Mikael Göth

Tanken var väl att man skulle bytt tjänst förste januari. Det hoppade plötsligt fram en månad. Ett december med ena foten på den ena sidan Malmö och en fot på den andra.  Kanske en bra ingång när man fått sitta ner en stund. Stan må vara enormt segregerad men teologins uppdrag är ju som bekant tvärt om.

Tvärt om eftersom diabolo, διάβολος, även bär på betydelsen ”den som skär igenom och den som splittrar”.

Kollade upp om cementen till Kristusstatyn i Rio kom från Limhamn eftersom den i folkmun kallas Limhamnsjesus. Fick artikeln att Skanska dementerar ryktet att de skulle ha byggt statyn. Cementen kom från Skanska i Limhamn men blandades i Rio. Dementera eller cementera kan kanske kvitta.

Det sägs att initiativet till Lunds missionssällskap kom från prästerna i Tygelsjö kyrka på mitten av artonhundratalet. Okänt sällskap för de flesta men vid en närmare koll har trådar till Egypten, Hong Kong, Jerusalem, Kapstaden och Malmö. I ett statement sägs det att ”På varje plats stöds insatser för att överbrygga klyftor mellan människor och främja arbete för en helad gemenskap öppen för alla.”

Den sista kyrkan man ser innan man lämnar Sverige via motorvägen har varit stängd i många år och jag gissar att man måste ha hjälm på sig om man vågar sig in. Dess morgondag är väl högst osäker.

Fint är att kyrkan trots detta följer kyrkoårets färger eftersom vaktmästaren i grannkyrkan ser till att färgerna byts ut allteftersom kyrkoåret går.

Kyrkan i kyrkan är ett förunderligt fenomen. Människorna hoppas och liturgerna vet.

Lite som fjärilarna. ”Fastän det verkar som en viloperiod i fjärilens utveckling är det stora förändringar som sker. Inuti puppan förvandlas larvens kropp till de beståndsdelar en färdigutvecklad fjäril är uppbyggd av…”.

För att inte tappa lusten helt och hållet kan det vara bra att veta att när endast timmar återstår innan fjärilen föds börjar puppan mörkna.

Blev bjuden på thanksgiving dinner igår. Mitt livs första och ett fint avslut på det gångna året. Kalkon, pajer eller som man säger på skånska: “Go mad å möed mad å mad i rättan ti – å så madaro.

Utöver denna Dinner de Luxe skulle man hålla varandra i handen, säga något som man var tacksam över för att sedan läsa en doxilogi. Fint.

“Praise God, from whom all blessings flow; Praise him, all creatures here below; Praise him above, ye heavenly host; Praise Father, Son, and Holy Ghost. Amen”

Fick mig en rundtur i synagogan tidigare i veckan och en snabbgenomgång av Sabbatsmåltiden. Eftersom man ska chilla på sabbaten kan man köra en Cholent, en köttgryta som enligt receptet skall stå och sjuda i sexton timmar.

Även där får man med sig en uppmaning att lyfta blicken. ” שמע ישראל יהוה אלהינו יהוה אחד ” ”Hör, o Israel, JHVH är vår Gud. JHVH är en”

Drog upp till Båstad och satte mig på kallbadhuset. Att ett hav kan vara så ofattbart kallt är svårt att ta in. Inte direkt ett långkok på sexton timmar.

Planterade även om två av äppelträden som rådjuren hade gått hårt åt. Finns en liten hörna i skydd av stenmuren som är en perfekt plats för återhämtning. Skydd och värme från muren och god jord för rötterna.

Söker mönster och trådar. Kanske handlar den större bilden om behovet av att återta den förlorade återhämtningen. Sitta ner, måltid, gemenskap och lyfta blicken bort från sig själv, mot Gud. Och för att under vissa perioder i livet helt enkelt planteras om i skydd av muren för att inte knäckas.

Om Lumen internum, det inre ljuset, var en tolkningsnyckel för mystikern Hjalmar Ekström när han läste bibeln, så kanske man skulle kunna lyfta ut det som en tolkningsnyckel på hela tillvaron. Om konsten att se tilltal, samband och sammanhang. Se det andra inte ser helt enkelt.

För hur många psalmer i psalmboken handlar inte om Gud i det fördolda? ”Gud, för dig är allting klart allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.” (217).

Att vila i att bärigheten finns i det fördolda kräver ganska mycket tillit. Som om man hade något val.

Ersta den 30/1 1965

En mycket äkta smålänning skulle visa sitt landskaps sevärdheter och skönhet för en god vän, som hade sina bopålar nedslagna i den bördigaste skånska slättmylla, man kan tänka sig. Nu hade denne trygge slättens son gjort en resa och under denna hade han också besökt sin gode vän, smålänningen, som livnärde sig av samma jordens hantering. Det är väl begripligt, att han, som var van vid att skåda ut över stora, böljande sädesfält, inrutade av pilevallarnas knotiga stammar, inte kunde bli nämnvärt imponerad av de småländska åkerplättarna, som låg inklämda mellan svart skog och steniga, torra enebackar. Men för att i någon mån rehabilitera sig själv och sitt landskap, beslöt smålänningen att ta sin medbroder upp på Smålands Taberg, i den trygga förvissningen, att make till utsikt inte kunde uppbringas söder om skånegränsen. – När de två vännerna en stund hade beundrat  den milsvida, mörka skogsmattan, i vilken glimmande vattenblänk låg utströdda, sa´ skåningen – mest för sig själv: ”Det är nästan, som när vi därhemma står vid pilevallen och ser ut över havet…” Men då rann sinnet på smålänningen, som kanske hade ett lättflyktigare blod än sin södra granne, och han fyrade av: ”Vi ser längre än till havet härifrån.” Det var ju onekligen ett strå vassare , men hur skåningen än ansträngde  sina ögon, kunde han inte se skymten av en havsvik och uttryckte därför vissa tvivel på att vännen skulle ha så pass mycket bättre synförmåga, än han själv. Med något av småländsk finurlighet kom svaret: ”Jo, vi ser ända till solen härifrån.” –

Där slutar historien. Förmodligen fortsatte väl det vänskapliga landskapsgnabbet. Vi kan väl antaga, att skåningen kunde säga, att man även nere på slätten kunde se ända till solen, om man bara såg åt det hållet. Och det måste givetvis vara förutsättningen.

Kanske har vi upplevt, vad  det vill säga att vara innestängd i en återvändsgränd. Man kan inte gå åt något håll. Man kan inte företaga sig något. Man kan inte vidtaga några åtgärder för att bryta sig ut ur sin svåra belägenhet, därför att allt har redan prövats. Vi är nära att uppgivas under arbetstyngden i karg och stenbunden mark. Eller står vi ännu på våra hemägor och skådar ut över stora, mörka vatten och försöker skjönja den främmande kusten, innan vi stöter ut från land på den seglats, som vi det, vi en gång måste göra. Eller vi står på vår slingrande livsväg och frågar: Vad skall visa sig bakom nästa vägkrök? Vad skall hända imorgon? Vad skall månne proven, som togs idag, ge för besked? – Och dock!! Över både enebacke och pilevall, över både sjukdomsoro och arbetstyngd välver sig en öppen himmel.

De som skåda upp till HERREN, stråla av fröjd.” Psalt. 34:6. ”Ingenting för mig”, menar mången och låter blicken gräva ner sig i nödens slit och sjukdomens ovissa utveckling. Och så går man miste om glädje mitt i sorgen och frid under oron. Förutsättningen är ju att skåda upp till HERREN. Det är ej en nödutväg utan den enda Levande Vägen, som går genom nöd och förgängelse.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 11/12 1964

I och med att julskyltningen tar sin början, vinner Guds änglar insteg i den kommersiella världen på ett synnerligen markant sätt. Där står de i trängseln av elektriska våffeljärn, kastruller och andra köksnyttigheter eller svävar över färgglad julost och prickig korv.

Tycker någon av Er, att det är anstötligt, att jag skriver så? Ja, kanske det. Och ändå är det bara en beskrivning i ord, av vad man kan få se på en skyltfönsterrond. Men låt oss ta en funderare på vad det är i detta, som vi finner olämpligt. Kanske tycker vi, att heliga änglar inte har med prosaiska ting att skaffa, som det som händer i ett kök. Eller överhuvudtaget det som hör till vår vardagsvärld. Däri har vi fel, ty Guds värld finns i denna ”vår” värld och hans värld är inte ett gettho – ett heligt hörn av vår tillvaro, där vi kan låsa honom inne. Men vi själva  kan mycket väl stänga oss ute från Honom. Nej, som väl är har en husmor skäl att räkna med Gud i sitt kök och affärsinnehavaren med samme Gud i sin affärsrörelse, liksom läkaren vid operationsbordet, sjuksköterskan på avdelningen och patienten vid sjuksängen.

Men ändå är det väl något skevt, när Guds värld intar samma plats som sagoskogen – användbar som prydnad. I dessa dagar håller vi på att ladda upp för överflödets jul, där jultillbehören blir alltmer raffinerade. Och ändå känner vi oss kanske inte hemma. Människan, vilsen i världen. Kanske slitna eller nygjorda julänglar var menade som traditionsband, som skulle ge rotfäste och inge säkerhet för framtiden. Men de blev kulisser, som dolde vår rotlöshet.

Nej, jag skall inte säga, att vi skall önska tillbaka armodet, även om man med knaperhetens bröd i handen, såg tydligare beroendet av Guds närvaro och välsignelse. Men kanske att vi under julens förberedelsetid i år för vårt vidkommande kunde gräva oss ut ur vårt välstånds madrasserade fängelse och nå verkligheten, den torftiga och strålande, så att julens mening och glädje står där ensam och ohöljd för våra ögon. Det är nödvändigt att vi får se vår egen torftighet och hjälplöshet under detta glittrande skal. Det är denna fattigdom, som är förutsättningen för att kunna – och över huvud taget vilja – ta emot glädjens budskap. Ty det är för fattiga, som glädjens budskap förkunnas.

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 20/11 1964

Om jag i fantasin gjorde en uppstigning i helikopter över Stockholm, tror jag, att jag vid klart väder skulle se den gryta, som om morgonen fylldes på genom flera tillflöden, tills den nästan blev överfull och på kvällen tömdes genom att det rann åt andra hållet ut över broar och genom tullar.

Under drygt en månads tid har jag hört till dem, som köat på Skanstullsbron om mornarna för att komma till arbetet. Åtminstone i detta avseende har jag fått lära mig att vara ”förutseende”, d.v.s. att jag långt i förväg väljer rätt trafikfil. Det hände sig en gång, att jag inte var tillräckligt uppmärksam utan höll fel fil och måste för den skull ta omvägen över Slussen för att komma till Ersta. Det betydde i den trafiken, att restiden ökade med ytterligare tjugo minuter.

Om inte uppmaningen låter så onödig, skulle det vara på sin plats att säga: Håll rätt fil! Dessvärre uppfattar vi detta så trivialt, även när det gäller mycket viktigare saker. Inte minst med tanke på denna söndags budskap, är det nödvändigt att, liksom en stockholmsbilist noggrant måste hålla i minnet vart han skall och vilka gator han skall köra på, vi också tar oss en funderare på, vart vi skall – vårt livsmål. Inte var väl livet bara en nöjestur, då det inte gjorde så mycket vilka gator man åkte på eller vart man kom.

Vad är livsmålet? Någon spänner sitt målsnöre vid ett trivsamt och välavlönat arbete, någon annan vid hem och familj. Vi kanske når det åtrådda. Vad sedan? Då har vi ju gjort vårt. Men det lyser kanske på nytt grönt ljus för oss. Tiden tränger på mot ryggen. Vi måste vidare. Men vet vi vart? Var det inte en felkalkyl att göra en anhalt till slutmål? För någon av oss skymtar kanske hemmet hos Gud som målet för vårt liv. Låt oss då bara uppmana varandra att hålla rätt fil. Ty det är nog möjligt (även om också det är något tveksamt) att alla vägar bär till Rom. Men alla vägar bär inte hem till Gud. Det finns dock en väg, som går dit – nämligen Herren Jesus Kristus. Ty ”var och en som tror på Honom skall icke förgås utan hava evigt liv”.

Visst kan trafikfilerna se lika bra ut och långa stycken gå parallellt, men så småningom viker de dock av från varandra. Då och då lyser det rött för båda filerna, tillfällen, då det ges tid att tänka efter om jag håller rätt kurs eller kanske bör byta fil.

Medan jag skrivit dessa rader, har tankarna varit lika mycket riktade på mig själv som på Er. – – – Gud hjälpe oss!

Eder tillgivne Einar Göth