? Mot ensamheten bakom en frimodig yta? Mot ångerns kval och ett dåligt samvete? Finns det någon hjälp för en människa att nå Gud? Kanske att många människor är mest böjda för att följa rådet, att glömma och stoppa oron och längtan efter Gud djupast ned i säcken och fylla den för övrigt med glada tankar och förhoppningar. Men den låter sig icke gömmas för alltid. Finns det då någon ordination för ett sjukt förhållande till Gud, något för en famlande hand att hålla i?

Gud har verkligen givit oss medicin, som kan bota ett dåligt samvete och ett sjukt Gudsförhållande. Den medicinen heter ”Guds Ord och löfte”. Den människa är egentligen lycklig, som vet, vad Gud har sagt och lärt känna hans löften. Den människan känner sig aldrig helt ensam och vet, att hon aldrig är övergiven, när nöden kommer. Egentligen skulle vi inte försumma, medan vi är friska och har våra krafter i behåll, att bli så hemmastadda i Guds Ord, att vi kunde påminna oss själva hans uttryckliga löften, när våra krafter tas ifrån oss och vi inte ens orkar läsa en enda vers ur Bibeln.

Liksom man i regel inte omedelbart blir frisk genom att taga den ordinerade medicinen blott en gång, så kan det bli en människa till rädd­ning att många gånger om dagen stanna inför samma Guds löfte. Kanske kan det vara någon till hjälp, om jag här hänvisar till ett av Guds många löften i Bibeln:

“FRUKTA ICKE, TY J.AG HAR FÖRLOSSAT DIG, JAG HAR KALLAT DIG VID DITT NAMN, DU ÄR MIN” Jes 43:1

Låt oss ta till oss det ordet från Herren inte blott en gång under dagen. Utan verkligen göra den ordinationen till vår: Ett Guds löfte flera gånger dagligen för begrundan. – För övrigt är det inte blott på dagen vi har användning av det, utan även när vi inte kan somna om kvällen och natten tycks bli dryg. Då må vi på nytt ta fram löftesordet i  minnet. Kanske att det ordet med tiden formas i en hjärtats tacksägelse: Tack att jag får vara din för Jesu Kristi skull! Sköt nu om din egendom Herre.

Med tillgiven hälsning Einar Göth

Ersta den 7/9 1963

Det våldsamma åskregnet, som kom härom natten, förvandlade för en kort stund Erstabacken till en strid ström, som mynnade ut i en tillfällig insjö i korsningen av Fulkungagatan och Erstagatan. Det blev plötsligt rent på gatan. Pappersskräp och vissna löv följde med i det strida vattendraget. Vad som hände den timmen det varade, var en god illustration till en psalmvers i vår psalmbok, som talar om något, som är väldigare än det väldigaste skyfall.

 Ingen sjö så högt kan svalla, Intet djup så grundlöst är,

Intet regn så rikt kan falla, Att det minsta likhet bär

Med den nåd, som Herren blid Oss bevisar allan tid,

Helst då synden vill oss föra I fördärv och oss förstöra.

 Sv.ps. 362:6

Detta lilla ord “nåd” hör till de viktigaste orden i Bibeln och där­ med i den kristna tron. Men det är inte ett begrepp, som hör hemma bara på predikstolen i kyrkan eller vid andakten i sjukhus eller sjukhem, utan det är, skulle vi kunna säga, “Guds rikes vardagsvara”.

Men allt som annonseras i tidningarna som vardagsvaror, behöver väl knappast alla människor. Därför lönar dat sig att fundera över vem som skulle ha bruk av den vara, som heter “Guds nåd”. Nåd behöver bara den, som ser, att han inte klarar upp sitt förhållande till Gud på egen hand. Det där låter inte alls svårt, eftersom vi utan större vånda kan instämma i, att “syndare är vi alla”. Men det är inte säkert, att en människa använder sig av Guds nåd, fastän hon är medveten om, att ett visst behov därav ändå kanske finns i hennes situation. Men fråga är, om det är livsnödvändigt för oss, att få äga vissheten om, att Herren inte handlar

med oss efter våra kvalifikationer och förtjänster, utan att vi får vara föremål för hans godhet våra brister och svagheter och synder till trots.

Det finns människor, som i något slags självförsvar säger: ”Det där är för svårt att förstå för mig”, och därmed lägger alltsammans på hyllan. Nog är det riktigt9 att vi inte helt kan förstå, att Gud kan vara nådig, men inte är det väl så, att vi, när vi är sjuka, alltid förstår varför den ordinerade medicinen kan göra verkan. Vi tar den i alla fall, därför att kanske t.o.m. livet kan hänga på, om Vi gör det eller inte.

Att mottaga Guds nåd, är att såsom David vända sig till Herren: “Gud var mig nådig efter din godhet…” (Psalt 51:3). Detta må bli vår dagliga bön.

Eder Tillgivne Einar Göth

Ersta 31/8 1963

“Om du i lyckan bortglömd är, Man söker dig i nöden…” Är det inte ganska väl uttryckt, vad vi ibland känner men skäms för att uttrycka? Nej, det är kanske inte riktigt, att vi alltid skäms för det, när vi märker det. Ty oftast märker vi det inte hos oss själva utan hos andra och då går det lätt att tala om det. Men någon gång står det kanske klart som i blixtbelysning, att vi också hör till dem, som handlar så, som det stod i psalmen, och då skäms vi. Vi känner med oss, att vi inte kan slingra oss undan. Försvarsvärnen, som vi sätter upp mot anklagelserna inombords, är för dåliga.

Om man befinner sig i ett mörkt rum och ser ut genom ett öppet fönster, kan man urskilja detaljerna nästan tydligare, än om man själv hade varit därute. På samma sätt blir det ibland, när man kommer in i nödens mörker. Man ser tillbaka på de ljusa dagarna i livet och ser skavankerna hos sig själv ganska tydligt. Kanske hade jag inte helt glömt bort Gud under lyckans dag, men de· var inte något nödvändigt behov att leva nära honom, att alltid vara mån om, att hans vilja skulle ske med mig och mitt. I somliga fall fanns det väl omedvetet ett välbehagligt konstaterande av att Guds vilja tydligen sammanföll med min. Och då var det ju bra.

Men så uppenbarade sig en ovälkommen gäst, som hade förmågan att stanna kvar längre än önskvärt var: nöden. Vad gör en människa, som är i sjönöd? Han kämpar för livet. Finner han något, som han kan klänga sig fast vid, så att han kan hålla huvudet ovan vattenytan, så gör han det. Alla gör vi så, när vi råkar in i svårigheter av olika slag sjukdom, arbetssvårigheter, svårigheter inom hemmet o,s.v. Men då dyker en fråga upp, som jag måste ha svar på: när jag skall ha med Gud att göra, då kommer något in i situationen, som kallas för tro. Vad är det och hur får jag den?

Tron är inte bara en tanke, som jag envist håller fast vid, att Gud skall hjälpa mig ur den aktuella svårigheten. Nej, tron är sådan, att den förmår människan att anförtro sig i Herrens händer, att tacksamt ta emot att få vara hans barn. Ett Guds barn behöver inte med fruktan se mot framtiden och vara rädd för, att hon skall sona sina felsteg och brister genom lidande och nöd. Det hade varit en alldeles för tung börda för våra skuldror. Det finns EN, som en gång för alla burit konsekvensen av mänsklighetens fel och brister, Herren Jesus Kristus. För hans skull får jag nu förlåtelse och hjälp. Som trötta barn bli vi burna av Herrens starka händer. Då blir inte det viktigaste att bli löst från den eller den svårigheten, utan det viktigaste blir att få vara nära Herren. Då kan en sådan människa sjunga: ”Vad Han tar och vad Han giver, Samme Fader Han dock bliver…”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 24/8 1963

Skördetiden är inne. – Uttrycket låter rent bibliskt, men det är, vad man iakttaga ute på landsbygden i dessa dagar. Många sädesfält har en tid stått färdiga för bärgning. De tunga axen har böjt sig mot marken. När så den första dagen med lämpligt bärgningsväder var inne, då rullade skördetröskorna ut på fälten och lämnade efter sig avmejade åkrar.

Sensommartid och höst är årstiden med två ansikten. Redan kan vi ana, att grönskan inte har så lång respittid. Träden som vi kan se från våra rum på sjukhuset och sjukhemmet, börjar skifta i brunt. Ett och annat blad, som inte orkar med längre, singlar i väg för vinden, som kommer farande utifrån skärgården. Kanske sådana iakttagelser för med sig ett litet stänk av vemod, trots klar och molnfri himmel.

På samma sätt kan en människa uppleva den tid i sitt liv, som kännetecknas av de gulnade bladen, de avtagande krafterna. Det är inte bara gamla människor, som kan få känna på sådana tider. Även över nysatta och unga träd kommer hösten. Visst kan man i sådan situation gripas av vemod och maktlös resignation.

Vad har gula, torra blad för uppgift? De är bara en ständig påminnelse om förgängelse och ett led i en ständig kretsgång av födelse och död.

Men denna årstid kännetecknas inte bara av torra, fallande löv. Nej, det som först och främst karaktäriserar den, är skörden. Ute på fälten samlas säd och rotfrukter in, i trädgårdarna plockar man ned, vad fruktträden ger och skogarna lyser röda av bär.

Visst är den tid, då bladen faller, en “avklädandets tid”. Men då kommer också frukten bäst till synes. Inte alltid är det riktigast att fråga: Vad gör jag? eller Vad gör jag inte? Utan det är kanske riktigare att ibland fråga: Hurudan är jag? Ty den tid, då hälsa och krafter tages ifrån mig, visar ofta hurudan jag var som frisk.

Inte alltid skall vi själva kunna se, att vi bär frukt, men det är inte heller det viktigaste. Kanske att vi kan vara en medmänniska till hjälp, utan att vi visste av, att vi gav någon hjälp.

Kraften till ett sådant liv tar vi oss inte själva. Men hos vår Uppståndne Herre gives, vad vi behöver. Han säger “Om någon förbliver i mig och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutom kunnen I intet göra.” – När sedan Herrens skördetid är inne, blir inte det väsentliga för oss att kunna räkna upp, vad gott vi gjort utan om vi hade behövt Herren, som i allt giver växten.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 17/8 1963

Det kom så plötsligt, det våldsamma skyfallet häromdagen. När de tunga dropparna överraskande började falla, sökte var och en att påskynda sina steg för att om möjligt hinna undan det hastigt uppdykande regnvädret. Men förgäves. I ett nu smattrade regnet mot gatstenarna och trottoarernas människoström trängde in under skyltfönstrens markiser och i portuppgångarna. Nästan samtidigt nådde vi den skyddande porten, jag och en för mig okänd äldre herre. Vi växlade några ord om hur opålitligt vädret hade blivit mot det tidigare stadiga solskenet. -“Ja, det kom ju oväntat” konstaterade mannen. Och så tillade han: “Det mesta i livet kommer oväntat.”

Mera blev det inte sagt. Lika hastigt som ovädret kom, lika hastigt drog det bort igen. Vi skildes åt med en nick och gick åt var sitt håll. Men när jag fortsatte min väg på den nu nytvättade trottoaren, kunde jag inte låta bli att tänka på mannens ord: ”Det mesta i livet kommer oväntat.” Vad hade han månne gjort för erfarenheter av livet? Jag kunde inte komma ifrån den ton av resignation, med vilken han hade sagt de sista orden.

Kanske hade han rätt. De flesta människor har bestämda planer och förhoppningar för sitt liv. Men det kommer ting och förhållanden in i bilden, som gör att livet blev något helt annat än det man hade tänkt sig. Man kom inte att stå i den uppgift, som man först hade inriktat sig på; semestern blev förbytt i en sjukdomstid. Åldrandet blev annorlunda än man hade tänkt sig o.s.v., Det kom oväntat – både det ena och det andra. Ja, för många människor kommer också livets slut oväntat.

Men det finns ett sätt, på vilket man kan se livets många missräkningar och ändå inte resignera, eller se fram mot en okänd framtid utan att behöva frukta: ett liv med Herren. Ett ord ur profeten Jesajas bok faller mig just i minnet, då Herren genom profeten säger:”Frukta icke, ty jag är med dig var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.”

Säll är den som sina händer I Guds händer sluter in:

Vart hans värld och lycka vänder, Har han dock ett roligt sinn.

Han är nöjd i sorg och nöd, Han har tröst i liv och död:

Allting till hans bästa länder, Han är alltid i Guds händer.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 10/8 1963

”Vad som inte är värt att läsa två gånger, var inte heller värt att läsa en gång.” Så lyder ett tyskt uttryck, som kom mig i minnet, när jag stannade vid ett bokhandelsfönster häromdagen. Redan anar man, att höstens stora bokflod är i annalkande – eller skall vi kalla det “översvämning”. Hur mycket håller måttet, om man mäter enligt det ovan citerade uttrycket? Ja, inte vet jag, men jag anar att floden av tryckalster inte skulle bli så övermåttan strid, som den nu är.

Samma reflexion borde kunna inställa sig, när man stannar inför en helt vanlig tidningskiosk ute på sta’n. En oöverskådlig mängd tidningar hänger “på skylt” och i stort sett kommer det ut nya nummer av alla dessa tidningar varje vecka. Hur mycket av allt detta, som pumpas ut är värt att läsas två gånger? – Men därtill skall det väl fogas den anmärkningen, att mycket av detta är inte skrivet med den ambitionen, att det skall läsas många gånger. Det är menat, att det skall läsas som en avkoppling och ingenting mera. Detta är ju i och för sig en fullt legitim anledning.

Men till detta kan också fogas en stilla undran: är det ens värt att läsas gång – med betoning på värdet? Där kan det onekligen inställa sig många frågetecken och jag tror inte, att det skadar, om vi tar oss en funderare över saken. Ty allt som går in genom syn och hörsel och andra sinnesförnimmelser, påverkar oss i högre eller lägre grad. Man kan påverkas så, att man reagerar mot det man läser eller hör. Men det kan också gå så, som det ofta blir fallet med dem, som ständigt har på en radioapparat och låter musiken skvala igenom: Man hör det inte till sist och man reagerar inte det minsta mot en schlagers undermåliga både text och musik.

Men ytterligare en reflexion må tillåtas mig med anledning av citatet. – “Hur kan man hålla på med att läsa Bibeln?” Så kan ibland frågan ställas med någon slags nedlåtande medlidsamhet. Svaret blir ögonblickligen från den flitige Bibelläsarens sida: “Därför att den är värd att läsas så många gånger? Även den, som inte kallar sig kristen, kan betyga Bibelns enastående värde. Man kan också undra, om alltid den, som yttrar sig nedlåtande om Bibeln har läst igenom den en enda gång. Oftast är det väl så, att man på sin höjd läst något någon gång på måfå och då är det ju inte så underligt, att man funnit det hela värdelöst. – Det är inte för inte, som Bibeln kallas för böckernas Bok. Jesus själv säger: “Mina ord äro Ande och äro liv.” Detta giver Den Heliga Skrift sitt enastående värde ty den som läser Ordet, ställer sig inom Guds egen Andes särskilda kraftfält.

Eder tillgivne Einar Göth