Mikael Göth

Ersta den 16/3 1963

Tänk vilken välgärning telefonen egentligen är. Med dess hjälp kan vi nå en människa nästan i samma stund, som vi kom att tänka på henne. Vi kan få kontakt ned människor på mindre än en minut, som det för hundra år sedan kanske skulle ha behövts dagar för att nå.

Men ibland undrar jag om det inte har blivit förenkelt. Var det inte något, som gick förlorat, när vi glömde konsten att skriva brev? Det är sant, att vi i brevet inte hör röstens betoning av orden. Men kan inte ett brev många gånger ge en allsidigare – kanske mer levande – bild av en människa än ett hastigt telefonsamtal? Och kan inte ett uppmuntrande eller tröstande ord i några skrivna rader få varaktigare verkningar än orden, som vi hörde och som försvann kanske innan vi hunnit fatta den?

Dagligen träffar vi människor här på sjukhuset. Förutom anhöriga och vänner, som kommer på besöks­ tid, är det varandra, som vi möter och mer eller mindre umgås med. ”Vi” är de, som får vård eller har arbete på sjukhuset. Men får inte ofta vår kontakt med varandra något av ilsamtalets karaktär? Vi går förbi varandra i en korridor och hälsar i förbifarten, vi växlar några ord vid en sjuksäng och vi inregistrerar i vårt medvetande att det var en patient, en av systrarna, en läkare eller sjukhusprästen. Handtryckningen sade kanske ner än orden. Och ändå hade orden säkert kunnat säga ännu mer… om det inte det hade varit så svårt: om vi inte hade varit så obekanta ned varandra, om inte “de andra” hade hört på, om vi inte hade haft så svårt att uttrycka oss, om vi inte hade haft så ont om tid, – Allt det där är riktigt. Men den, som jag mötte, var kanske en människa, som var trött till kropp och själ av arbetet eller sjukdomen och hade behövt ett uppmuntrande ord, son hade kunnat ge kraft och hopp. Det är därför jag sänder Er det här brevet. Det skall inte ersätta mina besök på avdelningarna utan komplettera dem. Ni skall se det här söndagsbrevet och de följande, som jag hoppas kunna sända, som ett brev från en medmänniska till en annan. Ty jag är inte något annat än en medmänniska, som fått uppdraget att vara präst på Ersta Diakonissanstalt och dess sjukhus. Uppdraget är av Gud och jag vet, att ett ord från Honom kan ge både Er och mig, vad vi behöver. Därför vill jag sluta det här brevet ed att citera ur en av dagens texter, vad Han säger: “Saliga äro de, som höra Guds Ord och göra det.”

Med hjärtlig hälsning Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 6/5 1966

Jag har i min ägo en liten bok, som jag en gång fick av en gammal diakonissa, som nu inte längre lever. Hon själv hade fått den som gåva, ter vad det står på insidan av pärmen, i augusti 1893. Sjuttio år senare fick jag den av henne. Med sirliga bokstäver har den första givaren skrivit Runebergs psalmvers, som i något förändrad form återfinnes i vår Svenska Psalmbok.

Han på korset, Han allena Ar min fröjd och salighet. Ingen kan så väl mig mena, Ingen så mitt bästa vet. Ingen är som Han mig god, Ingen har så tålamod. – Han kan mig med Gud förena Han på korset, Han allena.

Boken bär titeln “Om Christi Efterföljelse” och författaren heter helt enkelt Thomas från Kempen – en liten stad i närheten av Köln – eller med den latinska formen: Thomas a Kempis. Det är inte många böcker, om vilka man sanningsenligt kan säga, att de använts i c:a 470 år. Men den här boken har kommit ut i upplaga efter upplaga på många olika språk sedan slutet av 1400-talet. Sällan har den väl låtit tala om sig med stora ord och stora åthävor, men den har förvisso betytt oändligt mycket mer för människor än de böcker, som i dag toppar försäljningsstatistiken. Lika väl som moderna författare, känner Thomas a Kempis till mänskligt elände och självförnedring, men författaren från 1400-talet känner också till en väg ut ur eländet, som uppenbarligen inte alla av dagens författare känner till.

Den gamla diakonissan, av vilken jag fick boken, hade tydligen flitigt använt den under sitt strävsamma liv. Boken är sliten inte bara utanpå utan ännu mycket mera inuti. Där finns märken och understrykningar för meningar, som givit henne kraft under svåra tider, och ord, som blev uttryck för hennes egen glädje och tacksamhet.

När jag för en tid sedan bläddrade i boken, föll mina blickar på några understrukna rader, som jag vill ge vidare åt Er: “Giv mig kraft att bliva stark till den invärtes människan, så att mitt hjärta må befrias från alla onyttiga sorger och betryck.” – Vad är nödvändiga och vad är onyttiga bekymmer? Kristus giver svaret: “Söken först Guds rike och Hans rättfärdighet, så skall allt det övriga tillfalla eder.”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 29/4 1966

Av någon egendomlig anledning vaknade jag mitt i natten. Jag förstod, att det borde ännu vara långt kvar till uppstigningsdags, eftersom inte något dagsljus ännu trängde igenom gardinen. Ute på gatan hade dock trafikbruset lagt sig till ro och därför gissade jag, att klockan måste vara ett bra stycke över tolv. Medan jag låg gå där i halvsömn och lät tankarna ringla fram precis en ville, nåddes jag plötsligt av en ensam fågels drillande. Jag visste inte var den kunde ha sin konsertestrad, men jag antog att den höll till i något träd inne i sjukhusparken. I mästerlig ljudakrobatik gjorde flöjttonerna djupdykning från hög höjd till bottenläge med kullerbyttor och svängningar i tät följd under färden. Sjunger månne den fågeln hela dagarna sina arior, utan att vi kan uppfatta det på grund av gatularmet? Eller blir den skrämd av vårt kaotiska buller, som vi omger oss med? Ja, vad vet jag. I varje fall hittade jag inte flöjtisten och hans toner, när jag i morse gick uppför Epstagatans backe. —

Egentligen är det så mycket, som går förbi oss, som menar oss stå mitt uppe i det verkliga livet. Livet, som omger oss är påträngande och pockande och hotar att slå in både fönster och dörrar och dränka vår inre människa i hård materia och valuta. Ja, livet, som vi står mitt uppe i, låter vi bedöva oss, så att vi inte hör livets egen puls. Men vi får kanske uppleva perioder, som är att likna vid sömnlösa nätter, då vi till vår förvåning anar pulsslag från livet självt, – ett liv, som vi inte hade tänkt på, därför att vi hade varit så upptagna av livets emballage. Gud give, att vi då, när det är som mörkast, finge nås av ett ljud från detta Liv, Nej, då räcker det inte med en fåglalåt. Det enda, som då gäller är ett ljud från livets Gud, ett ord från Honom, som är vägen, sanningen och livet.

Jag smög mig upp och tittade i gardinspringan ut genom fönstret. Gatan låg ännu i nattskymma men över himlen kunde jag ana, att den nya dagen var i annalkande. Det var detta den spelande fågeln hade varslat om, trots att marken var svept i mörker. Men himlen talade ett annat språk.

Och så vill Herren i vårt mörker säga ett ord, som gör att vi ser mot himmelen, “ty vi hava här icke någon varaktig stad, utan vi söka efter tillkommande staden”, står det i episteltexten för denna söndag. Men vägen dit?  På denna lärjungafråga svarar Jesus: “Jag är vägen, sanningen och livet. – kommer till Fadern utom genom mig.”

”- – –

Igenom Jesus få vi nåd

Och finna på det bästa råd.”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 22/4 1966

Det finns en liten, c:a 20 centimeter hög, oval skylt, som man kan se litet här och var. Just nu kan jag se den på två av byggnadsbarackerna nere i vår sjukhuspark. Jag vet vad som står på dem, utan att jag härifrån kan urskilja det. En likadan skylt såg jag för en tid sedan på en av grindarna till byggnadsområdet. Förmodligen har den varit där länge, utan att jag lagt märke till den. På överkanten av ovalen står det: Svensk Nattvakt. Och därunder kan man se en svensk flagga och två kors19gda nycklar. Jag vet vad det innebär: Varje natt går en man och ser efter att allt är, som det skall vara, att ingen obehörig är där och att det inte finns risk för eldsvåda. Det är för att vi skall få sova lugnt och tryggt.

Det är gott att veta, att det är någon, som har den saken på sin lott. Och ändå vet vi, att även om Svensk Nattvakt har sina pass runt om i våra hus, så är det för den skull inte säkert, att vi lever i trygghet. Det är så mycket, som kan störa en människas lugn – kanske oftast sådant som ingen nattvakt i världen kan skydda för. Ty det finns ju inga nattvaktspass på insidan av människan.

Jo, det finns En, som har sina vaktpass, så att även vår inre människa skulle kunna få ro. Dem som Han vaktar, känner Han utan och innan. Även om vi skulle kunna kalla Honom för Den Gode Nattvakten, så täcker inte det hela Hans uppgift. Han själv kallar sig Den Gode Herden, som känner sina får. Även Han håller vakt om natten, precis som herdarna den första julnatten. Det största beviset på, att Jesus är vår gode herde, är att Han givit sitt liv för oss. Och nu, när Han är uppstånden och lever, skulle vi verkligen inte behöva tvivla på, att han vill oss det allra bästa. Det finns ingen, som han bara passerar, utan Han stannar för att giva tro och ro, frid och frimodighet. Därför kan vi bekänna denna söndag:

HERREN ÄR MIN HERDE, MIG SKALL INTET FATTAS. HAN LÅTER MIG VILA PÅ GRÖNA ÄNGAR. HAN FÖR MIG TILL VATTEN, DÄR JAG FINNER RO. HAN VEDERKVICKER MIN SJÄL. HAN LEDER MIG PÅ RÄTTA VÄGAR FÖR SITT NAMNS SKULL. OM JAG OCK VANDRAR I DÖDSSKUGGANS DAL, FRUKTAR JAG INTET ONT. TY DU ÄR MED MIG. DIN KÄPP OCH STAV DE TRÖSTA MIG.

Psalt.23:1-4

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 15/4 1966

Med skärpa framhålles i våra dagars samhälle människors likavärde. Obarmhärtigt avslöjas för mänsklighetens ögon platser och sammanhang, där detta kunde ifrågasättes eller förnekas. Men samtidigt som vi riktar vår uppmärksamhet på att alla människor skall äga gamma värde, håller vi bestämt på att tappa borta själva människovärdet. Om detta har sjunkit till botten, är väl glädjen ringa, om vi hunnit fram till mänskligt likavärde.

Ännu är kanske inte botten nådd, men nog kan man väl i vissa sammanhang märka den uppfattningen, att en människa äger värde i den mån hon är “nyttig”. Och med nyttig menar man ofta, att hon skall kunna producera något, så att även hon bidrager till att höja den allmänna levnadsstandarden, vår tids avgud. Visst är den höjda levnadsstandarden något att vara glad för. Ingen av oss skulle väl vilja återvända till gångna tiders möjligheter att möta sjukdom och nöd. Men kommer detta,  vårt välstånd, att skymma bort Honom, som är alla goda gåvors givare, då har vi gjort oss en avgud, som inte frågar efter den enskilda människan i sig själv, utan bara i den mån hon kan hävda sig bland andra och kan dra sitt strå till den allmänna stacken.

Varför tar jag nu upp ett sådant ämne i mitt söndagsbrev? Därför att jag indirekt stöter på den uppfattningen ibland i mitt umgänge med sjuka. “Det hela är ganska meningslöst”, kan en modstulen patient kanske säga. På min fråga: “Varför?” blir svaret ibland :”Jag ligger ju bara här och är människor till besvär.” Nej, man skall ju vara “nyttig”! Man skall ju kunna göra något! Då har livet värde. – Jo, jag förstår, att sådana tankar så lätt hugger sig fast i sinnet, när vecka läggs till vecka och vi inte ser någon ljusning.

Men låt oss nu vända oss från tidens avgud och vända oss till levande Gud, himmelens och jordens Herre. Hur mycket anser Han, att en människa är värd? I Psaltaren läser vi: “Sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid.” – Vare sig människan är frisk eller sjuk, är hon ovärderlig. En har dock givit en fullvärdig lösen – “Jesus Kristus, som gav sig själv till lösen för alla”. Gud själv har satt ett gudomligt pris på människan. Därför äger varje människa ett oersättligt värde, ty Herren Jesus Kristus älskar henne. Har vi fått syn på detta, blir vi tvungna att göra en hel del omvärderingar. Då kan vi kanske t.o.m. få se, att knäppta händer kan vara “nyttigare” än rastlösa händer.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta påskafton 1966

Högtid – det är tillfällen, då kontrasterna bryter fram. Ljusa leenden och tunga suckar. Skratt och gråt. Gemenskap och ensamhet. Högtid skulle ju vara dagar med höga himmelen som tak, men mer än en känner sig då i stället innestängd under tunga och trånga valv.

Orsakerna till, att en och annan kan känna det svårare under de stora högtiderna, kan ju vara många. Det är ju onekligen inte lätt att bortse från egna tryckande bekymmer, när omgivningen tycks kunna ohämmat hänge sig åt sorglöshet och glädje. Påskrisets bjärta färger sticker i ögonen och annonserna om en Glad Påsk är bara värda en resignerad suck

För andra kan högtiden bli ett knytkalas på minnen. Det är minnen från barndomen, då man kunde uppleva oreserverad glädje. Det är kanske minnen från någon speciell påskhelg, som stannat kvar som en ljus ton inom en. Eller det är kanske så näraliggande som den sista påsken, som framstår i ett förklarat skimmer, därför att man i år saknar något eller någon, som man inte kan få tillbaka. – I hemlighet låter vi vår sorg få fritt utlopp. “Men Maria stod och grät….” Ja, så lyder en liten notis om en kvinnas påskupplevelse för nu nära 2000 år sedan. Påsk i Jerusalem det betydde olidlig trängsel i stans alla trånga och krokiga gränder. Från när och fjärran hade man kommit för att fira högtid. Släkt och vänner från skilda håll fick plötsligt råkas. Så var ju också påsken en glädjehögtid till minnet av, hur Israels Gud hade räddat sitt folk ur Egypten. Men de, som hade följt Mästaren under några år, deltog inte i den allmänna glädjen. De hade låst in sig i rädsla för att det nu skulle bli klappjakt på nasaréns lärjungar. Vilken påsk för lärjungarna! För några dagar sedan hade de fritt och frimodigt dragit in i stan. Nu vågade de inte ens visa sig. Den verkliga chacken fick Maria från Magdala uppleva, när hon tidigt en morgon hade vågat sig ut och smugit i väg till Mästarens grav. Den var tom! Då orkade hon inte längre. Hon grät.

Vi ser henne stå där, lutad mot gravöppningen i klippan. Trötthet, Uppgivenhet. Hopplöshet. Medan dagens första solblänk letar sig fram mellan trädskuggorna, mörknar det för Maria i dov förtvivlan. Men det är nu det händer! Det som förvandlar Marias situation, hennes hela liv, lärjungarnas framtid, hela mänsklighetens existens! — Nu vill jag påminna Dig, kära Maria, om detta, som hände vid graven. Du har kanske andra sorger nu. Men kom ihåg: DIN HERRE ÄR UPPSTÅNDEN! Det är därför jag kan önska Dig en VÄLSIGNAD PÅSK!

Din tillgivne Einar Göth

Ersta den 1/4 1966

När jag idag kom ut på gatan för att gå till sjukhuset, möttes jag av en flödande vårsol. Äntligen! Nog är vit nysnö underbar, men snön måste dessvärre komma från gråa moln.  Nu längtar vi ju efter solen och värmen! Och snart är vi ju också framme vid påsken och då har vi väl för oss, att det skall vara vår i luften. Jo, det är så sant, men vi har dock en vecka kvar, innan vi kommer fram till påskdagen. Den veckan ville vi kanske helst inte räkna med, ty den är kyrkoårets mörkaste, trots att den börjar med en ”ljus” söndag. Kanske hade också de första lärjungarna gärna velat hoppa över de där dagarna, om de bara hade kunnat ana, vad som skulle ske. Men nu visste de det inte, utan deltog med liv och lust i Palmsöndagens hänförelse. Tänk att deras Mästare äntligen hade ”slagit igenom”! De visste väl, att det någon gång skulle ske. Visserligen hade väl försök till sådana här hyllningar tidigare gjorts, men deras Mästare hade blygt dragit sig undan. Men det här var någonting annat: att få dra in i Jerusalem, in i själva huvudstaden, på det sättet, att hela stan kom i rörelse! – Men Jesus drar in i staden för att där få fira påskmåltid med sina lärjungar innan hans lidande begynner. Det är till lidande och ångest Han kommer.

Palmsöndagen, Skärtorsdagen, Långfredagen …. Nötta trappsteg i Stilla Veckan, som går ned till ett mörkt källarvalv. Palmsöndagen är trappsteget, som ännu kan nås av dagsljuset. Men redan Skärtorsdagens slitna steg är höljt i dunkel och Långfredagens är helt mörkt. Vi känner bara med foten den skrovliga och ojämna ytan. Tillsammans med de andra lärjungarna har vi följt efter vår Mästare, som skymtat i dunklet framför oss. Men på ” den långa fredagens” trappsteg får vi göra halt. Vi stirrar in i mörkret för att kunna urskilja något, men vi ser inte och förstår inte. Vi hör bara inifrån mörkret Hans rop: ”Min Gud, min Gud! Varför har Du övergivit mig?”

Kanske skulle vi fråga de andra lärjungarna: ”Petrus, du som alltid har kunnat ge besked – varför detta?”  Men han slår ned sina ögon och tiger. Vi vänder oss åt andra sidan: ”Johannes, du som älskade och var älskad av Mästaren – varför detta? Men han står tyst och stirrar in i mörkret med vidöppen, skrämd blick. – Men tyst! Lyssna! Hör du inte koralen ljuda under de mörka valven…

O skulle jag väl fråga vad Du brutit?

Det är för mig, för mig DITT blod har flutit.

Din smärtas mått, o JESU, själv jag fyllde,

Allt jag förskyllde.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 25/3 1966

Det har kommit ett nytt lager av vit vårsnö under natten. Där jag nu sitter vid min skrivmaskin, kan jag se ut genom fönstret ut över vita tak mot en vitgrå vårvinterhimmel. Nere på Folkungagatan mal trafikkvarnen på med ett dovt buller, som tränger in också till mig på sjukhuset. Trottoarerna därnere är ännu lika vitpudrade som taken högt ovanför. Men körbanan har redan fått två svarta asfaltstråk. Lika hastigt som det här tunna, vita täcket breddes ut över vår stad under natten, lika snabbt kommer det att vikas ihop under dagen. I år går alltså Jungfru Maria ut vitklädd till “sin dag”. Den 25 mars är ju Jungfru Marie Bebådelsedag, även om den som helgdag inte längre firas på detta datum. Av överfullt hjärta jublar Kristi Kyrka med Marias lovsång, när det blev uppenbarat för henne, att hon skulle föda Messias: “Min själ prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Ty Han har sett till sin tjänarinnas ringhet…”

Jungfru Marie Bebådelsedag är en glädjedag mitt under kyrkoårets lidandestid – fastetiden. På så sätt får en kristen lära sig att sjunga glädjesång under lidandet. Liksom snön, som föll i natt, klädde Bebådelsedagen i vitt, så är också denna dags budskap till oss fyllt av ljus glädje. Men fastetiden går vidare som ett mörkt stråk över vårvinterns tunna snötäcke.

Jag vet, att många bland Er, som läser det här brevet, känner till, vad lidande är. Men jag tror också, att Ni vet, vad glädje är. Då går det lätt att andas. Då klarnar blicken. Då slår hoppet ut i full blom. Men att uppleva bäggedera på en gång hur är det möjligt? Det går inte genom att förneka, att lidandet existerar. Bekymmer och prövningar gör sig dessvärre alltför tydligt påminta för att kunna glömmas. Vi har kanske under lång tid grävt i våra bekymmer. Vi har varit djupare nere än de flesta. Och det har blivit tyngre och tyngre för Oss att ta nya spadtag. Det enda, som kommer i dagen, blir nytt lidande, svart och oresonligt…. Men en natt faller det vit vårsnö över markerna. Den faller också ner i brunnen, där jag gräver i mitt mörker. Varje snökorn är en hälsning från verkligheten, som är ovanför mig, men som jag inte når. En ny dager sänker sig ned över mig och mina bekymmer.

Nej, jag talar inte om snön, som försvinner, innan dagen ännu hunnit lämna sin farstukvist. Men jag talar om det budskap från himmelen, som en gång nådde den unga Maria i Nasaret och som nu tränger fram till oss: “Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud!” I Jesus Kristus äger det budskapet sin sanning.

Eder tillgivne Eina Göth