Mikael Göth

Ersta den 18/3 1966

Vill Ni slå följe med mig på en promenad genom Gamla Stan? När man kommer från Slussen och går mot norr, har man flera möjligheter att välja på. Vi kan gå Västerlånggatan och titta i skyltfönstren, som trängs sida vid sida utmed hela gatans längd. Eller vi kan välja den andra långa gatan – Österlånggatan –  är betydligt lugnare.

Men om jag får komma med ett förslag, väljer vi inte någon av de “stora” gatorna. Vi tar hellre en av de där trånga gränderna, som är så smal att man utan risk kan gå mitt i gatan och låta tankarna syssla med helt andra saker än trafik. Den är knagglig och ojämn. Ibland kan man få en känsla av ett och annat hus är på väg att falla över den ynkligt smala gatstumpen och dränka den i murbruk och sten. Plötsligt står en skylt framför oss: “Återvändsgata”. Istället för att vika in på tvärgatan, fortsätter vi att följa den gata, vi från början slagit in på. Snart förstår vi, varför det stod “Återvändsgata”, ty “vår2 gata har smalnat av så påtagligt, att om en bil med stor försiktighet tidigare hade kunnat tränga sig fram mellan husfasaderna, så hade den fått göra halt har. Bilar är definitivt icke byggda för den här sortens gator.

Men just där gatan är som smalast, sticker den ut ett lillfinger i en gränd, som sannerligen inte är så mycket bredare heller, om “vår” gata skulle vara av ett par fingrars bredd. Kan Ni se på skylten uppe på husväggen, vad den gränden heter? Jo, Ni ser alldeles rätt. Den heter “Solgränd”. Kanske skulle hembygdsvårdare kunna ge oss en förklaring till detta säregna namn på en gränd, vars stenar aldrig kan nås av en solstrimma. När vi låter blicken sticka iväg utmed gränden, är den ögonblicket efteråt ute på andra sidan. Och där kliver den rakt ut i solgasset på Stortorget. Den solfattiga Solgränd når i alla fall fram till det ljus, som den är uppkallad efter.

När vi är ute på vår ibland ganska knaggliga gata, som är stensatt med större och mindre bekymmer, stöter kanske också vi någon gång på skylten: “Återvändsgata”. Men vi har kanske då inte något val. Vi måste in i den trånga passagen, som är så trång, att vi måste lämna allt annat för att själva komma igenom. Men där det nu är som svårast, stöter Solgränd till – gränden, där vi inte kan se någon sol. Nej, för oss heter den inte i verkligheten Solgränd. Den har ett nästan helt motsatt namn. Den heter “Via Dolorosa”. Kanske någon finner det underligt, att människor år efter år kan finna uppbyggelse i att följa Jesu lidandes väg. Lika gåtfullt som Solgränden utan sol. Men den väg som är banad för mig av Honom, som är Världens Ljus och som trängde sig igenom det svåraste mörkret till försoning för mina synder, Han blev icke besegrad av mörkret utan steg ut i påskens förklarade ljus. Därför är fastetidens lidandesväg en väg, som vi i stillhet vill följa, ty den går i fullbordan i Kristi ljus – vårt salighetshopp!

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 11/3 1966

Jag hade bråttom och tog därför vägen över kyrkogården vid Johannes kyrka en dag i den här veckan. Det var ett ärende, som jag ville få gjort just den dagen. Det låg vår i luften då. Snötäcket över gravarna och barnens lekplats framme vid kyrkmuren hade hastigt smält undan. Och solen var på ett glittrande lekfullt humör och blinkade och bländade i tusen vattenpussar och fick människorna till att leka och le. Jag saktade in på stegen och gav mig tid att känna efter, hur solen värmde på ryggen, hur marken väntade fuktig och jordsvart att få klä sig i grönska. Barnen grävde kanalsystem i det jäsande och sviktande gånggruset.

Men uppgifterna kallade. Det gällde att ta ut stegen igen. Tiden får inte rinna ur händerna som vårvattnet. Jag kastade en blick upp mot tornuret. Men den gav mig ingen upplysning. Visarna var nedmonterade. Nå, för mig var det ingen olycka, men när jag nu skyndade vidare, kunde jag inte låta bli att tänka på, att jag, just genom att visarna saknades, tydligare hade lagt märke till urtavlan som nu såg ut som en tårtgarnering, och en liten lucka, som avtecknade sig mitt i urtavlan, och urtavlans svarta färg, som denna dag reflekterade något av den solblåa himlen. Jo, nog lade jag märke till urtavlan alltid. Men den gav mig ju inte besked om det, som jag ville veta och det, som en klocka skall upplysa om.

Ett kyrkoår kan väl liknas vid en urtavla. Den urtavlan har ju förstås många flera siffror än bara tolv. Varje söndag och varje annan helgdag har sin markering i kanten. För en del människor har kyrkoåret blivit som en urtavla utan visare. Det kan kanske ur någon synpunkt vara dekorativt i kanten av ett år med psalmers och texters högtidliga ord, lika dekorativt som snirklade siffror utmed en urtavlas kant. Dessutom ser de likadana ut allesammans, om man står på tillräckligt långt avstånd.

Kyrkoåret är dock inte och får inte vara en visarlös urtavla. Gud vill, att Hans Kyrka på jorden skall visa, vad tiden lider, och inte bara på det viset, att vi passerar söndag efter söndag. Att tiden går, det vet vi utan klocka. Men vi behöver en klocka med siffror och visare för att veta “vad klockan är slagen”. D.v.s.: Vad är det som den här söndagen måste hända med mig? Vad pekar visarna på? Vad har Gud att säga mig nu?

Det är nog på det sättet vi skall nalkas den här söndagen, som bär namnet Botdagen. Och det är på det sättet vi kan uppfatta, hur ett nödrop tränger sig fram till oss – Guds nödrop: “O att mitt folk ville höra mig…!” (aftonsångstexten). Om vi då i vårt hjärta kan svara: “Herre, förlåt mig min ohörsamhet. Jag vill nu lyssna till Dig. Men kom Du själv till mig och tala, så att jag hör”, då har vi firat en rätt Botdag.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 4/3 1966

I går hörde vi på Barnens brevlåda i radio. Ja, det gör vi nästan varje torsdag därhemma – d.v.s. barnen gör det. Men i går var jag också med på ett hörn med ett öra. Barnens brevlåda har ju blivit en tradition för många årgångar barn – hur många, det vet jag inte. När jag nu satt och lyssnade på programmet kände jag igen nästan allt. De vanliga ingredienserna var med: brevuppläsningen och framträdandet av större och mindre förmågor. Ingenting nytt och ändå lika färskt.

Men det var en programpunkt, som jag särskilt fäste mig vid. Det var en inlämnad uppsats, som “farbror Sven” läste upp, med rubriken “En helt vanlig dag”. Det pågår visst en tävling om vem som kan skriva den bästa uppsatsen i det ämnet. Den här unge författaren skrev alltså om, hur han steg upp på morgonen, om måltider och skolgång under dagen och läxläsning när han kom hem från skolan, och hur det till sist var “natt-dags” frampå kvällskröken. Det var kanske inte någon stor författare, men det var trevligt skrivet i alla fall. |

Så slog det mig plötsligt: Men hur skulle min uppsats sett ut, om jag hade skrivit om samma ämne? Ja, jag tror förstås inte, att den hade blivit någon särskilt medryckande läsning. Och vad skulle jag för övrigt ha tagit med? Vad är det, som är karaktäristiskt för en “helt vanlig dag”?

Kanske att någon av Er, som läser mitt brev skulle ha skrivit om daglig plåga och nattlig oro. Eller om obehaglig ovisshet, som gör att Ni vänder på varje ord, som doktorn sa på ronden, och söker tolka varje nyans i “systers” uppsyn och gest. Eller kanske skulle Ni ha talat om, hur Ni dagligen försöker mäta de återvändande krafterna. Eller att Ni är obehagligt berörd av de planerade operationen. Eller trött och missräknad vid ständiga bakslag osv.

Den här söndagen möter vi i en av texterna en man, som för Jesus kunde berätta om sin helt vanliga dag – en dag fylld av oro och öm omsorg om sonen. Han kunde tala om en tröttande vaksamhet både dag och natt, om resultatlösa läkarbesök, som kanske hade förekommit så ofta att det präglade den vanliga dagen. Nu hade han ytterligare ett sådant där misslyckande bakom sig, då Jesus egna lärjungar hade gått bet på uppgiften att hjälpa. Det var väl nästan hans sista chans att få någon rätsida på sin och sonens framtid. – Nej, det var inte den sista. Han hade Jesus kvar. – Inte betyder det väl, att alla våra önskningar blir uppfyllda, bara vi räknar med Herren. Men det betyder, att vi då är tillsammans med Honom, som är barmhärtig och kan hjälpa, Han som varit nere i det djupaste mörkret, långfredagens, för att vår lidandesväg skulle belysas av påskdagens ljus, försoningens och det saliga hoppets.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 25/2 1966

Meterhögt låg drivorna över landskapet, när jag under den gångna veckan besökte en liten församling på småländska höglandet. Jag hade visserligen varit där vid andra tillfällen, men aldrig hade jag sett bygden så nedbäddad i snövita bolster som nu. Rödkindade stack stugorna fram ovanför det tjocka, vita täcket och skorstensrökarna stod som pelare mot skyn. Stängsel och diken låg gömda under snön och här och var korsades vägen av ett skidspår, som längre bort nästlade in sig i skogsbrynet. Jag vet att det åtminstone tidigare funnits ett stort nyponsnår i hagen, som gränsade till den åldersgråa 1100-talskyrkan. Nu var allt inbäddat i snö. Jag tror förresten att skidspåret gick tvärs över rosensnåret.

Törnet, översnöat och gömt. Men även om man kunde åka skidor över platsen för törnet, så fanns det dock kvar därunder.

Fastlagstid är en Via Dolorosa, kantad av törnrossnår. När JESUS gav sina lärjungar beskedet: “Se vi gå upp till Jerusalem”, då var Han ännu en “fri” man. Hans huvud var ännu icke sårat av stingande törne, men törnet stod som murar på båda sidorna om vägen som utmed en knagglig och krokig utmarksväg i Småland.

Men många spår korsar fastlagsvägen. Varför skulle vi följa denna så föga inbjudande väg? Varför skulle vi riskera att bli rispade i skinnet och samvetet av törnetaggar?  Varför skulle vi frivilligt utblotta oss på all egen prestige och självtrygghet? Är det inte bättre att spänna på skidorna och med några kraftiga stavtag passera vägen och följa spåret, som t.o.m. går över törnet, som så många andra har gjort före oss? Kanske går det att glömma även under fastlagsveckorna, att där underst går Via Dolorosa, en mödosam vandring för en ensam man mellan trängande törnen, till ensam kamp mot ondskans övervåld. ”Ty just därför uppenbarades GUDS SON, att HAN skulle göra om intet djävulens gärningar”, står det i en av söndagens texter.

Det blev plötsligt ombyte i väderleken. Det töade kraftigt. De vita, härliga drivorna sjönk ihop och blev gråa. Skidspåret fanns väl kvar men var ofarbart. Det blev skevt och halkade ned i rosensnåret, som nu trängde upp. – När våra yttre förhållanden förändras och vägen, som vi hade tänkt använda blir ofarbar, då har vi kanske kommit närmare KRISTI lidandesväg, som vi förut inte hade tänkt på. Då kanske vi skönjer Hans gestalt och hör Han röst i Nattvardens ord: För dig utgiven. För dig utgjutet.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 11/2 1966

Vintermorgon med 17 graders kyla. Nyvaknad har dagen klätt sig för promenad för att omsider möta natten någonstans i kvällningens sluttning. Hon har iskallt vinterdis som flor på sin ljusblå hatt idag, men benen har hon klätt i tjocka, vita snöstrumpor. Solen, som just har tagit sitt första kliv över husgaveln, gör nu ihärdiga försök att tränga igenom slöjan med sina strålar för att kunna se dagen i ögonen. Ute på sjön väver vintern sina islakan. Allt flera köldtrådar drar spolen med sig genom varpen och allt tjockare blir väven. Isen pressar mot våra kuster och det knäpper i kajknutarna. En och annan båt kan ännu stånga sig in till kajplats vid Skeppsbron och Stadsgården.

Utåt fjärdarna går isrännorna som upptrampade stigar i vattnet. Ännu är det inte farligt för båtarna att ge sig inåt skärgården, om man håller sig till den leden. Men skulle läget skärpas, då gäller det att snabbt komma ut till öppna vatten, så att man inte blir innestängd. Redan nu kan en och annan båt köra fast i isen och vara tvungen att vänta på isbrytarassistans. Jag läste i tidningen, att ett dussin båtar hade fastnat utåt Sandhamn, medan isbrytaren var på annat håll för att hjälpa fram andra nödställda båtar. Nog tycker vi väl, att båtarna, som lägger till här, ser starka och stabila ut. Men isen, som en sådan här ljus morgon ser ofarlig ut, går illa åt båtskroven. Ja, läget kan ju bli rent katastrofalt för en båt, som hamnat i skruvis.

Isarna går illa åt plåtarna. Känns situationen igen? Nej, jag tänker inte på vintriga båtturer utåt skärgården. Jag tänker på, när vi människor ”kör fast”. Och nu är jag medveten om, att jag med det här brevet bara kan tala med Er, som vet vad nöd är. Kanske har det under en längre tid varit så, att Er väg gått i ”isrännan”. Det har inte varit helt omöjligt att ta sig fram. Men ständigt har nöden gjort sig påmint som lösa isflak i isrännan. Ständigt och jämt har Ni törnat emot. Och isen går, som sagt, illa åt plåtarna. Det har varit tröttheten, som slagit emot. Det har varit sjukdomen, som tärt. Det har varit förhållandena på arbetsplats, i hem och äktenskap, som givit törnar. Det har varit umgänget med vissa människor, som blivit plågsamt. Det har varit tristessen, som frätt på själva livslusten. Och en dag körde Ni fast. Det var omöjligt att komma framåt. Vad som var värre, var att det inte heller gick att backa. Nöden är som skruvisen. Den pressar ner den nödställde. Men låt mig dock få säga: Kasta inte allt hopp överbord! Sänd ut ditt SOS till Honom, som hör och som kan bryta isen, som tränger Dig inpå livet! HAN allena kan föra Dig ut på öppet vatten, där Du kanske trots nöden kan bli en fri människa. Då har Du kommit ut på Nådens och Syndaförlåtelsens vatten.

O djup av nåd, min GUD, hos DIG,

Att porten öppen står för mig,

Står öppen ock för mig!

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 4/2 1966

När jag för en stund sedan slog upp morgontidningen, mötte jag av förstasidesrubrikernas verkliga nyhet. MJUKLANDNING PÅ MÅNEN! Åter en seger för mänskligt snille och mänsklig äventyrslust. Nu går nog också den planeten mot en storhetstid. Nästa gång ”mångubben” sticker fram näsan mellan molnen, ger nog gamla moder jord honom en meningsfull nick: ”Nu har turen kommit till dej att bil ”up to date”. Du har fått ett utslag av mänsklig vitalitet på din redan ärriga haka. Det kommer nog att sprida sig som eksem, vad det lider. En sådan hälsning kanske inte låter så uppmuntrande och ”gubbens” redan bleka anlete kan väl bli blekare för mindre. Men utan tvivel har jord och måne kommit varandra närmare. Lika barn leka ju bäst. Vad detta kan innebära för månens framtid och för vår, vet vi ju inte med tanke på mänsklig förmåga till ständigt nya landvinningar och mänsklig oförmåga att rätt bruka de givna framgångarna.

I min morgontidning hittade jag också en karta över månens yta med namnen på dess olika delar samt platsen utsatt, där den ryska raketen har landat. Namnen är väl en illustration till planeternas beskaffenhet. Och medan jag studerade den där kartan, framstod den allt tydligare som ett människoliv, återgivet i doftande trycksvärta. Det är ju inte bara månen, som har Stormarnas ocean. Det finns också bakom revbensgallret ho sen människa. Vårt förnuft säger oss kanske, att vi inte skall oroas av stormarna. Det blir ju inte bättre för den skull. Men våra tankars brokonstruktioner är för spröda. Vi försöker bygga fördämningar med en lugn attityd och samlat yttre, medan vi anar att vågorna underminerar vårt byggnadsverk. – Eller vi minns den plats på ”vår” karta, som skulle kunna bära namnet Molnens Hav, då allting var ogenomträngligt, då vi inte såg vår väg, då vi inte ens kunde tränga in i oss själva. – Låter vi blicken vandra vidare på kartan, finner vi Mittens Vik. När seglar jag förbi den viken på min levnadsfärd, då jag kan säga: ”Nu har jag lika långt kvar, som den väg, jag redan tillryggalagt?” Jag vet det inte. Jag vet bara, att jag själv aldrig kan säga det, utan blott de, som blir mina efterlevande, vet det. – Men så skymtar jag två namn, som väcker min längtan: Klarhetens Hav och Stillhetens Hav. Efter vilka sjömärken skall vi segla för att komma dit? Svaret har vi i Simeons ord, när han håller barnet JESUS i sina armar. Vi finner dem i denna söndags evangelium: ”HERRE, nu låter DU Din tjänare fara hädan i frid efter DITT ORD, ty mina ögon hava sett DIN FRÄLSNING.”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 28/1 1966

Någon av mina tidigaste minnesbilder, som jag har kvar, har med fotsteg att göra. I och för sig en ganska intetsägande bild. Jag vet egentligen inte varför den har stannat i minnet. Jag var väl i den ålder, då man skall sova en stund mitt på dagen och inte vill det. Alltnog: Jag ser mig ligga i sängen. Den övre fönsterhalvan står en aning på glänt, så att ljuden nere ifrån gatan tränger in i rummet. Med all sannolikhet var det inte någon stark trafik nedanför fönstret. Det kan jag räkna ut, åtminstone efteråt. En och annan bil väser kanske förbi. Men det är inte biljuden, jag kommer ihåg. Det är fotstegen. Somliga steg kan jag uppfatta, när de ännu är långt borta. Hårda klackar mot trottoarens stenläggning …. Det måste vara en tant, konstaterar jag…. Nu upphörde plötsligt det där ljudet. Vart tog hon vägen? …. Ah, nu hör jag dem igen …. Hon hade visst bara stannat vid tidningsaffärens skyltfönster … Somliga steg hör jag plötsligt helt nära och de försvinner lika fort. Egentligen är det bara en persons steg, jag tror mig känna igen och det är den gamle farbrorn som bor längre bort på gatan. Han använder promenadkäpp och det hörs ganska tydligt, när den slår mot stenläggningen. Förmodligen somnade jag väl ganska snart från alla ljuden nere ifrån gatan. Jag gjorde det kanske därför, att jag inte väntade något särskild. Jag behövde ju ingenting. Jag skulle ju sova …..

Annorlunda förhåller det sig kanske för den, som ringt på klockan, som finns vid sjuksängen. Då väger man varje ljud utanför dörren och då mäts varje sträcka i väntan på att den som kan hjälpa skall komma.

Det finns också andra ringledningar, som är inom räckhåll för oss och vars ledningar inte går till en sjuksköterskeexp. utan når Honom, som ser i det fördolda och hör t.o.m. en människas innersta rop. Kanske vi har prövat den ringledningen och ringt formliga nödsignaler. Sedan har vi lyssnat efter Hans steg, men kunde inte höra dem. Vi väntade att hjälpen skulle träda in över vår tröskel. Kanske kom besvikelsen över oss i stället och den hade i sitt släptåg resignation. Hörde Han inte? Ville Han inte? Kunde Han inte? Svaret kanske dröjer tills vi lärt oss fråga mera efter Honom själv än efter det Han har med sig. Kanske vi då skall få höra Honom säga i vårt mörker: ”Det är jag. Var icke förskräckt!” Då förstår vi, att Han hade stigit in över vår tröskel, utan att vi hade känt igen Honom. Men vivet dock, att Han NU är hos oss.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 21/1 1966

Julen har för den här gången gjort sin sorti. Den väg, den lämnade oss på, är under de närmaste veckorna efter Tjugondag Knut kantad av mer eller mindre fullständigt avbarrrade julgranar. Man hittar dem lite varstans i väntan på att renhållningens sopbilar skall transportera dem vidare till okänd ort. Vi tänker på dem, som på företrädare för julens speciella ridderskap. Under högtiden utgjorde de ett centrum för julfirandet i familjen, på sjuksalen, på arbetsplatsen. De hade stått där i gnistrande galauniform, översållade med julens utmärkelser, en prakt som delade det sorgliga faktum, att en och annan gren började bli misstänkt kal.

Och så en dag rycks all grannlåt av. Den elektriska julgransbelysningen släcks för att inte tändas mer på den här julgranen. Glitter och flaggor rivs ner. Och plötsligt står den där avslöjad inför alla, mörk och gles och torr. Och så görs processen kort. Och nu står den förut så ståtlige riddaren och lutar sig trött mot muren inne på en bakgård. En av hans stallbröder halvligger i rännstenen ute på gatan. Åter en annan står inklämd mellan ett par soptunnor. Julens saga var gnistrande men kort.

Just detta resultat – gnistrande men kort – ger oss anledning att misstänka, att julen sådan den verkligen blev för oss, när den var som vackrast, blev en karikatyr av sig själv. Med två undantag fanns det egentligen inte något bländande vackert den första julen. Det var bara herdarna, som fick se den himmelskt sköna änglasynen och Maria, som bländades av de vise männens guld, rökelse och myrra. Annars var det en ganska torftig jul, kall och ogästvänlig, som följdes av flyktingarnas orostid både under färden till Egypten och under återfärden till hemlandet. Men i och med den första julen inträdde något i Marias och Josefs tillvaro, som inte bara blev en kort episod. Barnet JESUS, förändrade hela deras återstående liv. Det var för Barnets skull de flydde till Egypten. Där hade de Jesus med sig så länge de vistades utrikes. Det var för att inte behöva riskera att förlora Jesus, som de bosatte sig i Nasaret, när de återkom till hemlandet. Jesus var julens rikedom för dem, som de sedan inte ville mista.

Att omramningen av julen senare av oss människor gjort så vacker vi någonsin förmått, det är ganska naturligt. Men kanske har det blivit så, att ramen uppskattas mer av oss än själva konstverket. En aldrig så vackert utsirad och förgylld ram ser gapande tom ut, om den inte omsluter konstverket, som den var avpassad för. Julen är enligt almanackan slut, men Jesus får vi ta med oss t.o.m. om vår framtid skulle bli en avbarrad julgrans.

Eder tillgivne Einar Göth