Mikael Göth

Ersta den 10/9 1965

En av mina gamla vänner, som jag har haft förmånen att få träffa nästan varje vecka under de senaste åren, har nu råkat ut för en ögonåkomma. Under lång tid hade hon svårighet att tydligt urskilja sin omgivning. Och det föreföll bli allt svårare. Då hon kom till ögonläkaren ordinerade han bl. a. att hon skulle bära mörka glasögon. När hon berättade om sitt besök hos läkaren, talade hon också om, att hon då hade svarat: ”Men snälla doktorn! Är glasögonen mörka, kommer jag väl inte kunna se någonting alls!” Men lydig patient, som hon var, tog hon på sig glasögonen och efter någon tid började hon märka skillnaden: hon såg mycket tydligare och slapp ifrån mycket av lidandet, som var förenat med hennes tidigare ansträngningar att försöka se.

Mörka glasögon kan väl inte alltid vara så roligt att sätta på sig. Världen omkring blir ju onekligen mörkare, färgerna tunga och själva solljuset blir dunkelt. Men de kan ge synen åter.

Kanske var det ”mörka glasögon”, som Gud räckte dig, när prövningen kom över dig. Kanske sade du till Gud detsamma som den gamla damen sade till doktorn: ”Men god Gud! Det var inte detta mörker jag behövde. Jag hade ju behövt möta DITT klaraste solljus. Och så ger DU mig – ”mörka glasögon!”

Jag kan inte tala om vad Gud menar i det enskilda fallet med prövningen. Många antaganden kan jag väl göra, därför att Gud alltid har mycket att säga oss. Kanske har vi fått en ”själens ögonskada”, därför att våra blickar så mycket har stirrat på oss själva, på vårt arbete, eller på det som vi räknar som vårt. Blicken hade stelnat i det läget och vi förmådde inte vända den – uppåt. Eller hade kanske vårt böneliv blivit slentrianmässigt och matt. Bön använde vi oss av bara när vi kände oss särskilt hågade och det gjorde vi alltmer sällan.

Men givetvis måste vi använda de ”mörka glasögonen” rätt. Även prövningar kan och bör användas av oss men vi måste undvika att missbruka dem. Kanske är vi en motsträvig patient som säger: ”Sätt bara på glasögonen. Men jag tänker blunda, så länge jag dem på mig!” Nej, låt oss försöka se igenom prövningen. Vi må låta Gud avslöja för oss vårt egentliga jag och HANS sinnelag mot oss. Då skall allt tydligare konturer av Kristi kors teckna sig för oss.

Vi skall dock hela tiden hålla i minne, att glasögonen är mörka och detta, som vi ser, ser vi blott ”endels”. För dem som räknar med Gud är verkligheten dock inte sådan som prövningen kan ge vid handen. ”I all deras nöd var ingen verklig nöd, ty Hans ansiktes ängel frälste dem…” Jes 63:9

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 3/9 1965

Vid några tillfällen under den gångna sommaren hade jag anledning att göra resan Storlien – Trondheim. Utan att det är några direkta störtlopp, som bilen behöver göra, så lutar det i alla fall ganska jämt och bra nästan hela tiomilaresan., så att bilen rullar iväg utan att föraren behöver syssla alltför mycket med gaspedalen. Men vägen kränger och far hit och dit, så att man nästan kunde tro att trollsländan från början anförtrotts uppdraget att dra väg. På norska sidan passerar vägen det ena samhället efter det andra, hopträngda mellan väg och älv i skuggan av de tvärbranta bergssidorna.

Där, i utkanten av dessa byar, ligger en lada. Den ser i stort sett ut, som vilken lada som helst med ett undantag. På gaveln ut mot vägen finns ett stort anslag, som nästan täcker hela sidan. Med stora, tydliga bokstäver står det: BRUKTE TING. Det gäller alltså inte antikviteter utan bara begagnade saker. Jag vet egentligen inte varför den där skylten har fastnat som en minnesbild från vägen till Trondheim. Kanske var det för att det klingade så vackert: B R U K T E  T I N G. Vad som fanns där inne i ladan vet jag inte. Förmodligen var det begagnade möbler. Kanske kläder och husgeråd.

Ibland rynkar vi på näsan och säger: ”Det är ju begagnat.” Och därmed har det förlorat i värde för oss. Men vi känner också till, att ett föremål kan få ett högre värde för oss, om vi på ett särskilt sätt ser upp till den, som har använt det. I ett hem, som jag besökte för flera år sedan, hade man inne i finrummet en stol som kallades ”godsägarens stol”. Ärligen sagt har jag nog sett vackrare stolar. Men se den här stolen, den hade den gamle godsägaren brukat sitta i! När han var död, hade man köpt den på auktion, inte därför att man behövde den, utan därför att den hade använts av godsägaren.

Egentligen ligger det något storslaget i beteckningen BRUKTE TING. Det rör sig ju om saker, som varit till nytta och kommit till användning på något sätt. Att själv få räknas in bland BRUKTE TING är en nåd att bedja om. Att få vara ett nyttoföremål i Guds hand är en förmån, som inte kan överskattas. Många, som någon längre tid varit bunden av sin sjukdom, kan gripas av misströstan. Vad tjänar det till att jag lever? Jag kan inte vara nyttig på något sätt! – Gud slänger aldrig bort redskap, som han har brukat, utan dem tar Han hem efter dagsverket. Så länge vi inte är hemma hos Honom, vill och kan Han bruka oss – bara Han får. Någon har sagt de tänkvärda orden: ”Gud brukar oss, när vi äro svaga nog att bli brukade av Honom.” Det viktiga är alltså för oss att inse vårt beroende av Herren och förbli i Hans hand.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 27/8 1965

Låt oss tillsammans göra en utfärd, Ni och jag. Nej, vi tar inte sjukhussängen eller arbetsschemat med oss. Inte heller skänker vi krafterna – eller avsaknaden av krafter – några tankar. Vi är fria som vår infall …..

Nu är vi några mil utanför stan. Vi har just stigit av bussen och ser den försvinna i ett dammoln vid nästa vägkrök. Solen gassar på, när vi långsamt vandrar utmed landsvägen. Men varför gå på landsvägen, när man kan få gå på en mjuk skogsväg? ….. Eller varför följa skogsvägen, när man kan få göra upptäcktsfärder utmed en skogsstig? ….. På mindre än minuten är vi inne på den slingrande stigen mellan furorna. De raka stammarna är som pelare, som bär upp sommarvalvet högt däruppe. Solstrålarna kopparbeslår topparna i gult och rött. ….. Vi kommer ut på en äng, där ännu frukten från sista regent hänger kvar i luften. Som ett mjukt dunbolster ligger dimman utrullad över fräken, daggkåpa och gräs. Fuktigt frän slår porsens luktstråk emot oss. Vid den andra ängskanten står granskogen på vakt, sluten och ogenomtränglig, en mörk mur av snärjiga grenar. Stigen har vi tappat bort bland tuvorna på ängen. Det finns ingen möjlighet att på egen hand tränga sig igenom snårskogsbältet. Här och var ser vi mynningen av en djurstig. Nej, den kan vi inte ta, därför att vi vet, att bara vi följt den en bit genom snåren in i skogen, så löser den upp sig och försvinner. Låt oss leta utmed skogsbrynet, tills vi finner vår stig. ….. Och verkligen – där är den ju! Vi var alldeles vid sidan om den, men såg den inte………………………………….

Vi är tillbaka i sjukrummet och arbetsrutinen. Och ändå står skogsbrynets mörka mur för vår inre syn. Men det är inte barrskogsdoft vi känner. Det är sjukrumslukt. Mörkret därframme är nöden, hotfull och tung. Skall vi orka tränga oss igenom? Vad skall möta oss, när vi kommit igenom det, som vi bara anar? Vi ger oss en injektion av mod: ”De måste ju gå, därför kommer det att gå.” Resignationen snuddar vid oss och bränner till som brännässlor på bara ben…..

Men min vän – har vi då förlorat stigen? Nödens vägnät består bara av smala, svårframkomliga stigar. En av dem är stigen, som går igenom det mörka. Det viktiga är inte då, om den ser trång och besvärlig ut, utan om det är den stig, där HAN gått före, HAN som är Vägen, Sanningen och Livet. Den stigen är inte som en djurstig i skog, som bara försvinner. Den går genom nöd och död till evigt liv.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 20/8 1965

När E4-an med långa svep närmar sig Stockholm söderifrån, passerar den på några hundra meters avstånd Botkyrka kyrka. Ofta har jag tänkt, att jag skulle ta av från autostradan och köra bort till kyrkan, men det har aldrig blivit av. En autostrada är som en strömfåra, som suger en med sig både kroppsligt och själsligt, så att det behövs en ordentlig viljeansträngning för att bryta sig ur asfaltförtrollningen. – Alltnog: En av de soliga dagarna gjorde jag det äntligen.

En stund senare satt jag på grässlänten mellan kyrkan och autostradan i solskenet. Egentligen var det en egendomlig plats jag befann mig på. Liksom mitt emellan 1100-talet och 1900-talet. Åtta eller nio århundraden på c:a trehundra meter. Det kan kallas för förkrympt perspektiv! Eller är det kanske, när allt kommer omkring, de rätta proportionerna? Det kanske bara är självupptagenheten hos tjugonde århundradets människor, som formar deras uppfattning om, att just deras århundrade är så glänsande betydelsefullt för mänskligheten från historiens gryning intill denna dag. Kanske människorna i en framtid skall ta ett kliv över detta århundrade lika lätt och tanklöst, som jag klev över grästuvorna denna förmiddag utanför Stockholm.

Men eftersom jag nu är ett tjugonde århundradets barn, så tyckte jag att det var ganska trevlig att sitta och följa trafiken där borta på vägen med ögonen. I två filer matades bilfloden in i stan för att där inne splittras och skingras. Men på andra väghalvan gick en lika stark ström söderut. Av någon anledning blev det ett avbrott i trafikfloderna, så att vägen plötsligt befanns alldeles bilfri. Då gjorde jag en upptäckt. Jag fann, att ljudet från trafiken bokstavligen hade varit öronbedövande t.o.m. i så hög grad, att jag inte ens hade hört själva larmet. Men nu – hörde jag plötsligt tystnaden. Och i tystnaden spelade en syrsa sitt ensamma violinsolo med virtuosens färdighet och skärpa. Kanske hade den låtit höra sitt svingande ljud hela tiden, utan att jag hade kunnat uppfatta det. — Åter steg ljudet från ”plåtorkestern” på vägen och dränkte de spröda tonerna från min violinist på ängen i en okänslig, skrällande ljudvåg. Men då lämnade jag min plats, ty detta korta tystnadens ögonblick var en klenod, som inte fick slås sönder, splittras och försvinna. Jag kom in i svalkan under kyrkans medeltidsvalv. Där möttes jag åter av tystnaden. Men liksom den tysta minuten där ute hade fyllts med innehåll genom ljudet från syrsan, så var inte heller tystnaden där inne i kyrkan innehållslös. ”Mitt hus – ett bönehus.” Där var GUD.

Måste vi inte ibland komma på avstånd från det, som gör oss döva för vår egen dövhet – ögonblick, då GUD avslöjar och upprättar. Då Han för oss vid sidan av autostradan för att ge oss ögonblick av evighet i syndaförlåtelse och trosfrimodighet. Tystnaden i ett sjukrum kan på det sättet förvandlas från enformighet till ett möte med HERREN.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 13/8 1965

”Små grytor har också öron”, har man ofta anledning att konstatera, när man har barn omkring sig.  Förmodligen hade vi någon gång där hemma talat om att inte förspilla tid. För några dagar sedan hände det sig, att vår 7-åring satt och filosoferade i soffhörnet. Plötsligt ryckte hon upp sig och sa´ med mycket bestämd min: ”Nej, här får jag inte sitta och försnilla tiden.”

Vad är det, som är mer värt än pengar, om inte just tid? Vi brukar säga, att tid är pengar. Det kan kanske tänkas. Men det finns dagar, ja, ögonblick, som är mer värda än allt annat vi äger. Kanske kan någon, som känner hur årens mängd lägger sig som en tung trötthet över sinne och lemmar, tänka så: ”Jag skulle vilja ge allt vad jag äger, om jag bara hade kunnat få uppleva en enda dag till, fylld med ungdomlig entusiasm och förväntan.” Eller den som länge varit länge sjuk är beredd att göra den sista yttersta ansträngningen att tänja ut de ekonomiska möjligheterna för att få del av en behandling, som kanske kunde ge hälsa och krafter åter. Tjugofyra timmar av hälsa och krafter är onekligen mera värda än pengar i hög, som väl kan räknas men inte kan ge liv.

Många, som blivit avsidestagna genom ålderdom eller sjukdom, kan begripligt nog bemäktigas av vemod och pessimism, då de märker, hur den ena dagen efter den andra utan att någon förändring till det bättre sker. Det är ju så mycket som man skulle göra men inte orkar och inte kan. Och sås tycker man, att man åter genomlevt en förspilld dag, då man inte kunde göra det som man skulle.

Är det då så säkert, att dagar, som förut varit helt beslagtagna av arbetsuppgifter inte varit förspillda? Kanske att vi i vår jäktade tillvaro varit storförskingrare av tid. Plottrat bort dagar och år, så att det som skulle varit något helt, blev brutet och skevt. Kanske att livets innehåll höll på att bli en kamp om lönegrader och ledighet, en tillvaro av sympatier och antipatier, en strävan efter förmåner och uppskattning.

Och å andra sidan: Är det nödvändigt att räkna en dag, som fått sin del av ålderströtthet eller sjukdom, som en förspilld dag? Förspilld blir väl dagen, om den skänkes åt en, som förskingrat dess  värde. Då är tiden ”försnillad”. Låt oss inte så fråga efter, vad vi skulle ha gjort, om förhållandena hade varit annorlunda, utan låt oss fråga, hur vi skall använda denna dag rätt. Vilken är Hans mening med den – Han, som givit mig den?

HERRE, hjälp mig, att denna dag måtte bli präglad mera av DIG själv, än av prövnignarna.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 7/8 1965

Vi stod och pratades vid utanför hans lilla vackra och moderna stuga – jag som turist och han som en bland de fåtaliga, bofasta befolkningen, som sommar och vinter har sitt hem uppe på fjällsluttningen.

Framför oss låg myren, bruntorvig och sank med jölen i mitten som ett, blänkande, himmelsljust öga. Polarrullen låg i vita bommulsdrivor i kanten mellan fast mark och gungfly, medan hjortronblommorna hade vågat sig ända fram till jölkanten för att spegla sin vita skönhet i vattenytan. Med ögonen följde jag vinterledens kryssmärken, där de drog fram i rak linje tvärs över myren och försvann in bland småskogens förkrympta och förvridna stammar. Den sena kvällssolens snedställda strålar blev som långskaftade penslar, med vilka en stor konstnär målade kvadratkilometer efter kvadratkilometer av landskapet i varmgult och rökblått. Inte hade väl de, som satte upp vinterledens kryssmärken tänkt på, att de skulle vara vackra märken. De hade väl bara lagt de två brädstumparna i kors, slagit i några spikar för att hålla ihop dem, fastgjort dem i änden av en två meter lång stång och sedan rest stången på den fastställda platsen – märket, som skulle leda vinterfarare rätt på fjället. Men det var verkligen vackert, där de med högburet ”huvud” tycktes marschera över myren, uppför fjällsluttningen och – utan att göra halt en på fjällryggen – tåga rakt in i den ljusbleka aftonhimlen, som tog vid, där fjället slutade vid horisonten.

När jag till min granne nämnde något om, hur vackra jag tyckte de där märkena var, svarade han bara: ”Jaha – jaså. Ja, nyttiga är de i alla fall.” Och så berättade han om, hur han en vinterdag skulle ge sig av några kilometer inåt fjällen. Solen sken. Han kände fjället likaväl som sin egen rockficka. Han beslöt att följa vinterleden en bit och sedan ta en genväg för att slippa dra iväg flera kilometer, där denna vinterled korsade en annan, som han skulle följa. Han skulle säkert spara ett par timmars vandring. ”Men jag höll på att bli´ där, jag”, var hans lakoniska kommentar. Oväntade snömoln hade plötsligt uppenbarat sig, som suddade ut alla konturer och hindrade all sikt. —

Två korslagda bräder – ledens riktmärken. Jag kallar dem inte längre bara för fjällets kryssmärken. Jag kallar dem korsmärken, som utvisar livets vandringsled. Den gången då några romerska krigsknektar slog ihop ett kors för Jesus från Nasaret, tänkte de sannolikt inte alls på att göra det vackert. Sedan dess har har tusen sinom tusen kors gjorts av alla slags material, det ena vackrare än det andra. Och dock: Det är väl inte för att de är vackra, som de betyder något för oss? Nej, det är ju tecknet, som utmärker leden till himlen, räddningstecknet för vilsekomna. Syndaförlåtelsens och uppståndelsens tecken.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 30/7 1965

Förklaringen till att det under flera veckors tid inte har kommit något brev från sjukhusprästen, är at jag har haft semester. Nu hoppas jag att få återknyta kontakten med mina vänner på sjukhus, konvalescenthem och andra sjukvårdsinrättningar.

Hur sommaren varit? Med tanke på vädret har det varit regnigt och kallt. Med tanke på upplevelser och nya synintryck har den varit bräddfull. Ty några sommarveckor i den jämtländska fjällvärlden ger upplevelser av icke vanligt slag åt en storstadsbo, som börjar angripas av ”city-sjukan” – jäktet. Får man dessutom leva de där veckorna med ett tjog femton-åringar, är man därmed garanterad skydd mot det enahanda i tillvaron. Denna garanti hade jag på fickan, när jag i mitten av juni for upp till ett konfirmandläger för scouter i fjällen.

Mycket har jag väl att berätta från de där veckorna, smått och stort om varandra. Den här gången skall jag berätta om vad jag fick vara med om, när vi gjorde en två dagars fjällvandring uppför Snasahögarna. Andra dagen, som var själva fjällbestigningsdagen, började så lovande med flödande solsken. En klar, solfylld morgon på fjället är något man inte glömmer. Något så genomskinligt rent, tecknat som en svala, klara färger får man väl sällan uppleva. Uppkomna på kalfjället mötte oss dock den första regnskuren. Men vem låter väl sig hindras av sådant? Åtminstone inte några femtonåringar, när det finns stövlar och regnställ. Fram på middagen märkte vi, att blåsvarta moln trängde ihop sig i dalgången norr om fjället. Det dröjde inte länge, förrän vi såg den första blixten jaga fram därnere, där landsvägen och älven trängdes om utrymmet. Plötsligt ropade någon: ”Titta!” och pekade mot fjällkanten. När vi såg upp, fick vi se hur molnmassorna vältrade sig över kanten och rullade ner utmed fjällsidan emot oss. Det blev nästan högtidligt tyst bland ungdomarna för några ögonblick. Men upp mot toppen skulle vi. I ett långt led tätt efter varandra arbetade vi oss upp emot målet. Molndimman gjorde att vi inte hade mer än 25 meters sikt. En spännande och inte helt lätt vandring. En kastvind kom plötsligt farande, drog med sig en flik av molnridån. Som på ett kommando stannade vi på en gång och stirrade med öppna ögon. I ett fullkomligt bländande ljus tecknade sig Sylarna i snöhöljd vithet. Synen varade några sekunder, kanske en minut. Sedan var det grått igen. Men vi hade dock något med oss, när vi kom ner igen: Synen på berget. — — — Kanske känner någon igen sig. Inte fjällvandringen utan livsvandringen. Barndomen, som en klar fjällmorgon. Så småningom moln som för alla. Men plötsligt kom de mörka molnen vältrande, som gjorde det högtidligt tyst i själen. Det var då förklaringsljuset bröt igenom. Inte ett snöhöljt fjäll utan vissheten om att HERREN KRISTUS var med, när molnen tryckte på. Kanske det ögonblicket var värt priset av en lång vandring i tryckande mörker.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 11/6 1965

Sommartid är blomstertid – något som t.o.m. vi storstadsbor anar, trots att vi är omgivna mest av sten och asfalt. De blommor, kan tillåtas växa utomhus, är ofta planterade i stora cementkar. Det kan kanske vara vackert och det kan också vara rationellt att lösa blomsterfrågan på det sättet på en stenlagd gata.

Så får vi glädjas åt blommorna både när de växer i kruka och i rabatt. Men samt eller var det också samtidigt börjar kanske våra tankar att röra sig. Medan vi blir sittande på soffan vid torget och låter ögonen vila på pelargonerna och andra färggranna blomster, som trängs med varandra i planteringen, ber våra tankar oss att få ledigt en stund och lämnar oss ensamma på soffan. De ger sig av utmed gatan, sticker snabbt över broar och viadukter, följer riksvägen en bit men hoppar plötsligt av och försvinner in i skog och mark. Det var dit de ville. De längtade efter att få se hur blommor och örter kan växa utan att någon planteringsspade har varit framme. De ville se, hur sådana blommor kunde ha det, som kunde få växa åt vilket håll de ville.

Var detta bara våra tankar eller var det också blommornas, som växte i stenkrukan? Eller kanske  det är tankar hos en människa, som är bunden – inte av en cementkant utan av en sängkant eller av ett utlagt arbetsschema.

HAN, som är trädgårdsmästaren, glömmer ingen av sina många blommor, allra minst dem, som HAN har planterat i kruka. Det undret kan ske, att en växt börjar blomma, först när den blivit omplanterad. Och nu menar jag inte bara, att en människa ”skall komma till sin rätt”, som vi ibland brukar säga, utan jag tänker på, vad som står i sommarpsalmen 475 i Psalmboken:

Låt JESU, mig uti DITT hägn

Alltjämt av nådens milda regn

Bevattnad, stå i blomma.

Din kärleks sol uppliva så

Min själ, att trones frukter må

Av hennes värme komma.

Vad regnet kan göra med en uttorkad jord, det kan evangeliet göra med en människa. Och då är inte det viktigaste om växtplatsen är skogen eller stenkrukan – om vi är friska eller sjuka – utan om vi tar emot budskapet.

Eder tillgivne Einar Göth