Mikael Göth

Ersta den 4/6 1965

För mycket och för litet skämmer allt – d.v.s: Lagom är bäst! Kanske en utmärkt regel i allt utom i kristen tro. En, som är ”lagom” kristen på det sättet lever i en slags kommersiell  kristendom.  Han för kommers med Gud. ”Om DU hjälper mig nu, så skall jag tro på DIG.” Eller: ” Jag har uppoffrat mig iallt för mina anhöriga. Jag har varit skötsam i mitt arbete. Jag har inte några direkta ovänner. Jag är…….” Och när det mesta är uppräknat, summerar vi och finner: Jag är säkerligen fullt acceptabel i Guds ögon och kommer att vara presentabel i Hans himmel en gång.

Att det tillsammans med sådan massiv präktighet också finns smålögner, orena tankar, några korn av högfärd, en nypa avund, en halv tesked småsurhet o.s.v. ger inte anrättningen efter vårt förmenande någon bismak. Åtminstone inte så att hela soppan måste hällas ut. Vi är ju inte mer än människor och Gud är god.

Detta är moralisk meritlista men inte kristen tro. Kristen tro är inte ett godkänt sammanfattningsbetyg, utan det är ett rungande underbetyg, som aldrig någonsin kan kompenseras. Men det är också ett alldeles nytt uppflyttningssystem, där våra betyg överhuvudtaget inte tas med i beräkningen.

Att vara ”lagom” kristen, det är att vara helt och hållet kristen till kropp, själ och ande – d.v.s. att vara helt och hållet underkänd och misslyckad och vara helt och hållet benådad och återupprättad i Jesus Kristus.  Men detta är ingenting mindre än ett under.

Nog var det ett under, när  en stor hop förmodligen mycket skötsamma människor, plötsligt fann ett ofrånkomligt behov av att med oron fladdrande i rösten fråga aposteln Petrus, vad de skulle ta sig till. Ingen tvekade i den stunden om vad som gällde. Det gällde Livet med stort L. Detta skedde den första pingstdagen. Och där blev predikat om ånger och tro på Jesus Kristus och om syndernas förlåtelse i Hans namn. När denna predikan får leda till personlig ånger och tro, då har livet tänts- ANDENS nya liv.

O JESU, oss DIN ANDE sänd,

Som liv från ovan föder.

Den eld i DIN församling tänd,

Som av DIN kärlek glöder.

Oss alla hjälp, att vi förmå

Vad vi av DIG för inte få

Med fröjd för intet giva.

Eder tillgivne Einar Göth.

Ersta den 28/5 1965

Bokhungern kan vara ganska påtaglig hos barn vid en viss ålder. Och eftersom de inte behärskar läsandets svåra konst, blir det i regel mamma eller pappa eller någon annan vuxen människa, som utses till föreläsare. Så är det åtminstone hemma hos oss. Givetvis finns det vissa böcker, som toppar listan på sådant, som är roligt och läsvärt, och dessa kan praktiskt taget läsas ”non stop”, åtminstone ända tills föreläsaren säger stopp.

Ärligen kan det nog bli så ibland för den, som läser, att tankarna inte följer med i den mer än väl kända händelserna.  När jag därför en dag satt och väntade på ett telefonsamtal och bläddrade litet planlöst i en av barnens böcker, som de hade lämnat kvar på bordet, fastnade blicken vid några ord, som jag läst – om inte precis hundra gånger så åtminstone på god väg mot det antalet.

”I skogen bor Hemligheter, som inte alla kan se…” Jag visste redan, att hemligheterna var Filippa Hallondoft och Sara Sockernos och annat smått och rart. Men eftersom mina tankar just då inte var inriktade på sådana hemligheter utan kanske på andra, fick orden nytt innehåll. – Nu gäller det större ting än småpysslingar, som bara är ”en kvarts minut höga”. Ty hemligheter, som inte alla kan se, finns också i trons värld. I Bibeln talas det om ”himmelrikets hemligheter” eller kort och gott: ”Guds hemlighet”. Vi brukar ju räkna med, att skall något hållas hemligt, så är det bara någon eller några som får reda på det. Och det är absolut förbjudet för dessa att sprida ut, vad de känner till. Men sådan är inte Guds hemlighet. Den hör inte med till de militära eller politiska hemligheterna, som inte får släppas ut. Nej, snarare skulle den väl kunna liknas vid den hemlighet, som arkeologerna  ställdes inför, när de fann en inskription inhuggen i en klippa nere i det gamla Mesopotamien.  Skriften var tydlig, men man kunde inte tolka den och därför inte heller använda sig av innehållet. Det var först, när man lärt känna betydelsen av vissa tecken i detta ålderdomliga teckensystem, som man förstod det hela.

”Guds hemlighet är Kristus” skriver Paulus till den kristna församlingen i Kolosse. Nog står Kristus tämligen klar för oss, men ändå är Han en hemlighet för så många. Man känner Honom s.a.s bara till namnet men inte till gagnet.

Hur skall vi då få lära känna Honom? Liksom man enligt barnboken måste tränga in i mörka skogen för att lära känna hemligheterna, måste man böja sig djupt ner för att lära känna Guds Hemlighet., så djupt att man ser Jesus som sin Frälsare och Hjälpare.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 21/5 1965

På Klippgatan står en buske, som jag har lagt märke till de senaste veckorna. Jag kan se den från mitt fönster. Den står inklämd mellan husfasaden och stenväggen till en trappavsats. På tredje sidan trycker trappan till för att demonstrativt begränsa buskens livsrum. Kommer en sådan buske väl någonsin att kunna grönska? Dess dag är bokstavligen en skuggtillvaro. Bara en kort stund om dagen, då solen rullar över från den östra till den västra sidan om tornspiran, som höjer sig skyhögt upp i änden av gatan, tränger en solstrimma fram och når också den här busken. Men snart lägger den andra husväggen under sig, vad grannen mitt emot för en stund sedan hade fått lämna ifrån sig, och gatan ligger åter i skuggan.

Om busken under sådana livsvillkor överhuvudtaget överlever, kommer den nog att slå ut senare än alla andra buskar. – Ungefär så har jag tänkt, ända tills jag en dag fick se, att den skiftade i grönt, medan ännu våra träd och buskar här i sjukhusparken stod med outslagna knoppar, trots att solen oförhindrad kunde lysa ned här från morgon till kväll.

Hur kom detta sig? Egentligen vet jag det inte, men jag förmodar, att stenväggarna, som omger busken borta på Klippgatan, och som lägger Klippgatan i så mörk skugga, också skyddar för vass vårvind. Kanske är det också så, att solvärmen, som rinner fram i gatan och når busken den där korta stunden på dagen, blir magasinerad för en stund i det mörka hörnet, där busken står. Där är det inga vindar, som med sina vindkast driver undan, vad solen under några ögonblick så frikostigt gav.

Slagskuggan är alltid mörk, vare sig den kommer från husvägg eller från sjukdom och annan nöd. Men kanske var det så, att vi förut inte ens frågade efter, om Gud slösade sitt solljus över oss eller inte. Intrycken från allt, som hände under dagen i vår tillvaro, trängde undan alla tankar på Honom, som dag för dag kallade på oss och lät sin nåd omge oss. Kanske måste vi in i ett mörkt och trångt hörn för att plötsligt se, att vi behövde ingenting mer än Herren själv. Hur efterlängtad blir inte då även den minsta ljusstrimman från Honom. Kanske passar oss Psaltarens böneord ovanligt väl då: ”Min själ väntar efter Herren, mer än väktarna efter morgonen.” På samma sätt och än mer har Herren väntat på oss. Hans väntan är en kärlekens väntan, ty Han gick dödsskuggans väg intill änden i vårt ställe. När detta blir mottaget i tro, då kan också den buske grönska, som växer i ett mycket mörkt hörn.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 14/5 1965

Idag skall jag berätta om en skadad fjäril på David Bagares gata. Jag fick höra talas om den i går av föräldrarna till en tio års pojke. Han hade hittat den, där den låg på gatan med ena vingen fastklämd under en sten. Försiktigt hade han tagit undan stenen och burit hem fjärilen. Hur han nu hade förvarat fjärilen där hemma, det vet jag inte. Men en dag fladdrade den iväg, upp över hustaken och försvann.

En skadad fjäril på David Bagares gata. – Nej, det blir ingen rubrik på kvällstidningarnas löpsedlar. Det var väl inte ens så, att många – om ens någon mer än pojken – lade märke till den. Man har ju bråttom!… Man måste hinna med!… Tiden går!… Trafikköerna växer!… Grönt ljus bara några sekunder!… Affären stängs!… Dagen slut… Livet…

Fjäril! Vad var det som gjorde, att du fladdrade omkring mellan de kompakta stenmassorna på denna smala gata? Du skulle ju hålla till där långt utanför sten och betong och asfalt, där fälten nu grönskar och vinden är frisk. Var det blåsten, som drev dig i gatulabyrinten och rev ner dig i rännstenen? Men vad hände sedan, då? Nej, jag förstår. Du kan inte tala om det. Det blev bara så…. Och så fanns ingen, som såg din belägenhet. Eller var det så, att man inte förstod, att det var nöd för dig? Kanske att någon av alla dem, som sprang förbi dig på trottoaren, ändå hann att tänka någon tanke: Det finns så många fjärilar. Visst är det synd om den här, men de flesta fladdrar ju ändå ute i solskenet. Att någon kommer vilse, betyder ju ändå inte så mycket. Och förresten – en fjäril är ju en fjäril, även om den ligger vingbruten i rännstenen. Därför kan man ge det lilla krypet ett trösteord, innan man störtar vidare: Du har ju inte gjort någon människa något ont. Tvärtom, har du ju varit redlig och snäll. Adjö med dig – och lycka till!

Vad hjälper det en skada fjäril på David Bagares gata, om alla människor säger, att hon aldrig har gjort någon något illa. Hon kan inte lyfta sig mot solen och ljuset ändå.

Men hör! Det är ju en som stannar. Han böjer sig ner. Med varsam hand tar han stenen och kastar bort den bakom sig. – Varför går inte också den här pojken förbi, som alla andra har gjort? Därför att han tycker om fjärilar. Och därför låter han också fjärilen krypa upp i sin hand för att bära hem den.

Medan jag skriver här, tycker jag, att jag ser den där handen, som fjärilen sitter uppkrupen på, allt tydligare. Det märkliga är, at det inte är en tioårings hand, jag ser, utan det är en hand, som präglas av tungt och hårt arbete och jag skönjer konturerna av ett outplånligt ärr. Och nu förstår jag: Han, som bär, är min Herre och Frälsare. Och fjärilen: Är det du? Är det jag?

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 8/5 1965

När man tänker tillbaka på barndomen och uppväxttiden, frapperas man väl av, hur inrutad tiden var. Året bestod av några rejält tilltagna rutor – skolans hösttermin och vårtermin samt sommarlovet. Man märkte påtagligt, när gränserna passerades. Ingen tvekan behövde råda om, när exempelvis sommaren började. Den började i samma stund, som den vithårige inspektorn för skolan ”hemförlovade ungdomen till den stundande sommaren”. När vi lämnat skolan bakom oss, blir gränserna alltmer flytande. Men kanske upplevs månadsskiftet april-maj ännu som en sådan där gräns, som vi med ett enda kliv passerar för att plötsligt befinna oss inne i våren. Naturligtvis kan väl vårvärmen ha kommit på besök långt tidigare eller kan väl vårgrönskan ha försovit sig, så att den inte kommer förrän ett gott stycke in i maj. Men ändå kan vi känna, att vi lämnar något, som vi använt länge nog och stiger i något nytt, när valborgsmässoeldarna flammar och de kända och kära vårsångerna plockas fram ur sina förvaringsrum.

Ute på vårt Ersta-berg hade också vi en sådan vårbrasa. Grenar och brädstumpar och annat eldfängt bråte hade buntats ihop och stod som en pelare rätt upp och ner. Det som i dagsljus visade sig vara bara hopplockat skräp, framträdde i en helt annan skepnad, när eldslågorna flammade mot himlen, medan vårskymningen tyst som en andedräkt smög sig över vår stad.

Medan lågorna gör snabba glödritningar i skyn och gnistorna far som kortlivade eldflugor i vindriktningen, kan kanske psalmversersens ord tränga sig på oss:

”Där bönens låga brinner,

Tron förgår i köld och natt,

Kärlekseldens glöd försvinner,

Hoppets stråle lyser matt …”

Ibland kan en människa uppleva sig inte bara oskicklig till att bedja, så att hon inte riktigt vet, hur hon skall uttrycka sig, utan även olämplig till att bedja. Ens religiösa kostym sitter illa och är opressad, Det är rörigt invärtes och fläckigt. Det är mest bara bråte, som är hopbuntat. – Ja, det är sant. Sådana är vi – både den, som aldrig beder och den, som ofta beder. Men Gud har ju inte väntat, att vi skulle vara några skönt utmejslade marmorkolonner. Sådana förblir kalla och döda. Men där människan står som en enda risig bunt av misslyckanden, försummelser och syndafall, som överlever alla försök till glömska, där kan bönens låga få fotfäste. Det är ju sådana som vi är, inte sådana vi borde vara, som vi får komma. Nog har vi väl då anledning att både bedja, bekänna och tacka – men kanske först och främst med bönen, att Han själv lär oss att bedja.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 30/4 1965

Förra veckan hade jag anledning att skriva om de stora grävskoporna, som rakade rent ända ner till berggrunden. Nu ligger berghällarna där och solar sig i vårvärmen och grävskoporna har retirerat mot Folkungagatan. Idag såg jag en man vara i färd med att klä de återstående trädens stammar med plankor, så att det inte skulle skadas. Planka vid planka lutades mot stammen och till sist slog han ett stålband omkring alltsammans. Och jag såg, att han drog till ordentligt. Nu står träden där skyddade för stenblock och tunga maskiner.

Sådan är Guds nåd. Gud liksom ställer sin nåd, som skydd runt omkring människan. När solen lyser över vår tillvaro och några större omvälvningar inte synes vara för handen, då glömmer vi så lätt, att vi i allt är beroende av Guds nåd. Kanske kan vi tala om den. Men vi låter den ligga som en plankhög bredvid oss.

Är det då så livsnödvändigt att leva i detta Guds-beroende? Utan Gud är vi alldeles oskyddade, när vassa stenblock vräks mot oss och slår djupa hugg i stammen. Guds profet säger: ”Herrens nåd är det, att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med Hans barmhärtighet.” Guds nåd är Hans oförtjänta ynnest och välbehag för Jesu Kristi skull. Det finns bara ett sätt för oss människor att kunna ”umgås” med Gud och det är under Hans nåd.

Även om vi inte inser det, så vet dock Gud, att vi behöver denna nåd. Därför omger Han oss fortfarande med nåden, liksom träden nere i sjukhusparken omges av de skyddande plankorna. Men Han måste kanske också lägga ett stålband omkring oss, som vi inte kan skaka av oss. – Varför låter Han detta ske? – Varför lät Han mig inte få växa utan dessa band, som tränger mig från alla sidor? – Var månne för att jag inte skulle försumma Hans nåd, som är min eviga räddning? –

Kanske skall vi också få se, att mellan oss och bandet, som klämmer oss så, står Guds nåd. Nöden blev bandet, som höll oss kvar inom nåden.

”I ALL DERAS NÖD VAR INGEN VERKLIG NÖD

TY HANS ANSIKTES ÄNGEL FRÄLSTE DEM.

DÄRFÖR ATT HAN ÄLSKADE DEM OCH VILLE SKONA DEM

FÖRLOSSADE HAN DEM.

HAN LYFTE DEM UPP OCH BAR DEM ALLTJÄMT

I FORNA TIDER.” Jes. 63:9

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 23/4 1965

Från mitt sjukhusfönster har jag under någon tid kunnat följa grävskopornas arbete nere i sjukhusparken. Som gigantiska urtidsödlor har de rört sig där nere bland träden och buskarna. Med mekanisk okänslighet har de böjt sina järnhalsar för att, när de åter rätat på sig, ha skoporna så fulla, att jord och småsten runnit ur mungipor och svarta tänder. Marken ligger där, sårig och oskyddad. Häromdagen föll en av kastanjerna och idag försvann en klunga syrénträd. – – – Ja, jag vet, att detta är nödvändigt för att de, sedan länge planerade byggnaderna, skall kunna uppföras. Men känsla och förstånd går inte alltid hand i hand och därför har jag inte kunnat hindra att tankarna på kastanjen och syrénbuskarna har kommit igen. Sjukhusparkens övriga träd och buskar står om några veckor i sin skiraste och fagraste grönska. Den stora kastanjen hann aldrig slå ut i år, även om knopparna var på god väg.

Sårig och oskyddad likt marken framför mitt fönster. – – – Sådan mången sin tillvaro. Livet har gått fram över människan som en grävskopa, vilket har resulterat i att mycket som kanske hade kunnat grönska aldrig fick slå ut. – Men inte har väl hela livet varit sådant. Det har kanske funnits år, som grönskat och blommat i vår- och sommarfägring. Men nu är allt så helt förändrat och det, som har försvunnit, går inte att återställa. ”Ett oblitt öde ville det..!” – Ödet? En okänslig maskin, som vältrar in över en oskyddad människa! Det skrämmer i sin ödslighet.

Men låt mig nu till den, som har det så, får säga tre ord, som vi möter i denna söndags text: ”Det är HERREN.” Jag vet, att jag genast kommer att ställas inför den anklagande frågan: ”Men hur kan Gud vilja…?” Och jag vet, att jag inte kan ge ett svar, som täcker allt, som ligger bakom den frågan. Men jag vet också, att GUD ofta gräver djupt, men att Han dock inte är en okänslig järnskopa. Han vet, vad livet och lidandet är. Han vet, hur mycket det är värt att offra för en människas räddning. – Det var inte en grävskopa utan en Herdes hand.

FADER, DU vars hjärta gömmer

Helighet, som allting dömer,

Kärlek, som förlåter allt,

Du vill döda

För att föda

Oss på nytt till ny gestalt. (Sv. Ps.305:1)

Eder tillgiven Einar Göth

Ersta den 17/4 1965

När jag för några veckor sedan var på resa på Gotland, hade jag anledning att bl.a. även besöka Hemse kyrka, som ligger på södra delen av ön. Det kan inte förnekas, att Gotland är ett gott land i många avseenden inte minst i fråga om kyrkobyggnader och Hemse kyrka är därvid inte något undantag. När jag en stund satt i kyrkbänken och lät blicken följa valvens båglinjer, som spände mot de vitgnistrande väggarna och taket, eller försökte tolka raden av kalkmålningar utmed kyrkans norra långsida, greps jag plötsligt av en påtaglig känsla av glädje. Hela den underbart vackra kyrkan var som en enda stor lovsång, vars verser vore skrivna av olika människor från skilda tider. De, som en gång på 1100-talet byggde kyrkan, är för oss nutida gudstjänstfirare okända men vi möts av deras lovsång, när vi träder in över kyrktröskeln. Och han, som smyckade kyrkan med de första väggmålningarna hundra år efter, den hade invigts till gudstjänst, är namnlös för oss liksom hans konstnärliga efterträdare på 1300- och 1400-talen. Alla har de tystnat, men det, som de skrev till deras uppståndne Herre, ljuder ännu klart bland oss. Ty att hela kyrkan bär prägeln av påsk och uppståndelse, är så på kyrkan påtagligt, att man inte ytterligare hade behövt göras uppmärksam därpå.

Men nu finns där i kyrkan något, som ytterligare understryker påsk och segerglädje – en detalj, som egentligen inte är en detalj utan det väsentligaste i denna underbara helgedom – Triumfkrucifixet. Omedelbart man kommer in i kyrkan, dras blickarna dit, där det hänger i valvbågen framför altaret, Där har dess plats varit i 800 år och utan ord talat sitt tydliga språk till generation efter generation, som här har samlats till lovsång inför denne Herres ansikte. Där jag satt nere i kyrkbänken, såg jag mycket tydligt, att det var en bild av den Korsfäste såsom Segraren, ty törnekronan var ersatt med en konungakrona. När jag, innan jag lämnade kyrkan, gick fram och stannade nedanför krucifixet, möttes inte mina blickar av det stela leende och den okänsliga upphöjdhet, som man kan finna hos vissa triumfkrucifix från tidig medeltid, utan här stod man inför Segraren, som i sina behärskade ansiktslinjer återspeglade en övervunnen smärta.

När jag så här utförligt har skrivit om triumfkrucifixet i Hemse kyrka, har jag gjort det för att kunna önska er alla en Glad Påsk. Både Er, som är eller varit sjuka och, som är i tjänst i påsk. Jag gör det därför, att det, som krucifixet i en gotlandskyrka har predikat i 800 år, är ett glädjens bud för oss 1965. Ty också vi har en Frälsare, som genom sin död och uppståndelse har öppnat väg till glädjen hos Gud.

Eder tillgivne Einar Göth