Mikael Göth

Ersta den 3/8 1963

“Det har måste vi föreviga!” Så har vi kanske många gånger haft anledning att säga. Och så tar vi fram kameran och ”tar ett kort”. – Givetvis menar vi inte, vad vi säger, när vi talar om att föreviga något.

In i evigheten torde inte något fotografi hålla sig, hur välgjort det än kan vara. Hur kommer det sig då, att vi använder uttrycket om så ganska triviala ting som fotografering?

Måhända är det så, att ordet evighet har förlorat sin egentliga innebörd för många av oss. ”Jag fick vänta en hel evighet på honom, innan han kom”, utbrister kanske den, som fann dröjsmålet tröttsamt. Evigheten har liksom allt annat, som vi rör oss med och talar om, blivit inomvärldsligt. Den har förlorat sin väldighet, sin ofrånkomlighet och sin omutlighet. Människan fann det kanske obehagligt att vänta på något, som man inte kunde famna och än mindre behärska. Då var det bra mycket behagligare att förminska den väldiga evigheten och göra den så liten att man kunde ha den i ett litet fack och ta fram den vid högtidliga tillfällen. Men evigheten är nu inte något, som vi kan skrynkla ihop som en trasa och gräva ner för att sedan för alltid bli av med den. Nej, evigheten är något, som bara helt enkelt finns. Denna evighet möter vi alla en gång, då tiden är slut. Men – hur underligt det än låter – en människa kan redan under sin livstid få möta evigheten. Vi kommer säkert ihåg det så ofta citerade ordet: Så älskade Gud världen, att Han utgav sin enfödde Son, på det att var och en, som tror på Honom, icke skall förgås utan hava evigt liv.” Ett evigt liv är en tillvaro med Herren.

Kanske låg det något av en önskan att få leva ständigt åtminstone i minnet av glädjetillfället, då vi sade: ”Det här måste vi föreviga”. Men jag tror säkert, att vi vet hur det är, den befriande glädjen blev bara en gäst. Det kom andra tider, då t.o.m. minnet av glädjetillfället förorsakade en svidande saknad.

Men nu har vår himmelske Far verkligen berett oss en glädje, som väntar på oss. Det var inte en lättköpt grannlåt, som skulle kunna e oss en stunds glädje. Nej, den var mycket dyrköpt, ty Guds egen Son går själv in under våra synders konsekvenser. Och vilken den var ser vi på korset utanför Jerusalem och hör vi i ropet: ”Min Gud, Min Gud, varför har Du övergivit mig?” Tror vi, att Han verkligen det i vårt ställe, då äger vi, enligt Jesu löfte, det eviga livet. Det är ännu fullkomligt, men vi skall få uppleva det i fullkomlighet, om vi blir bevarade i tron på vår Frälsare. Jag erinrar mig just nu en sång, ur vilken jag till sist vill citera en vers:

Hos Gud är idel glädje. Här trycker mången nöd.

Här får jag ofta sucka Och äta tårars bröd.

Här blandas fröjd och smärta För Herrens Jesu brud,

Men där skall så ej vara, Ty glädjen bor hos Gud.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/7 1963

När jag nu efter en tids semester har återkommit till vårt sjukhus, ville jag på nytt sända Er alla en hälsning genom “Söndagsbrevet”. Vi kan ju i år, i motsats till en lång rad tidigare somrar, tala om “denna ljuva sommartid”. Sol, värme och regn har gjort, att växtligheten verkligen frodas i våra marker för närvarande.

Men jag vet, att för många av Er är det tyvärr omöjligt att följa uppmaningen: ”I denna ljuva sommartid Gå ut, min själ, och gläd dig vid Den store Gudens gåvor.” Sjukdom hindrar. När sjukdomstiden blir lång kan den bli påfrestande. Man kan känna att det liksom Gud hade satt en på undantag. Och nog är det väl rätt. Gud sätter oss verkligen ibland på undantag. Men det betyder inte, att Gud drager undan sin hjälp och sin nåd, såsom vi kanske tycker. Nej, men Han kanske tar oss undan det vanliga, som upptar vår tid och vårt intresse. Denna tid kunde bli oss till nytta och välsignelse, om vi under den kunde komma underfund med oss själva. Sjukdom är alltid något svårt. Vi visste det även när vi var friska, men det var så avlägset från oss, så att när sjukdomen kom, blev vi närmast förvånade. “Och jag, som alltid har varit så frisk och aldrig har haft ens den minsta krämpa!” Vi visste att vi också kunde bli sjuka, men vi var ändå inte beredda på det.

“Men är inte just sjukdomen ett bevis på, att Gud har dragit undan sin hjälp från mig? Jag har bett och bett till Honom, att jag skulle bli frisk, men Han har inte hjälpt mig?” Ja, den erfarenheten får många sjuka göra. Och inte bara sjuka, förresten. Det kan vara något i arbetet, som vi tycker, att vi inte kan klara upp och som vi kanske känner som en oöverkomlig plåga. Och vi ber till Gud, men det är liksom om Han inte brydde sig om det.

Men det var kanske något mer som Gud ville få oss att tänka på, än just hur vi skulle återfå hälsan eller hyggliga arbetsförhållanden eller annat, som kan fördystra vår tillvaro. Kanske att Gud ville, att vi skulle återfå det rätta perspektivet på hela vårt liv. Vilket är detta? Det är evighetsperspektivet! Har vi månne tappat bort det? Den frågan måste också jag ta mig en ordentlig funderare på. Kan vi, sjuka som friska, sjunga med i den där sommarpsalmen, som jag nyss citerade, där det står i en av verserna: “Ack att jag redan stode där Inför din tron, 0 Herre kär.” Skall vi verkligen kunna sjunga så, då må vi också sjunga: “Behåll mig till ditt paradis Och låt mig på de trognas vis I dina gårdar grönska.” Ty endast genom Kristi förlåtelses makt kan vi bli bevarade i Hans gemenskap intill änden.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 15/6 1963.

Vårens första, ljusa grönska har snabbt förvandlats till sommarens mörka och saftiga. Det gick så fort i år. Men kanske det alltid är så, att vi upplever våren, som något som vi gärna skulle vilja hålla kvar. Men även sommaren har sin tjusning såsom varje årstid har sin.

Om Ni någon gång kommer in i vår kyrka, lägger Ni säkert märke till, att antependiet på altaret också är grönt. Det beror väl inte så myck­et på, att det hela skall harmoniera med naturens färg omkring kyrkan. Nej, textiliernas färger i kyrkan varieras inte därför att det skall vara bara vackert och trevligt med litet omväxling, utan  man lägger in en viss innebörd i färgen, ungefär som vi är vana vid att svart är sorgens tecken och vitt är glädjens. Den gröna färgen, säger vi, skall påminna oss om, att den kristna människan måste tillväxa invärtes.

Det är egentligen en skev bild att tro, att när en människa blir kristen, påbörjar hon en tillvaro, som är både lugn och bekväm. Ur vissa synpunkter är det tvärtom. Att äga en riktig tro på Jesus Kristus, är inte, som om man ägde ett föremål, som man kan kalla sitt och som man kan stoppa undan i en byrålåda för att seden kunna taga fram vid vissa högtidliga tillfällen. Det är en karikatyr en kristen tro, ja, man skulle t.o.m. våga säga, att den bär falsk beteckning, om den skulle kallas för kristen tro.

Kristen tro är en kamp för livet. Det är ett: “Herre, Davids Son, förbarma dig över mig”! Det är en ständig erfarenhet av min egen svaghet och Herrens kraft.

Men inte kan det väl förbli så? Den kristna människan skulle ju tillväxa. Ja, hon skall tillväxa på ett sådant sätt, som Johannes Döparen tillväxte. Jesus själv säger ju om honom att han var den störste bland människor födde. Och denne Johannes säger vid ett tillfälle: Det är riktigt, att jag skall avtaga och Mästaren från Nasaret tillväxa.

Ty en kristen människa tillväxer aldrig så att hon inte längre behöver Kristus. Nej den kristna tillväxten går så till, att en människa behöver Jesus mer och mer. Så kan “Guds kraft fullkomnas i vår svaghet”.

Detta är något som också vi på sjukhuset får göra erfarenhet av. Vi misslyckas ständigt med tillväxten av den invärtes människan, men blir Vi därmed beroende av Kristi förlåtelse och kraft, har dock Han därmed blivit större i våra liv. Och det är av honom vi bli beroende.

Eder Tillgiven Einar Göth

När jag växte upp fanns det ett bibliotek i huset. Ett rum med ett stort äldre skrivbord och vars väggar täcktes med böcker. När mina föräldrar gick bort 2014 avyttrades det mesta av biblioteket.

Jag fick med mig ett antal brev som stod inklämda mellan böckerna. Närmare bestämt 143 stycken skrivna under åren 1963-1966 av min far som då tjänstgjorde som sjukhuspräst på Ersta sjukhus i Stockholm. Breven hade formen av ett veckobrev med titeln Sjukhusprästens Söndagsbrev och delades ut till patienter och de som arbetade på Ersta sjukhus under denna period.

Även farmor fick. Och hon sparade dem.

Jag har jobbat mig igenom breven och försökt fånga vad det var för något som sades i en känsla av ett kvardröjande samtal. Nu har jag kommit igenom och avslutar mitt projekt lagom till allhelgonahelgen och 143 brev ligger på en rad efter denna post.

Några tankar på det som jag kände igen bortom breven.

Tänker på att det vackra var viktigt genom hela livet. Stockholmsvyer med Riddarfjärden, fönster och hustak i kvällssol, fjäll, myrar, stigar, buskar, träd, sprickor i berg, porlande vatten, en tavla och skuggor.

Själavårdaren och människovärdets okränkbara totalitet. Intill den döendes sista andetag var människan omistlig och ovärderlig oavsett yttre status och bagage. Själavården gick som en röd linje genom hela herderollen.

Enkelhet och tydlighet i teologins fundamenta. Jesus Kristus som den enda för oss människor uppenbarade väg till Gud, människas behov av förlåtelse för sina synder, nåden som trons signum, bönen, bibelordet och mässan som bärare av Guds tilltal in i människans liv. Blev bara tydligare och tydligare ju äldre han blev.

Frånvaro av förklaringar till lidandets problem men en längtan att hitta mening och Guds tilltal även i det svåra.

Eller som han skrev i sitt första brev för att förklara dess uppgift: ”Ni skall se det här söndagsbrevet och de följande, som jag hoppas kunna sända, som ett brev från en medmänniska till en annan. Ty jag är inte något annat än en medmänniska, som fått uppdraget att vara präst på Ersta Diakonissanstalt och dess sjukhus. Uppdraget är av Gud och jag vet, att ett ord från Honom kan ge både Er och mig, vad vi behöver…”.

Att han även var min farsa skulle kunna vara en annan berättelse. Men det är det inte helt och hållet. Han var självklart en farsa men han var även präst dygnets alla timmar och årets alla dagar vilket han aldrig kompromissade med.

Ett arv som består av 143 brev skrivna mellan åren 1963-1966 väger långt mycket mer än koffertar av guld, titlar och medaljer.

Vi kommer alla från någonstans och det kan vi aldrig välja bort.

Ersta den 8/6 1963

Vårt sjukhus genomgår för närvarande ganska stora omdaningar. Det som vi väntat på så länge, håller nu på att genomföras i och med att avdelning II har börjat med överflyttningen till de nya lokalerna i sjukhusets östra del. Många har under den senare tiden sagt, då överflyttningen kommit på tal: “Hoppas att den gamla andan följer med till de nya lokalerna.” Det kan väl ge oss anledning att tänka över, vad vi menar med andan på ett sjukhus och vad som i så fall skulle vara utmärkande för en god “Ersta-anda”.

När man talar om andan på ett ställe, så är det givet, att den inte egentligen är beroende av komfort eller hög standard. Vi kan väl tänka på ett vanligt hem, som kan vara komfortabelt och modernt, så att man egentligen inte behöver sakna något. Men ändå kan det i hemmet råda en dålig anda. Och tvärtom. Givetvis bör ljusa och bekväma lokaler bli en hjälp till att skapa en trivsam och god miljö, men detta är inte själva orsaken till att det blir trivsamt eller en god anda. Nej, det beror på hur vi själva är. Andan som präglar vår vardag, påverkas av vad som utstrålar från oss människor, vare sig i negativ eller positiv riktning. Vi alla, både sjuka och friska, påverkar det vi brukar kalla för “andan på vårt sjukhus”.

Men allt som är gott kan missbrukas och förstöras. Det gälle också detta, Därför är det så viktigt, att vi alla tänker igenom, vad det är, som i så fall givit en god anda på sjukhuset. Ty en god anda kommer inte av sig själv. Nej, ibland gäller det att bekämpa onda tendenser onda tendenser främst hos oss själva. Det är aldrig svårt att se att andra sprider en dålig anda. Men det är så oändligt svårt att se sig själv utifrån och uppmärksamma sin egen brist i detta avseende.

 När vi talar om andan på Ersta, då må vi inte taga det bara som ett diffust, ogripbart begrepp, utan vår önskan och vår bön må väl vara den, att det blir Kristi Ande, som regerar oss, så att Kristi sinne måtte komma till uttryck hos oss, Det är ju därför vår dag börjar med morgonbön och slutar med aftonbön, då vi får förmånen att lägga fram dagens mångahanda inför Gud själv. Detta måste ju få prägla dagen både för den som vårdas och de som vårdar, var och en på sitt sätt. En god Ersta-anda kommer som en gåva till de många med knäppta händer.

I detta sammanhang kan jag också tala om, att morgonbönerna i radio klockan 7.40 sänds från Ersta kyrka den 10/6, 17/6 och 24/6.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 1/6

I morse fick hela Sverige reda på, att det varit diakonissvigning på Ersta. I ett program, som förekommit under några lördagar på våren och som kallats ”Skansenmorgon” har olika, personer intervjuats och i dag utfrågades kyrkoherde Lennart Levin från Mölndal. Han talade om att han bara för några dagar sedan varit på Ersta och sett över till Skansen och nu satt han på Skansen och såg bort mot söder-bergen. På en fråga om vad han hade haft för ärende på Ersta, kunde han tala om, att han hade assisterat vid diakonissvigningen i Ersta kyrka.

Och för oss här uppe på Ersta har det varit två stora högtidsdagar i onsdags och torsdags. Den första dagens höjdpunkt var givetvis diakonissvigningen, som förrättades av biskop Ljungberg i Ersta kyrka. Två av de tre nyvigda diakonissorna har som provsystrar tjänstgjort här på sjukhuset och den tredje har fått socialutbildning och bl.a. under en period tjänstgjort i Mölndal. Även om det är få – alltför få med tanke på efterfrågan – som nu går ut som nya diakonissor, så är det ändå något löftesrikt med varje nyvigd diakonissa och våra tankar och förböner följer dem ut i arbetet bland människor i nöd.

Från den andra högtidsdagen, i torsdags, är det väl många av oss, som hade tillfälle att vara med, som kommer att minnas föredraget av biskop Manfred Björkquist, Stockholms stifts förste biskop. Hans föredrag hade som ämne “I bönens värld”. Att det var en själavårdare med lång erfarenhet, som vi hörde i den snart 8O-årige biskopens ord, det kunde vi inte taga miste på. Jag skulle önska, att jag hade kunnat tala om det mesta för Er av vad han sade men varken minne eller utrymme räcker. Men när han talade om Guds svar på våra böner sade han att vi ofta upplever det som om Gud inte alls svarar eller att hans svar blir Nej! Men den erfarne bedjaren får lära sig att just Guds Nej till vår bön egentligen är ett Ja till oss – något som den trogne bedjaren ibland efter en tid får se. Månne inte detta är en erfarenhet, som gjorts under årens lopp av många även på vårt sjukhus. Hur många tysta rop har inte stigit upp till “all nåds Gud” från våra sjuksalar både av dem som vårdas och dem som vårdar! Gud hör alltid bön, men Han svarar inte alltid som vi vill utan som Han själv vill. Och hans vilja är alltid ett Ja till oss, men just därför måste det kanske bli ett Nej till vissa av våra önskemål, som föräldrar ibland måste säga nej till vissa av sina barns önskningar.

Till detta vill jag som hälsning bara foga ett ord ur Bibeln: Herren säger genom sin profet: ”Jag vet väl vilka tankar jag har för eder säger Herren, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp.” Jer. 29:11.

Eder tillgiven Einar Göth

Ersta den 25/5 1963

Häromdagen fick jag i min hand ett brev, som givit mig en del att tänka på. Jag vet inte vem som är avsändaren – det står bara initialer under själva brevet, och egentligen brukar jag inte bry mig om anonyma brev. Men detta brev var egentligen inte ett brev utan ett nödrop. Brevskrivaren antyder i några korta rader, vari svårigheterna bestod och så tilläggs det: ”Hjälp mig att be! Bed mycket för oss! Bed för oss!!”

Kanske att min första tanke var: Om jag bara visste, vem avsändaren var, hade jag kunnat knyta kontakt och givit en mera påtaglig hjälp. Åtminstone hade jag kunnat tala om, att jag söker uppfylla den i brevet uttalade önskan. – Men då fick jag liksom ta mig själv i kragen och säga åt mig: Brevskrivaren begärde mera än din beskäftighet. Det var inte den mänskliga förmågan, som denna människa hoppades på. Den var redan prövad och hade visat sig vara ingenting annat än mänsklig oförmåga. Nej, vad den plågade människan längtade efter var Gud och hans kraft och hjälp och inte blott mänskliga välmenta råd.

Men varför uppgavs inte namn och adress, så att det hade kunnat meddelas, att vi verkligen bad? Svaret måste bli, att brevskrivaren hade tro. Ty förbönens värde ligger inte bara på det psykologiska planet, så att den först då betyder något för en människa, när hon verkligen får reda på, att hon är omsluten av förbön. Nej, förbön är att binda en annan människa fast vid Gud. “Gud vill alltid göra människorna gott, men särskilt på sina barns böner”, säger en själasörjare, som levde för länge sedan.

“Var snäll och bed för en människa, som är i nöd.” Så började brevet och den presentationen räcker. Gud känner ändå till den anonyma brevskrivaren. Du, som inte tycker att du har någon uppgift eller tycker, att de uppgifter som du har, ibland blir enahanda och hotar att bli slentrian – – Varsågod! Här har Gud lagt en uppgift mitt framför näsan på Dig. Och säg inte: Jasså, var det bara förbön. Det är inte bara det! Ty Du står därigenom mitt uppe i ett kraftfält, som är långt starkare än vad vi människor kan åstadkomma.

Så får vi bedja med och för varandra.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 18/5 1963

“BESÖKSFÖRBUD” står det skrivet på en lapp på vår sjukhusport. Vi vet alla vid det här laget vad det gäller. En av de mera smittosamma epidemierna har fått fotfäste i vårt land. I en handbok läste jag, att Sverige har varit befriad från smittkoppor sedan 1932. Men så plötsligt är den här igen och blir förstasidesnytt i dagspressen. Lätt konkurrerar den ut den nye astronauten såsom samtalsämne man och man emellan. Människor, som varit i riskzonen, isoleras och våra sjukhus stängs för sjukbesök, Mång människors trygghet råkar i gungning. Och förvisso är det inte något, som man kan passera blott med en axelryckning, det förstår vi av myndigheternas snabba åtgärder t,ex. i fråga om besöksförbudet. Men en människas trygghet och sinnesfrid behöver inte falla sönder för det.

Grunden till en människas trygghet kan vara “en god fysik” eller “ekonomiskt oberoende” eller “politisk säkerhet” osv. Men allt det där kan ju snart nog vändas i sin motsats. En människa med “järnhälsa” kan bli smittad av en epidemisk sjukdom eller råka ut för en olyckshändelse. En stabil ekonomi kan vid olyckliga omständigheter bli en ruin och den politiska säkerheten kan väl ibland vara en middagsslummer på en kruttunna. Så länge vi är friska menar vi ofta, att vi säkert inte skall förlora fattningen, även om vi bleve sjuka. Även om ekonomien skulle bli ett bekymmer, så skulle vi inte bli trälar under bekymren, Och även om den politiska situationen skulle bli förändrad till det sämre, skulle vi ändå modigt se framtiden an. Ja, tänk så litet känner vi oss själva!

Var kan en orolig människa få ro? Som ett svar vill jag bara citera första raderna i denna söndags, Bönsöndagens, aftonsångstext:”JAG vet väl vilka tankar jag har för eder, säger HERREN, nämligen fridens tankar och icke ofärdens, till att giva eder en framtid och ett hopp,” Där får vi lägga ner bekymren och oron.

Det står visserligen “BESÖKSFÖRBUD” på sjukhusporten, men det är En, som passerar ändå – Han, som har sagt: “Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” När Han kommer på besök, gör Han det för att få stanna. Han vill ju vara nära var och en, som åkallar hans namn. Det har Han ju själv sagt och det gäller både vid en sjuksäng eller ett operationsbord och vid de mångskiftande uppgifterna, som utföres inom sjukhuset.

Och vad mitt hjärta beder, Det vet jag att du hör;

Och vad mitt väl bereder, det vet jag att du gör.

I nödens högsta smärta Din hjälp mig närmast är;

Jag vet, att på ditt hjärta Du mina sorger bär.                        Sv.ps. 336:3

Eder tillgivne Einar Göth