Mikael Göth

Ersta den 11/5 1963

I södra änden av sjukhusparken står en kastanje, som jag kan se från ett av mina bostadsfönster. Mitt ibland högar av byggnadsplank och grus, i grannskapet av cementblandare och andra högröstade byggnadsmaskiner har det skett ett under i trädet med de stora, svällande knopparna, kom det ändå till sist så oväntat plötsligt. Där stod det en vacker morgon i dagens första, friska solljus med stora, gröna blad, utströdda i hela trädkronan. De nyfödda bladen gav t.o.m. liv åt de dammiga brädhögarna vid trädets sida.

Något hade skett under natten och morgontimmarna, som inte var beroende av mänsklig skicklighet eller planering. För mig var det som om jag upplevde ett eko av den Allsmäktiges skapareord i tidernas begynnelse. “Han sade, och det vart,” Just i dessa dagar läggs vårpsalmens ord direkt i vår mun:

Snart alla ängar stå i skrud,

Och skogen kläder sig som brud,

När livets krafter blomma.

Det är egendomligt att tänka, hur markerna över hela vårt land nu under några intensiva vårveckor brister ut i nytt liv. I skogarna, på ängarna, vid vattendragen och på åkrarna spirar och växer det med en kraft, som vi människor kan se och konstatera men innerst inne inte förklara. Gud låter det ske på nytt.

Men medan naturen genomlever vårens frigörelse, kanske vi är bundna av frost och köld. Vi känner oss djupfrusna och döda invärtes. Kanske vi i längtan sträcker oss efter frigörelse, likt vinterträdets kala grenar sträckas mot himmelen. Kanske det djupt där nere, ohörbart för mänskliga öron, ropar: Låt islossning ske även hos mig. Låt mig få leva ut i Andens nya liv! – Ja, det kan hos någon bli den önskan, som överstiger allt annat, t.o.m, längtan att bli frisk. Visst vill vi väl bli befriade från sjukdomen, men framför allt längtar vi väl efter att bli “levande” människor – jag menar människor, som lever ett friskt, andligt liv. Ty vi kommer inte ut ur vår egen cirkel, vare sig det är sjukdomscirkeln eller arbetscirkeln. Men vi längtar efter undret hos oss.

Och Gud vare tack, att undret kan ske – men blott genom samma mäktiga ord, som gavs, när livet väcktes i markerna. Och vad är det för ord, som kan få denna följd för mig? Det är den Uppståndnes: “Min vän. Dina synder förlåtas dig, Gå i frid.”

Så komme vår i Jesu namn

I folkens liv, i kyrkans famn,

Till alla själars fromma.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta 2/5 1963

Just på denna söndag infaller Reformationsdagen i år. I vanliga fall kallas den bara för ”tredje söndagen efter Påsk”. Det är den söndag, som man i gudstjänsterna läser texter, som i ett eller annat avseende handlar om hemlängtan. Hem­ längtan är något, som vi upplever, när vi tagas ur vår rätta atmosfär där hemma och förs in i något främmande, som kan vara förenat med smärta och oro. Hur bra det än kan vara på ett sjukhus, så kan det väl inte förhindras, att vi även finner riktigheten av det gamla ordspråket: ”Borta bra, men hemma bäst.”

Hemlängtan upplever vi väl i regel som något smärtsamt, en sugande saknad och längtan.

Om man bläddrar i vissa mycket utförliga psalmböcker, så finner man vid texterna för en del söndagar ett latinskt namn under söndagens namn. Kommer man då till tredje söndagen efter Påsk, står det “Jubilate” och därunder står dagens äm­ne, som är ”Hemlängtan”. Men detta måste väl vara ett feltryck, ty ”jubilate” betyder egentligen ”må ni jubla”, och det är sannerligen inte lätt att jubla, när man har hemlängtan! Och allra minst vill vi väl ha en uppmaning att jubla. Men det är inte feltryck. Vad texterna talar om, är längtan till det hem, där lärjungen vet, att hans Mästare är. För en kristen är detta det verkliga och riktiga hemmet. ”Vi hava här ingen varaktig stad utan söka efter den tillkom­mande.” Att denna längtan inte är helt smärtfri, det förstår vi, när det i en annan av dagens texter talas om bedrövelse och lidande just i det sammanhanget.

Men hur skall vi då kunna förstå sambandet mellan ”Jublilate” och ”Hemlängtan”? Svaret har vi nog i dessa textord: ”Vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet.”

 Ni, som i dag får känna av ”bedrövelse”, vare sig det är sjukdom eller en stor arbetsbörda eller oro eller vad det nu kan vara – till Er är detta sagt! Låt denna Er aktuella ”bedrövelse” bli insatt i ett större sammanhang, så att Ni har det hem, som Herren har öppnat för oss till ögonmärke! Då får även den svåraste nöden den rätta proportionen. Även det längsta lidandet blir då ”en bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga” i jämförelse med den eviga glädjen hemma hos Herren.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/4 1963

“Varför skulle det här drabba mig?” Hur kan inte en sådan fråga bli en tung och ofrånkomlig börda för en människa. Och hur ofta får inte en sjukhuspräst höra den och själv tillsammans med patienten brottas med den och söka efter svaret utan att tröttna. Finns det väl överhuvudtaget något svar på den frågan? Kommer den inte alltid att förbli olöst. Ur en synpunkt – nämligen utifrån den människas, som icke söker svar på frågan utan frågar för att få utlopp för sin opposition inför sin situation måste vi säga, att det inte finns något svar. Men ur den människans synpunkt, som av uppriktigt hjärta frågar efter meningen med det, som kommer i hennes väg, även om det skulle vara lidande och nöd, kan vi säga, att det kan bli henne givet svar, som lyfter av bördan och av det negativa gör något positivt.

Ty frågar vi efter meningen med något, så måste det ju vara någon mening vi vill ha reda på. I detta fall när ”Någon” Gud. Vad är då Guds mening med allting, som Han låter ske? Helt generellt kan svaret formuleras med orden ur barnpsalmen 513: ”Och Hans mål är blott det ena, Barnets sanna väl alena.” En besvärlig och kanske plågsam behandling äger ju sitt berättigande just därför, att resultatet skulle bli en återställd hälsa. Men om ingen medicin i världen skulle det kunna sägas, att den giver en hälsa, som aldrig tar slut. Vad Gud dock vill, det är, att vi människor skall få uppleva en tillvaro, där lidande och nöd överhuvudtaget icke skall existera och att denna tillvaro aldrig skall ta slut. – Det låter som ett sagoland, men Kristi budskap talar verkligen om det som en verklighet, som är utlovad och som skall bli given åt var och en, som har mottagit Jesus som sin Herre och Frälsare.

Och nu kan vi återgå till de lidanden, som vi får känna av just nu. Gud kanske ville med sjukdomen dra ett tankestreck i vårt liv, en paus för eftertanke. Ty handen på hjärtat: inte frågar vi lika engagerat efter meningen med att vi är friska: vad Gud har för vilja med oss; i vilket förhållande Han vill att vi skall stå till Honom. Eller har vi inte gjort den erfarenheten, att vi tappar bort livets viktigaste fråga, då allt går som vi tycker att det skall göra, vare sig vår arbetsplats är sjukhuset, hemmet eller kontoret. Därför får vi idag, såsom friska och sjuka, säga som det omtalas i Bibeln, att en människa gjorde en gång: ”Herre tala! Din tjänare hör!”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 19/4 1963

Varför finns det egentligen en, som är sjukhuspräst här på vårt sjukhus? Vad läkare har att göra, det är ju klart och likaså vad sjuksköterskor gör, det ser man ju, om man använder sina ögon. Men vad en sjukhuspräst kan ha för uppgift, det är inte lika klart.

Låt mig då först få säga, att sjukhusprästen kommer som en medmänniska på besök av samma anledning, som släktingar och bekanta gör det. Det är ju inte så, att det är en galla eller ett bråck eller ett dåligt hjärta, som läggs in på vårt sjukhus, utan det är människor som lider av gallbesvär eller bråck eller klent hjärta, som blir inlagda på någon av avdelningarna. Lika litet är det arbetsautomater, som har tjänst på sjukhuset, utan det är alltid en människa bakom varje tjänst, hur obemärkt eller självklar den än är. Från det att vi träder in genom sjukhusentrén, tills vi lämnar sjukhuset igen, har vi  ständigt kontakt med människor, var och en med sin egenart, sin bakgrund, sin livshistoria och sina gåvor, som rätt använda kan bli andra till hjälp och glädje. En av farorna i tidens utveckling är väl, att under det att mycket göres för att hjälpa och lindra nöd, vi håller på att tappa bort människan i nöden, liksom vi håller på att tappa bort människan i arbetet genom att människovärdet helt blir beroende av hennes prestationsförmåga. Nej, vi är alla medmänniskor – d.v.s. vi lever med varandra och skall egentligen leva för varandra. Så vill också en sjukhuspräst få leva.

Därjämte är han betrodd med uppdraget att få vara präst. Prästens uppgift är ju att få förkunna ett glatt budskap från Gud, som så älskade världen, att Han utgav sin enfödde Son, på det att var och en, som tror på Honom icke skall förgås, utan hava evigt liv. Han är satt att förvalta dopets och nattvardens sakrament. Han vill efter bästa förstånd giva hjälp i hithörande ting åt den människa som behöver den. Han får gå som Vår Herres gårdfarihandlare, men försöker inte pracka varorna på medmänniskorna. Nej, var och en skall veta, vad sjukhusprästen för med sig i bagaget. Och är det något av detta man önskar, är det bara att begära, ty sjukhusprästen står i görligaste mån alltid till tjänst. Dessutom kan vem som helst knacka på vid “Samtalsrummet”: som är sjukhusprästens arbetsrum. Där kan man få tala mera ostört. Detta rum ligger i samma plan som kontoret och kuratorns expedition.

Själv ser jag min tjänst här bland friska och sjuka på vårt sjukhus, som en mycket stor förmån, att få gå med bud från den Uppståndne, som har besegrat mig. Och jag önskade gärna, att vad jag fått mottaga av min Herre av kraft, tröst och förlåtelse skulle bli personlig egendom och erfarenhet för var och en som jag möter.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 11/4 1963

Kanske att det låter konstgjort i allra högsta grad, 0m jag nu börjar brevet med att önska Er glad Påsk. Ty våra tankar går ju ofta i ganska uppkörda hjulspår. När vi läser orden Glad Påsk, ser vi kanske framför oss familj och vänner samlade omkring ett festligt dukat påskbord. Men där får kanske inte vi vara med i år. Bör inte sjukhusprästen veta, att man inte kan ha en glad påsk, när man är bunden vid sjukbädden och kanske dessutom har plågor? Eller – inte kan man väl ha en glad påsk, när arbetet tar ens tid lika mycket under påskdagen som under vilken dag som helst under året?

Jo, jag vet, att det kan vara svårt, särskilt under helger, då andra människor är fria och friska men vi bundna vid sjukbädd eller arbete. Men påsken uppkom inte en gång för länge sedan omkring ett festligt dukat bord. I Gamla Testamentet talas det verkligen om en måltid vid den första påsken. Men det var inte i egentlig mening en glädjemåltid, ty israeliterna led under hårt betryck under egyptierna. Men vi kan säga, att det var en hoppets måltid, ty Gud hade givit dem befallningen att äta denna måltid för att Han därefter skulle föra dem ut ur träldomen. – Och tänker vi på den första kristna påsken, var ju några människor samlade. Kanske åt de tillsammans. Det vet vi inte något om. Kanske är det troligare, att maten inte smakade dem, ty de var verkligen sorgsna och rädda. En dov olust behärskade dem samtliga, Det hade inte mycket tjänat till, om någon av dem hade rest sig och sagt: “Nu måste vi rycka upp oss! Glad Påsk!” Nej, en sådan dum tanke hade ingen kommit på. Och ändå blev det en verkligt glad påsk för dem. Ty plötsligt stod den Uppståndne där hos dem utan att de visste hur, Han, som hade varit förlorad för dem, Han, som för tre dagar sedan hade uppgivit andan under ångest och smärta, Han står där själv levande för deras ögon i ett uppståndelsens skimmer. I vår Bibel står det: “Och lärjungarna bleve glada, när de sågo Herren”.

Därför vill jag nu säga: Det är PÅSK och därför är det glädje på vårt sjukhus, Lidanden av skilda slag får vi känna av i stort sett under hela vårt liv. Men nu får vi säga, att vår tillvaros mål och mening inte är lidande, Nej, Kristus är uppstånden och det innebär att uppgiften, som Han hade tagit sig an, har Han slutfört. Uppgiften var ingen mindre än att ta bort det, som skilde oss från Gud och bereda oss ett hem, dit lidandet icke når. Under vandringen dit går vi icke ensamma. Herren, den Uppståndne, går med oss.

Därför önskar jag Er nu en glad Påsk, ty Kristus är uppstånden!

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 5/4 1963

Mitt söndagsbrev den här veckan vill jag börja med att tala om, att det på sjukhuset blir en viss förändring beträffande gudstjänsttiderna. Tiden för söndagsgudstjänsten, som hitintills varit kl. 16.00 blir fr.o.m. månadsskiftet kl.19.30. Vidare kommer denna gudstjänst – liksom torsdagsaftonbönerna – att alternera mellan de olika avdelningarna. På torsdag, som är Skärtorsdag, inställes afton­ bönen och i stället blir det Nattvardsgudstjänst, vilken kommer att firas kl.15.30, för att det inte skall bli för sent, utan så många som möjligt skall ha tillfälle att deltaga.

Med Palmsöndagen är vi inne i den veckan, som kallas ”Stilla veckan”. Kanske att vi, nutidens jäktade människor, inte märker så mycket av stillheten, som gångna generationer gjorde. Orsaken att den här veckan för oss bör bära stillhetens tecken, är att vi under dessa dagar på ett alldeles särskilt sätt får följa Kristi lidandesväg. Skärtorsdagen är ju den dag, då vi i synnerhet minns, hur Jesus instiftade Nattvarden och under Långfredagen får vi följa vår Frälsare i hans vandring till avrättsplatsen utanför Jerusalem, där ett kors restes för honom. Detta är det yttre skeendet.

Men det som hände med Jesus, har för betydelse för oss, kan bäst uttryckas med profeten Jesajas ord: “Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid och genom hans sår bliva vi helade.” Jag känner en man, som i sin Bibel vid detta ställe i Jesaja 53:dje kapitel hade med fin stil skrivit orden “mina” och ”jag” över “våra” och ”vi”. Och ute i kanten stod det ett datum och ett bestämt år. Jag förstod, när jag såg det, att just detta Bibel-ord hade den dagen fått en brännande aktualitet för honom. På nytt hade han fått se, att allt detta verkligen gällde honom. Månne inte det vore något, som vi behövde bedja om att få se?

Det är svårt, att kunna få stillhet i en sjukhustillvaro, även om det skulle vara Stilla veckan. För den, som har arbetet bland våra patienter, finns det ständigt nya saker, som måste utföras och som man inte får dröja med. Och för många bland dem, som får vården på sjukhuset, finns det väl tid till stillhet, men tankarna kan vara jagade. Men låt oss den här veckan ha ett stillhetens rum inne i hjärtat för en kort stund om dagen, för att bara få nämna detta för oss själva: Jesus Kristus är min Herre!

Så önskar jag Er en god söndag och en Stilla vecka, som blir Er till kraft både för Er yttre och inre människa.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 29/3 1963

Månaden mars har hunnit sitt slut efter att ha givit oss många soliga dagar och kalla nätter. Ett tag trodde vi kanske, att vårvärmen hade gjort sitt definitiva intåg, men det kom mera snö och kyla. Men även om det är kyligt och snöigt, så vet vi ju, att det inte kan dröja så länge, förrän våren är här. Vi låter inte lura oss av köldknäppar och snöbyar, även om vi ibland säger, att det se ut, som om våren aldrig skulle komma i år.

Det är nog även i andra sammanhang, vi skulle tänka på samma sätt. Ingen av oss får leva bara under en strålande vårsol, då vi tycker, att det är härligt att leva. Även frost och oväder hör till en människas erfarenheter. Det kan vara en pressande sjukdom eller ett övermäktigt arbete eller svårigheter i hemmet eller annat sådant. Och medan nöden varar, tänker vi kanske: ”Det blir visst aldrig mer vår för mig.”  Jo, var viss om att det blir vår – nöden, som vi nu känner har ett slut.

Jag ville gärna få hänvisa till en psalm i vår psalmbok, Nr 379 vers 5:”Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta, Glöm icke alldeles bort vad du har. Även den timma, Tätaste dimma Solen fördöljer, är solen dock kvar.” Inte ens den djupaste och långvarigaste nöden är hopplös, ty även om vi tycker oss vara omgivna av dimmor och töcken och inte kan se någon utväg eller någon mening i det, som sker, så har vi dock något i behåll. I första versen i samma psalm står det nämligen: “Ängsliga hjärta upp ur din dvala! Glömmer du alldeles bort vad du har: Frälsarens vänskap, Nåd och gemenskap. Ännu Han lever, densamme Han är.”

“Ännu Han lever”, vår Frälsare! Inte ser eller känner vi det alltid, ty dimmor kan skymma. Men låt oss hålla fast vid Honom, när det är mörker omkring oss. När vi ingenting ser, är det viktigt, att vi håller hårt i Hans hand. Det vore en vinst för oss, som inte kan mätas, om vi i vår nödtid lär känna “Frälsa­ rens vänskap, nåd och gemenskap”. Den vinsten ligger redo för oss i Guds Ord och i den Heliga Nattvarden och vi kan beredas att mottaga den genom bön.

Denna söndag skall vi fira Nattvardsgudstjänst på sjukhuset kl. 16.00. Frågar Ni, vem som får komma till den och deltaga i nattvardsfirandet, så kan jag säga, att det är var och och en, som behöver och längtar efter “Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap” inte bara så länge nöden varar, utan för att aldrig mer släppa den handen. Om Ni alltså vill deltaga i nattvardsgången, behöver Ni bara säga till någon av systrarna på avdelningen, så kommer hon att visa Er till rätta.

Med tillgiven hälsning Eder Einar Göth

Ersta den 22/3 1963

Jungfru Marie Bebådelsedag ger oss lovsång under passionstid, jubel mitt under lidande. Vi kan tycka, att placeringen av en sådan glädje­ dag i kyrkoårets lidandestid verkar underlig. Men orsaken är egentligen ganska enkel, ty denna dags texter talar om, hur jungfru Maria får budskapet, att hon skulle föda en son. Och nio månader senare går detta i uppfyllelse. När vi alltså firar glädjedag i kyrkoåret denna dag, så sker det, därför att vi överblickar ett större stycke av kyrkoåret och vet, att Marie Bebådelsedag är ett förebud till julen.

Det är rätt, som vi sjunger i en passionspsalm: ”Så som Jesu smärta var, Aldrig någons varit har”. Men det kan också sägas, att varje människa får genomleva sin passionstid i livet. På vårt sjukhus är vi förtrogna med lidandestider, egna eller andras. Men det är en stor konst att kunna sjunga jubelsång under lidandet. Kanske vi finge nåden att kunna säga ett tack mitt under lidandet, om vi kunde lyfta blicken uppåt och inte bara inåt i det lidande, som vi pressas under i dag. Ty ser vi uppåt, ställs vår passionstid in i ett större sammanhang – ett sammanhang, som inte begränsas av födelse och död, utan är evigt. Under livets lidandestid vill Gud kanske visa oss, att allt kan tagas ifrån oss, utan att vi kan göra något för att hålla det kvar, men att det lika säkert finns något, som aldrig skall tagas ifrån oss, om vi själva tar emot och värdesätter gåvan. Detta var aposteln helt förvissad om:” Jag är viss om, att varken död eller liv, varken någon makt i höjden eller någon makt i djupet, skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.”

Till Er, som på grund av sjukdom eller arbete är förhindrad att deltaga i söndagens högmässa i någon kyrka, kan jag säga, att Ni kan få vara med om högmässan i Ersta kyrka denna söndag, därför att den är radiogudstjänst. I det sammanhanget kan jag också påpeka, att Ersta kyrka inte bara är till för Diakonissanstalten, utan gudstjänsterna där är offentliga. Det är väl bara så, att få människor hittar in till den lilla kyrkan på berget. Men för oss på Ersta, både på anstaltsområdet och sjukhusområdet, ligger den bokstavligt och bildligt i centrum. Välkommen dit, när krafterna och arbetet tillåter.

Så önskar jag Er en god söndag och nya krafter för en ny vecka!

Eder tillgivne Einar Göth