Mikael Göth

Ersta den 17/4 1965

När jag för några veckor sedan var på resa på Gotland, hade jag anledning att bl.a. även besöka Hemse kyrka, som ligger på södra delen av ön. Det kan inte förnekas, att Gotland är ett gott land i många avseenden inte minst i fråga om kyrkobyggnader och Hemse kyrka är därvid inte något undantag. När jag en stund satt i kyrkbänken och lät blicken följa valvens båglinjer, som spände mot de vitgnistrande väggarna och taket, eller försökte tolka raden av kalkmålningar utmed kyrkans norra långsida, greps jag plötsligt av en påtaglig känsla av glädje. Hela den underbart vackra kyrkan var som en enda stor lovsång, vars verser vore skrivna av olika människor från skilda tider. De, som en gång på 1100-talet byggde kyrkan, är för oss nutida gudstjänstfirare okända men vi möts av deras lovsång, när vi träder in över kyrktröskeln. Och han, som smyckade kyrkan med de första väggmålningarna hundra år efter, den hade invigts till gudstjänst, är namnlös för oss liksom hans konstnärliga efterträdare på 1300- och 1400-talen. Alla har de tystnat, men det, som de skrev till deras uppståndne Herre, ljuder ännu klart bland oss. Ty att hela kyrkan bär prägeln av påsk och uppståndelse, är så på kyrkan påtagligt, att man inte ytterligare hade behövt göras uppmärksam därpå.

Men nu finns där i kyrkan något, som ytterligare understryker påsk och segerglädje – en detalj, som egentligen inte är en detalj utan det väsentligaste i denna underbara helgedom – Triumfkrucifixet. Omedelbart man kommer in i kyrkan, dras blickarna dit, där det hänger i valvbågen framför altaret, Där har dess plats varit i 800 år och utan ord talat sitt tydliga språk till generation efter generation, som här har samlats till lovsång inför denne Herres ansikte. Där jag satt nere i kyrkbänken, såg jag mycket tydligt, att det var en bild av den Korsfäste såsom Segraren, ty törnekronan var ersatt med en konungakrona. När jag, innan jag lämnade kyrkan, gick fram och stannade nedanför krucifixet, möttes inte mina blickar av det stela leende och den okänsliga upphöjdhet, som man kan finna hos vissa triumfkrucifix från tidig medeltid, utan här stod man inför Segraren, som i sina behärskade ansiktslinjer återspeglade en övervunnen smärta.

När jag så här utförligt har skrivit om triumfkrucifixet i Hemse kyrka, har jag gjort det för att kunna önska er alla en Glad Påsk. Både Er, som är eller varit sjuka och, som är i tjänst i påsk. Jag gör det därför, att det, som krucifixet i en gotlandskyrka har predikat i 800 år, är ett glädjens bud för oss 1965. Ty också vi har en Frälsare, som genom sin död och uppståndelse har öppnat väg till glädjen hos Gud.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 9/4 1965

Att vara ensam. – För många människor döljer de orden en bitter erfarenhet. De blir ord, uttalade i tomt rum. De blir eko, som återkastas av hjärtats nakna väggar och förstärker känslan av ensamhet. Så blir ensamheten törnen, som sargar och sårar, så snart människan sträcker sig för att nåt utanför sin ensamhet. Tills sist kan det bli en livsfråga för henne att finna väg därur.

Finns det någon möjlighet att finna väg upp ur den ravin, som den ensamme fallit ner i? Den som ligger isolerad på sitt sjukrum eller vandrar ensamma vardagsvägar, tänker kanske så: ”Om jag ändå hade folk omkring mig, så vore isoleringen bruten!” Det är möjligt, men dock inte säkert. Ty ensamheten jagas inte bort av än så många människor. Den trängs inte undan av det malande ljudet från radioapparatens skvalmusik. Den försvinner inte som ett moln för neonskyltarnas färgkaskadrar, utan har bara dragit sig undan i mörka gatumynningar.

Och ändå finns det en väg från att vara tvungen att vara ensam till att kunna vara ensam – inte bara därför att man är tvungen till det, utan därför att man får. Det är stillhetens Väg, som är så smal och oansenlig väg, att man har svårt att finna den. Det är inte samma väg som resignationens, som präglas av tomhet  och saknad.

Nej, stillhetens Väg är en Guds-väg – en ensamhet fylld med gudomligt innehåll. Och så når oss Guds mångtusenåriga maning i Psaltarpsalmen i vår Bibel: ”Bliven stilla och besinnen att JAG är GUD.” Där bryts ensamheten av ett gudomligt ingripande i livet.  Och med förvåning får kanske den ensamma människan uppleva, att hennes ensamhet blir en ensamhet med Gud. Kanske måste detta bli varje människas väg att genom ensamheten med Gud kunna och få uppleva gemenskapen med Honom – en gemenskap vars motsvarighet inte finns i något annat sammanhang.

Så är vi kanske redo att gå in i Stilla veckan, som den vecka av ålder kallas, som närmast föregår Påskdagen. Märkligt nog börjar den med en segerfanfar, när jubelsången växer alltmer i styrka kring Mästaren från Nasaret, då denne drar in i Jerusalem för att där tillryggalägga den sista etappen av sin lidandesväg. Ensam gick Han den mörka vägen för att den verkliga ensamheten – skilsmässan från Gud – icke skulle bli vår lott. Han möter oss vid Skärtorsdagens nattvardsbord. Han låter oss ana glödande gudomlig kärlek i Långfredagens mörker. Och redan får vi skönja, hur det Ljusnar vid randen mot en ny Påskdag.

O JESU, DU vår broder kär,

DU vill oss alltid vara när.

I vårt elände hos oss bliv

Och hjälp oss till ett evigt liv.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 3/4 1965

Det var söndagsmorgon.  Solen silade genom ett tunt molntäcke och gav liv åt det annars folktomma gatorna. Jag var på besök i en för mig tämligen okänd stad., något som tillsammans med solskenet lockade mig att göra en tidig morgonvandring i staden före högmässotid.

Jag kunde inte låta bli att reflektera över, där jag ganska planlöst flanerade utmed gatan, att just den tidiga söndagsmorgonen nog är den tystaste tiden under hela veckan – nätterna inberäknande – i en ordinär svensk stad. Det enda som egentligen hördes, var mina egna fotsteg, vars ljud förstärktes av sandkornen, som snösmältningen hade lämnat kvar på trottoaren. Duvorna kunde äntligen i lugn och ro få mönstra varje stenskarv ute på körbanan för att därigenom få en lämplig sammansättning av söndagsfrukosten.

Kanske just på grund av den nästan totala stillheten, riktades min uppmärksamhet desto starkare på en man, som dök upp från en tvärgata. Att han var ute inte bara för att promenera, förstod jag på hans brådskande steg. Den uppknäppta ytterrocken svepte omkring honom, då han hastigt vek av mot mitt håll på andra sidan gatan. När vi hade kommit i jämnhöjd med varandra, tog han ett steg ut i körbanan och ropade: ”Kan ni säga mig, var Hästgatan ligger?” Hur jag än rannsakade mitt minne efter gatunamn, som jag hade hört, kunde jag inte placera denna gata i något för mig känt sammanhang. Sedan jag beklagat min okunnighet på detta område, skyndade mannen utan ett ord vidare. – När jag fortsatte minavbrutna promenad åt mitt håll, kunde jag inte låta bli att tänka på mannen, som jag hade mött. Om jag bara hade haft kartan över staden, som jag hade köpt tidigare, hade jag ju kunnat hjälpa honom.

Under mina funderingar hade jag väl korsat ett par tvärgator och skulle just gå över en tredje, då jag hejdade mig. Uppe på husväggen stod det med prydliga bokstäver på en skylt:”Hästgatan”. Jag vände mig om för att om möjligt få syn på mannen, men han hade redan försvunnit. – åt fel håll.

Förmodligen har många av er upplevt detsamma. Med ett beklagande hoppas vi, att den vilsne skall stöta på någon, som kan visa till rätta. Men det finns allvarligare förhållanden, då så många står vilsna och famlande. Tänk om någon med brådska i rösten hade frågat om vägen till Gud! Hade vi då stått lika rådvilla? Hade vi kunnat tala om, att vägen heter Jesus Kristus, – att man måste vända om för att nå den vägen, – att man genom syndabekännelse och syndaförlåtelse blir en ny människa och får ett nytt och levande hopp? – – –

Ligger den vägen långt bort? Och är det mödosamt att nå den? – Var människa, som i längtan frågar så, står redan vid korsningen av levnadsvägen och livets väg. I den korsningen har Gud rest FÖRSONINGENS KORS.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/3 1965

Jag hade just kommit över Slussen och skulle vika in på en av gränderna, som leder till Västerlånggatan, då jag kände en påtaglig olust att krypa in bland husen. Nej, även om det blev en omväg för mig, valde jag att gå utmed kajen så nära vattnet och båtarna som möjligt. Jag tycket att bensinångorna stod mig i halsen och kom ögonen att svida. Trafikbullret satt som proppar i öronen. Men långt därute mellan Kastellholmen och Söderbergen kretsade måsarna i långa, eleganta cirklar, som då och då avbröts av en djupdykning, signalen för en stunds vild kalabalik i kampen om bytet. – På kajen var det ganska lugnt. De två stora passagerarångarna, som låg förtöjda vid var sin kajplats, såg ut som om de hade tagit sig en liten middagsslummer. Den dimgråa luften mjukade upp konturerna på föremålen på kajen. – Det var länge sedan jag gav mig tid att gå den här vagen, men när jag var i pojkåren, skänkte det alltid något av spänning att titta på båtarna, som hade kommit utifrån, från en värld, som var okänd och gränslös. De små skyltarna, som angav kajplatsernas nummer med röda siffror, tyckte jag, att jag kände igen från förr, där de satt högt uppflugna på sina stolpar. Och däremellan  återkom med strikt regelbundenhet de andra stolparna, som var samlingspunkter för de röd-vita räddningsredskapen: stegen, båtshaken och frälsarkransen. Förstrött läste jag, vad som stod målat med svarta bokstäver på ringen: Stockholms hamn – Svenska liv. Av någon anledning läste jag det där, varje gång jag passerade en sådan där ”räddningsstation”. Stockholms hamn – Svenska liv. Jag tyckte faktiskt, att det så där i halvdimman var riktigt dekorativt.  Stegen och båtshaken, som pekade åt var sitt håll, tecknade ett regelbundet återkommande ”V” – ”Victory” – seger. När jag hade passerat det sista V- tecknet, slog det mig, att det ju hade stått  ”Svenska liv” på frälsarkransen. Nej – naturligtvis var det inte i dekorationssyfte, de stod där. Det var för att rädda svenska liv eller om man så vill, liv vid svenska hamn.

”Svenska liv” på en frälsarkrans! Det ger visst mer att tänka på…

När jag den törnekrona

För mina synder har

Som synden att försona

DU, HERRE JESU, bar,

Då brinner allt mitt hjärta

Av tacksamhet mot DIG.

Pris DIG, att dödens smärta

Du smakat har för mig.           Sv. Ps 83:1

När vi låter Kristi frälsarkrans bli räddningen i våra liv, då tecknar sig ett ”V” mot himlen, segertecknet. Då blir det glädje i himlen hos GUD och hans änglar.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 19/3 1965

Kall och ogästvänlig låg dimman utmed hela gatan liksom på lur för att med sina långa, fuktiga fångstarmar suga sig fast i var och en som vågade sig ut. Den hade kommit till sta´n under natten på smygande, luddiga fötter och ringlat sig runt varje hus, medan vi låg och sov. Det föreföll sig nästan, som om hösten haft något gammalt restlager kvar, som ännu inte hade gått åt, men som nu släppts ut på marknaden.

Därför var det inte utan viss förvåning, som jag hörde ett av mina barns kommentarer, när hon kikade igenom gardinspringan: ”Pappa, nu är det vår!” Jag hade förstås inte på länge upplevt en så höstlig morgon, som denna, men kommentatorn framme vid fönstret fortsatte frejdligt: ”Det regnar nog snart.”

Att flickbarnet hade rätt, det är ju klart. Det är verkligen snart vår, även om det är dimmigt och höstligt idag. När skall vi väl lära oss, att sätta in allt i ett större sammanhang än bara stundens? Kanske måste det till dimmiga dagar för att våren skall kunna spira, sommaren blomma och hösten bära frukt en gång. Kanske skall det till töcken för att vi skall inse, att vi behöver ledas även de dagar, då vi menar oss se något mer än bara en handbredd framför oss. Visst upplever vi väl mycket starkt behovet av att bli ledda av En, som ser och En som vet. Men vi skyggar för Hans ord om att bli ledd dit man inte vill.

För att vi skall få den trygghet, som ligger i att bli ledd, då man ingenting ser själv, måste vi alltmer lära känna Honom som leder. I en psalm av Jeanna Oterdahl läser vi:

O Du som ser, o DU som vet

Vart stackars väsens hemlighet,

Som också vet, långt mer än jag,

Mitt väsens natt och dag.

Tag allt jag äger i DIN hand.

Bränn slagget med DIN renhets brand

Och låt mig leva i DITT land,

Min FADER och min GUD.

Om än den väg, som för till DIG

Är smärtornas och dödens stig,

Så lär mig vilja, GUD, ändå

Den tunga vägen gå.

Den gång DU viskade DITT: Bliv,

DU ville mening med i mitt liv.

DIN FADER och min GUD.       Sv. Ps 527

Även om ”smärtornas och dödens stig” blir vår väg, så kommer den aldrig att behöva vara övergivenhetens väg. Men när HERREN JESUS gick den vägen, då var den också ensamhetens för vår skull. Nu vill HAN dela mörkret och tyngden, för att vi skall få dela med HONOM glädjen och friden.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 12/3 1965

Låt mig den här gången få måla en vacker sommartavla för Er, även om det inte riktigt passar in i årstiderna. Låt oss följa en gammal, halvt igenvuxen väg, som slingrar sig fram efter ett uråldrigt mönster. Frågar vi efter vem som lade vägen en gång för länge sedan och drog dess sträckning, får vi kanske aldrig något svar. Vägen har alltid gått så. Kanske var det en kreaturstig, som växte sig allt större. Istället för en upptrampad stig blev det snart två hjulspår. Men tiderna förändrades. Den allt kraftigare trafikströmmen bröt fram i andra fåror. Den gamla vägen krympte åter ihop. För nu när vi går den, märker vi hur buskar och snår har hoppat över stengärdsgårdarna och tränger upp på vägen. Men vi, som kommer från asfalt och stenläggning, känner nästan en befrielse över, att det någonstans är tillåtet för naturen att rycka fram istället för att alltid behöva retirera för väghyvlar och asfaltspridare.

Och ändå var det inte själva vägen, som jag hade tänkt berätta om. Nej, det var den där nyponbusken, som står vid vägkanten och välver ett valv över det nästan igenvuxna diket. Är det inte nordisk sommar i koncentrat, denna hopslingade buske, som lyser i sommarvarm sol? Det är inte något sprakande färgfyrverkeri i sydländsk eller österländskt mättade färger. Nej, vi möter i rosornas enkelhet något av nordisk sommarskymning. En skapelsens ljusa, jublande lovsång till Skaparen. – Men månaderna går och nästa gång vi kommer vägen fram, har blombladen för länge sedan fallit av. Nu böjer sig grenarnas långa bågar för nyponen, som hänger i mustigt rödbruna klasar. En tacksägelse från den, som växte nära vägen och ändå fick bära frukt. – Men tiden går vidare och nästa gång vi tar samma väg, har den blivit halkig och grå. Hösten har gjort sitt arbete och nyponbusken spretar ogästvänligt med sina taggiga och stickiga grenar. När vi försiktigt kliver förbi den snåriga busken, tänker vi kanske, att den har en period, då det inte kan vara roligt att vara nyponbuske.

Nej, det är så sant, så. Det är inte roligt att vara en spretig nyponbuske.  Det är bra mycket roligare och mera meningsfullt att få blomma och bära frukt – att kunna och få ge ut. – Och ändå! Vägen, som drar igenom svenska ängar och skogsgläntor, förvandlas för vår syn till en Via Dolorosa, en Smärtornas väg. Av törne med vassare sting än nyponbuskens, bands en krans, Försoningens krona. – Kanske måste vi säga till oss själva: ”Gamla, torra nyponbuske. Är det för litet att påminna om denna Frälsar-krans? – Och nu ser vi altaret i Ersta kyrka. Där står de, de kala, stickiga törnegrenarna och böjer sig mot korset, liksom för att peka på Honom, den Korsfäste.

Tänk att få vara en sådan nyponbuske…!

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 5/3 1965

Nu när dagarna blivit märkbart längre och vi inte utan känsla av nyvaknande liv konstaterar att solen värmer och skymningen faller mjukare och liksom tänjer ut sig på mörkrets bekostnad, då träder vi över tröskeln till den kyrkoårstid, som redan i sitt första anslag låter oss ana vemodet inför ”kärleken som lider”.

Se, vi går upp till Jerusalem

I heliga fastetider

Attt skåda, hur JESUS KRIST; GUDS SON,

I syndares ställer lider.

Vi går in i ett drama, där vi inte bara är åskådare utan medagerande, – ett drama, som inte blott och bart är ett spel utan en verklighet.

Jag tror det ligger en ganska god portion människokännedom i den vanligaste av alla julvisor, som vi sjunger om och om igen, därför att den är alle mans egendom. ”Nu är det jul igen – och julen varar intill påska…” Kanske att vi skulle vilja göra det där sjumila-klivet från jul och direkt till påsk, och hoppa över alla mörka mellanperioder. Det smakar bäst att få resa sig från ett dignande julbord för att kunna sätta sig till ett lika dignande påskbord, utan att behöva oroas av Getsemane-vånda och Golgata-nöd. Men t.o.m. den folkliga julvisan vet, att det inte är sant, att ”julen varar intill påska – ty däremellan kommer fastan.”

Fastetid innebär något av försakelse och passionstid betyder lidandestid. Hur skall jag kunna på ett rätt sätt vandra genom denna faste- och passionstid? Fariséen, som stod i templet, försakade litet. Han gav tionde av vad han ägde till de fattiga och ändå gick en ockrare, som kommit innanför tempeldörrarna, hem mer rättfärdig än den ”fromme”. – Men publikanen Sackeus offrade också något för Herren, nämligen först och främst sin prestige inför människor, då hanklättrade upp i ett träd. Han lämnade sin invanda tankevärld och sin ombonade högstandard. Varför? Inte för att synas bättre, utan för att kunna se Herren bättre.

Kanske är det så vi skall se vår fastetid – att försaka något för att kunna se Honom bättre, som vandrar passionsvägen framåt mot försoningens kors. Och det betyder inte i första hand pengar, utan det betyder något av mig själv. Det betyder att försaka min egen och andra människors uppfattning om min mer eller mindre gedigna präktighet och bara fråga efter Guds uppfattning. Ja, inte ens ta för givet, att Guds uppfattning om mig sammanfaller med min egen eller andra människors. Det är då förutsättningen finns för att vi skall lämna vår trygga tillvaro och börja följa Honom, som går ”upp till Jerusalem”.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/2 1965

Det finns vissa ting, som kan värderas inte efter vad de egentligen är, utan efter vad de ger. Den tavla, som jag har i tankarna, skulle aldrig kunna komma upp p en konstsalongs vägg, därför att den inte är konst. Men jag tror inte heller att den i något annat sammanhang skulle visa sig särskilt värdefull. Det är ett tryck, förmodligen från någon gång på 80-talet. Men för mig är det en minnestavla och det är den på två sätt.

Den väcker hos mig minnet av den åttioåriga damen, som en gång som ung i slutet av  förra seklet tillsammans med sina föräldrar bosatte sig i Stockholm. Hon kom att under årens lopp bo på många olika ställen inom staden. Jag tror, att nästan varje stadsdel inom tullarna hade varit ”hennes” längre eller kortare tid. Kanske hade hon under sina Stockholms-år flyttat ett tiotal gånger d.v.s. gång på gång brutit upp för att omplanteras på ett nytt ställe. Man kunde ha väntat, att i henne möta en orolig och rastlös människa. Men så var icke fallet. Jag har minnen från min tidiga barndom, då jag tillsammans med mina föräldrar besökte hennes lilla, prydliga hem. Det som framförallt präglar minnet från dessa besök är inte något direkt synintryck, även om det visst fanns mycket att se och beundra. Inte heller finns väl i mitt minne något yttrande, som särskilt väl fastnat. Nej, det väsentligaste var friden och ron hos henne och i hennes hem. Även om hon bytte bostad många gånger bytte hon aldrig bort det som präglade hennes tillvaro. Kanske att förklaringen till, att det ömtåligaste av allt – stillheten och tryggheten – inte gick sönder vid alla flyttningarna, kund spåras i tavlan, som jag nyss skrev om. Den hängde alltid i tamburen eller hallen, väl synlig så snart man kom inom dörrarna. Vad var det då i denna tavla, som kan ge ledtråden till hennes hemlighet? I snirklade 1800-talsbokstäver står det tryckt överst på tavlan: EN KRISTENS DAGORDNING. Hennes dag var en kristen dag.

Denna tavla, som påminner mig om en, ”som fullbordat sitt lopp”, är en minnestavla också på det sättet, att varje morgon på nytt inskärper hos mig, att den nya dagen är en gåva fån Gud och att jag får leva denna dag i Guds gemenskap.

Vad är då en kristen dagordning? Den första och viktigaste regeln är, som orden lyder på den gamla tavlan: ”Dagligen, ja, för hvar dag hålla god vänskap med Gud”. Gud har verkligen visat, att Han vill hålla vänskap med oss trots allt, då Han utgav sin enfödde Son o vårt ställe och för vår synds skull. Men vill vi hålla vänskap med Honom? Inte är väl det en vänskap, att aldrig fråga efter den, som man menar sig vara vän med. Men Han frågar idag efter oss.

Eder tillgivne Einar Göth