Mikael Göth

Fick lära mig att varje person har ett unikt tumavtryck, iris och en unik gångstil. Till det skulle jag vilja jag lägga till livsvandring. Kombinationen av relationer, rörelser, förflyttningar och utbyte av tankar och erfarenheter är ett enskilt universum i sig självt.

Lebenslauf enligt P.O Enquist. (Lewis Resa, P.O Enquist).

Risken att förneka sin egen tråd är alltid aktuell. Rädsla, längtan efter acceptans eller uppgivenhet. Hot kommer i många skepnader. Alltifrån Churchills svarta hundar, ryska invasionstrupper till askungens elaka styvmor och medföljande entourage.

Bästa motgiftet i alla tider är nåd i realtid.

Passerade Hamburg Hauptbahnhof på fredagseftermiddagen. Ödesmättad känsla med många tyska soldater i rörelse. Kriget är inte långt borta den här gången heller.

Veckan efter bodde vi över i Munchen. När kvällsmaten skulle inhandlas sent på kvällen kom jag allt längre från hotellet och till slut hamnade jag på en synnerligen avslagen nattklubb för människor i min egen ålder.

Fint och vemodigt på samma gång. Hyllning till människor som både gör sig fina och går ut för att träffa andra.

När tåget dagen efter går över gränsen mellan Tyskland och Danmark rullar vagnarna genom Christianfeld. Inser att det är där som P.O Enquist påbörjar Lewis resa. Det är där han läser på en gravsten ”Hun var ringe, men gjorde sit bedste.”

Tror att Elisabeth Stenborg (Signum 2001 #8) har en poäng när hon lyfter att det inte är de stora namnen eller sammanhangen som är det viktiga när solen går ner.

”Då uppstår den minsta, och mest självständiga församlingen, den som inte är ett samfund: ensam med Gud. En och en.”

En av fastans poänger. Att vårda sin egen inneboende urskiljningsförmåga.

För Cendrillon, eller askungen på svenska, leder det ultimata hotet till slut den stora möjligheten. Lite som askonsdagens korstecknande på pannan med aska. ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.

Har börjat titta på The Crown. Är på avsnitt fem och har då fyrtiofem kvar. Kan förundras över traditioner, sammanhang, krav, förväntningar, ritualer, släktskap och människans tidlösa och universella utmaning inför pengar, sex och makt.

Bakom allt bling bling anar man den enskilda människans längtan att få vara just människa. Några lyckas hantera det, andra inte. Kanske är The Crown den mest extrema formen när det gäller förhållandet mellan det kollektiva och det enskilda.

Alla befinner sig i varianter. Som min engelska kollega John Donne (1572-1631) utryckte det:

No man is an island,

Entire of itself,

Every man is a piece of the continent,

A part of the main.

If a clod be washed away by the sea,

Europe is the less.

As well as if a promontory were.

As well as if a manor of thy friend’s

Or of thine own were:

Any man’s death diminishes me,

Because I am involved in mankind,

And therefore never send to know for whom the bell tolls;

Monarkin, militären och kyrkan sitter på likartade strukturer. Långa historiska trådar, ritualer för människor i grupp och förväntan på individer som del av det kollektiva.

Nu kanske kungahuset inte är min bakgård, men kyrkan är det desto mer. Och här är det absoluta kluret. Ett så djupt kollektivt arv kombinerat med ett budskap om att Gud är oss närmare än vårt eget hjärta, gör att det inte går att uttrycka som en målsättning eller vision, utan endast som en bön.

Det är ingen hemlighet att människor bokstavligen går sönder i kyrkans värld. Omöjligt att förneka. Legio till antalet. Kanske hänger en del ihop med krocken mellan det kollektiva och Gud bortom hjärtat där beskrivande ord som mystagogik till och med skaver.

Tittade in i det lilla röda kapellet bredvid kyrkan. Fyllt med bråte halvvägs upp till taket och som fick kapten Hadocks källare på Moulinsart att framstå som ett välstädat förråd. Hur svårt kunde det vara att tömma det från takkronor, stolar, tavelramar och gamla psalmböcker?

Tog dit en antikvarie för säkerhets skull innan jag beställde den tänkta containern.

Nu blir det ingen container. Frågan kvarstår dock var man hänger upp tre meter långa takkronor.

Kanske är det bra med en viss tröghet i förändringsarbetet så man inte frestas att tro att kyrkan på något sätt skulle vara ens egna projekt. Men det är väl som med arv i allmänhet, fysiskt eller inte. Det går inte att göra upp med sitt arv i betydelsen att det inte skulle finnas mer. Man kan bara förhålla sig.

Blev förvånad när jag för något år sedan googlade min farfar som var född på artonhundratalet och det visade sig att han var riddare. Hur coolt var inte det? Förundrades över att ingen berättade det för mig som grabb. Kanske var det för man inte brydde sig. Lika bra det.

Den dagen jag fått ordning på pappersarbetet kommer det en annons på tjugo kyrkbänkar. Det är bara att hålla utkik de kommande tjugotre åren.

“Nu står jag på perrongen och vinkar av ditt tåg. En kram och du är borta men känslan den består. En kram så är du borta men känslan den består.” (Miss Lee, Den vintertid nu kommer).

Tog tåget till Helsingborg, båten till Helsingör och tåget till Humlebaek för ett besök på Louisana. Det kolde øje – Tyskland i 1920´erne & August Sande. En tillvaro och uttryck av ett samhälle och människor mellan två gigantiska blodbad. Förunderligt och djupt obehagligt på samma gång.

Ansikten som ”Det kolde øje” utan att på något sätt avslöja den totala röra som gissningsvis fanns bakom fasaden.

Centraleuropeiskt kaos då, centraleuropeiskt kaos nu och människans ständiga försök att förhålla sig.

Ansikten säger ganska mycket om människan och dess uttryck är viktigt när det kommer till vår kommunikation med andra. Troligtvis det tydligaste uttryck för vår personlighet och identitet fysiskt sett.

Frågan är ju varför vi envisas med att ständigt säga att Herren låter sitt ansikte lysa över oss, vänder sitt ansikte till oss och ger oss sin frid.

Kan se hur Augustinus och Ambrosius står och mumlar vid dopfunten år 387 i Milano över det märkliga att grabben inte verkar fatta trots att han hört orden i stort sett varje dag under hela sitt liv.

Ser hur Ambrosius ger Augustinus en dunk i ryggen, knuffar fram honom och uppmanar honom att berätta hur man ber.

Augustinus torkar av sitt huvud efter dopet och säger, ok,så här ska du be: Tu, o Dio, ci hai creati per Te e il nostro cuore è turbato finché non trova riposo in Te.

Ytterligare en knuff från Ambrosius. Gör det inte svårare än vad det är. Ta det på svenska.

Du, o Gud, har skapat oss till Dig och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig.

Ok. Hör och försöker förstå.

Sitter och kollar resa till backen. Tänker att det är något man gör under en viss tid i livet, sedan är det över. Men ännu är det ett tag till dess.

Denna gång får det bli tåg 07:26 från Huvudbangården, Hamburg 13:01 och Munchen Hbf 18:39. Sen är det bara två timmar kvar till backen. (Notering: Tåget passerar Gera på vägen mellan Berlin och Munchen, där Otto Dix föddes och som senare målade Portrait of the Journalist Sylvia von Harden och som nu hänger på Louisiana).

Erasmusstudenterna brukar komma ungefär samtidigt som de vise männen. För några år sedan var det tydligt. Idag är papperskartan ersatt med lämplig app och aldrig mer kommer frågan ställas om vägen till utvalt studentboende.

Förmodar att det finns de som hålla kvar både brevskrivande med papper och penna och kartnavigerande med en äkta karta i papper, svår att vika ihop.

Har fått en ny kompis. Han kommer från Ukraina och igår var det julafton. Samtalet vid lunchen var lite knackigt då det skedde genom google translate. Som när Tintin talar till elefanterna genom en trumpet.

Lite mer österut firas det helt enkelt när vise männen äntligen hittat rätt. Lite span kring det:

Ingen spoiler alert på att det återigen knackas på fel dörr samtidigt som man kan förundras över att det navigeras rikligt kring tidens tecken, stjärnor och drömmar. Detta har dock styrts upp med ordet fordom (eller fordum på danska) 1917/1931.

Vilar något av kuggfråga över detta. Väl på plats fanns det ingen dörr att knacka på. Kanske handlar det om tillgänglighetsfrågan då det inte är kontakter, konto eller något man föds in i. Läst i ett större sammanhang verkar den enda dörren som det talas om hänga hos betraktaren och förvaltaren.

Jag tror att den verkliga frågan handlar om man kan se Gud. Är det möjligt att se Gud?

Oavsett är kyrkans dörrar, eventuella trösklar och kyrkans alla fastigheter är alltid en trigger. Om än i passiv form.

Soho House i Stockholm har öppnat. Svd berättar: ”I en gammal kyrka ett stenkast från Östermalmstorg trängs innefolket. De spatiösa rummen har högt i tak. Väldiga Chesterfieldsoffgrupper intill det gamla altaret, två restauranger, i biblioteket en bar. Man beskriver sig själva som ”Ett hem för kreativa människor att komma samman” och riktar sig i huvudsak mot en målgrupp som är ung, köpstark och som sagt gärna kreativ.”

Förutom ett kompisgäng och en viss kreativ talang behöver man även hosta upp 26.000 kr/år för att ta en öl. För att vara en gammal kyrka så är det så mycket antistall man kan komma.

Ett stenkast bort på Styrmansgatan ligger det en annan gammal kyrka som tillhörde Elim en gång i tiden. En kyrka som Zlatan har köpt.

Båda kyrkorna lika oåtkomliga som det nu är.

Berättelsen går så här:

Hade tjänst som deltid ungdomsledare och gift med en som fortfarande studerade. Hade på något mycket märkligt sätt lyckats få lån på banken för att köpa ett hus. Om än ett litet hus så dock ett hus.

När sommaren kom fanns det inga pengar kvar men dock en djup längtan att få till någon sorts semester för familjen. Men det fanns verkligen inga pengar att lägga på en semester förutom mat.

Ringer en vän och släkting och frågar om vi skulle kunna få bo några dagar i den gamla Elimkyrkan, ett stenkast från Strandvägen.

Ringer Sixth biluthyrning i Rosengård (av alla ställen…) och fråga om de behöver få någon bil uppkörd till Stockholm.

– Absolut. Jag tankar upp en BMW som du kan ta. Sen ringer du mig när du skall hem igen så fixar jag fram en annan bil åt dig.

När jag sedan står i kön till biluthyrningskontoret på Arlanda skaver det lite grann. Tänk att man ska behöva betala för tåget in till Stockholm och sedan ut igen för att hämta den nya bilen. Smäll man får ta.

När det blir min tur lämnar jag in nycklarna och får en lunta biljetter i näven med orden – Paret före dig skulle just lämna Sverige och hade inget behov av dessa tågbiljetter. Dom kan du ju få.

Tänk att man var tvungen att betala för både pastan och burken med krossade tomater. Smäll man fick ta.

Gick över till domkyrkan för nyårsbönen när det mörknade. En domkyrka som hjälpt halva stan att nattsudda då man drog igång kyrkklockorna föregående natt utan att kunna stänga av dem.

Som första psalm hade de valt “Blott en dag ett ögonblick i sänder”, av Lina Sandell. Som en begravning hann jag tänka de första trettio sekunderna som de flesta har på sig att sätta ton och inriktning. Toppen.

En bit in i nyårsbönen trillade dock myntet ner. Kanske mer än någonsin handlar denna nyårsafton om att ta avsked av det som har varit. För många varken ballong eller applåd men för de flesta både sorg och tacksamhet över det som blev och det som inte blev.

Och en begravning? Vi är här för att ta avsked av N N och för att överlämna honom/henne i Guds hand. Och en nyårsafton? Vi är här för att ta avsked av 2022 och för att överlämna det i Guds händer.

Vid begravning följer ett griftetal där man kan följa en tråd genom livet. Viktigt är att inte gå in för djupt, säga för mycket, utan stanna vid att peka på en tråd och låta människorna som lyssnar få värna sin egen integritet och vårda sina minnen, upplevelser och tankar. Det finns en röd tråd för alla 2022.

Sedan kan Pastor Loci tala om sorgen, saknaden och tacksamheten, löftet om att Gud är med oavsett yttre och inre omständigheter och om hoppet (bortom alla ord om gatubeläggning och vegetation) för att istället peka på det som inte är något bildspråk eller gissningslek utan koppla tillbaka till avsiktsförklaringen i början av avskedet om att överlämna i Guds händer: ”… och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Och vad sa domkyrkoprästen mer? Så får vi inlämna 2022 i Guds frid. Om prästen inte hade mig vid Hello så i alla fall vid Good bye. Gräv ner 2022 i Guds frid och ta sikte på 2023.

Och nu då? Tror jag ska skala lite potatis. Det blir fint. Potatis, sparris och lite rostas får avsluta 2022.

Gott nytt år för till den som orkade läsa hela vägen.

Tog en joggingtur i det skånska högvintervädret. Dyngblöt som en tvättsvamp vid hemkomst.

Samtalar om väder och vind med min son som är hemma på permission. Försöker förstå. Regn kallas amfibiesol, tittar solen fram under marsch svarar man: Buuu. Dock är gudstjänsterna fördömligt korta och begripliga: Gud bevare Konungen och Fosterlandet. Gud hör bön. Varpå soldaterna svarar: Gud hör.

Satt på läktaren och hejade på grabbens handbollslag. Tre grabbar, tre läktarperioder i livet. Nämnde något om det till personen som satt bredvid.

”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet.” fick jag till svar. ”Kanske var det Stig Dagerman eller någon annan”. Ja, kanske var det Stig Dagerman, men mer troligt Stig Johansson från Alingsås, som kom att arbeta som socionom på Försäkringskassan i Malmö.

Denne Stig Johansson med den förunderliga bibliografin och vars ord Kjell-Olof Feldt tog rygg på en gång i tiden för sina memoarer. Ha en bra dag: det är hela grejen liksom, Kamma noll, Visst är det sant: sticklingar, Mänskligt att döma: andra sticklingar, Delade meningar: nya sticklingar. Sticklingar: ord i vägen och Den kapsejsade himlen.

Gick in i Tygelsjö kyrka. Tog ett djupt andetag och ordet blev tydligt: Hemma. Sinnet bär på en viss komplexitet. Doften av en kyrka tillhör det mer djupgående för de som är uppvuxna inom dess väggar. Doft kombinerat med tystnad eller i alla fall en partiell möjlighet att urskilja sinnesintryck skickar den egna tanken genom tid och rum på ett ögonblick.

Kollade in Margaux på svtplay. Frågan var om vi kunde förlåta Margaux. För mig var frågan vem hon var, vad hon hade gjort, varför och vem som skulle förlåta. Efter att ha sett progamet är allt lika diffust som innan jag såg det. Hittade en krönika i DN av Alex Schulman med rubriken ” Margaux är inte djävulen på jorden – hon är ett barn av sin tid.”

Detta tidlösa domstolsförfarande. Same same…

En värld utan nåd är svår, ett liv utan nåd är besvärligt och en kyrka utan nåd är fullständigt outhärdlig.

Joachim som tidigare hängde på både DN och Expressen borde veta:

”Att släppa egot är en förutsättning för nåd. Jag vet. Flera gånger har fåfängan, egot spelat mig ett spratt i mitt professionella liv. Jag har själv fallit hårt från de höga redaktörspulpeterna…”.

”Nej, skälet är att du inte längre uppfattas som lätt korkad om du vågar bekänna din andlighet, gudstro och ditt intresse för existentiella frågeställningarna. Tvärtom är det i dag tecken på en intellektuell öppenhet att inte tro sig ha alla svaren, våga problematisera livets mening och öppet reflektera över sin gudstro och livets alla mysterier. Dessutom kan du bidra och hjälpa till utan bygga ditt eget varumärke.” Joachim Berner, KT.

Dags att börja justera listan på nyårslöften, detta ständigt återkommande förkroppsligande av nåden.

Sakta men säkert avslutas det som påbörjades med ett tvåmånadersvikariat 2010.

“A transition is any event in life that alters your plans, your place in that plan, or your sense of purpose. Transitions can be stressful, and come with feelings of fear, anxiety, and anger. Coping mechanisms and self-care can help you navigate life transitions successfully.”

Skrollade igenom kyrkans facebook i någon sorts snabbspolning av det som varit. Spretigt men levande.

”Fantastiska Fosie kyrka så många gånger ni har lyft mig från stående på knän , så många måniskor från olika kulturer och religoner ni sammanfört i sorg och glädje , vilket jobb ni gör i vårt sargade område , ert arbete och sammanhållning har jag aldrig upplevt i någon annan kyrka i sverige tidigare ni är helt fantastiska ❤”

Det sitter i blicken som den där sävlige pastorn från Göteborg brukar säga. Frågan är vart man riktar den. Handen vid plogen, dagar som gräset, saltstod och skornas grus. Frågeställningen är inte ny men inte heller oviktig.

När är det dags att gå? Och Quo vadis? Veckans insikt landade när jag efter att ha sjungit “Må din väg gå dig till mötes” ett par hundra gånger, insåg att det inte handlar om en grusväg. Det är människor.

De som tillhör vägen är ett annat begrepp inom mitt gebit. Det hänger ihop.

Igår steg äldste grabben innanför dörren med finaste uniformen och baskern på huvudet. Livet pågår.

Dags att skjutsa yngste grabben till Lazerdome. På min tid, när jag var ung, var det spännande med fiskdamm och kriget utkämpades med “bra pinnar” som liknade maffigaste maskingeväret.

Allt har sin tid.

Skulle hängt i Jerusalem denna helg. Hade sett ut lite olika joggingstråk för att kunna uppleva lite olika delar av staden. Hade även planerat att jogga till Betlehem för att dra in lite fysisk upplevelse i den årliga julberättelsen.

Så blev det inte.

Det blev ett smörrebröd och besök på designmuseet i Köpenhamn istället.

Utställningen ”Wonder” delades upp i olika rum utifrån associationer på själva ordet och landade i amazement, curiosity, miracles and reflection. Helt plötsligt kändes designmuseet som ett bra alternativ till Betlehem.

Befinner mig i en mellanperiod. Troligtvis ett konstant tillstånd i min tillvaro med variation på påtaglighet. Ut ur en grupp och sammanhang för att försöka ta mig in i ett annat.

Hittade Martin Buber i ett försök att skapa struktur i detta mellanläge och med en koppling till någon som verkligen tog sig till Jerusalem. Sist jag hörde om honom var 2009. Recap:

Det är i sina relationer människor blir till och detta relationsskapande är unikt för människan. Detta förhållningssätt mellan människor lägger han i två lådor.

Jag-Du relationer handlar om dialog och acceptans. Mötet blir till ömsesidig relation i en närvaro, ett relaterande och samspel med en öppenhet att stå till den andres tjänst utan att förvänta sig att få något tillbaka.

Den andra lådan beskrivs som Jag-Det. Vi blir till objekt för varandra i syftet att tjäna något på relationen och våra möten kan beskrivas som iakttagande, granskande och bedömande. (Lite som min relation till katten. Trevlig på morgonen, biter mig i foten om han inte får mat för att sedan hålla distans resten av dagen.)

Vår tillvaro utspelar sig alltid i någon av lådorna, ibland i båda. Men det är i Jag-Du relationerna som vi möts på riktigt och autentiskt. Där lever den upprättgående själen.

Kanske gäller detta både i betraktandet till grupp och Betlehem.

(Sedan tappade han mig eftersom han även skriver ”Närhelst en människa återvänder in i stillheten, sitt livs egentliga verklighet, konfronteras hon i djupet av sin ensamhet med grunden för tillvaron och erfar då den mänskliga problematikens djup”. Då blir det väl någon sorts Jag-Jag eller Jag-Gud box på det tänker jag. Oavsett blir det mellanmänskliga perspektivet lite väl mörkt för min smak eftersom han menade att Jag-Du relationerna med tiden degraderades till Jag-Det relationer för att landa i att det är endast i relationen med Gud som Jag-Du består).

Den som suttit vid en nära anhörigs dödsbädd skulle nog uttryckt det annorlunda.

Ja, vem vet hur det hänger ihop. En mer påtaglig fråga är ju när granen skall in. Kanske idag. Var den skall inhandlas är en icke-fråga. Alltid utanför domkyrkan. Ett varför på det går inte att ställa.