Mikael Göth

Sprang in till caféet bredvid stationen för att ta med mig en mugg kaffe på tåget. Jag blev väl informerad om de två kannornas olika kaffesorter.  Kenya, Brazilien, kanel, choklad, fylligt eller aningens syrligt.

Helt plötsligt blev jag tvungen att välja. Jag ville inte välja. Jag hade redan gjort mitt val att hugga en mugg kaffe innan tåget skulle gå. Tänkte i mitt inre att jag hade femtio procents chans att det skulle bli rätt.

Valde Kenya.

Väl på tåget kom frågan varför Kenya. Att min gudmor ligger begravd vid ett träd i Kenya borde inte påverka mitt val vid stationen. Men landade i att så var faktiskt fallet.

Sist jag var över i Köpenhamn med kollegorna gick jag igenom kyrkogården där både H.C Andersen och Sören Kirkegaard ligger begravda. Även om jag kanske tycker att Kirkegaard och existentialismen ägnar sig lite väl mycket åt navelskådande har de onekligen en del goda tankar.

Recap från SO-boken: ”Inom existentialismen betonas att människan är fri i sina val och därför alltid ansvarig för sina beslut och sin livsbana. Med valfriheten följer ångest. Att våga välja det man själv tror på och inte bara göra det som man tror att andra förväntar sig att man ska göra, det är att leva ett “autentiskt liv”.

Väl tillbaka i Lund gick jag till fiskhandlaren i saluhallen. Tänkte fira och tyckte det var festligt med fisksoppa. Fanns bara en sorts soppa. Men blev även där välinformerad på ett supertrevligt sätt vad soppan innehöll, varifrån den kom och med fint avslutande ord ”Ha en bra dag”.

Det var fjärde gången på rad då jag fick med mig en önskan om att ha en bra dag med exakt samma ordalydelse efter ett besök i butik. Även om det skickade med mig en känsla av att bli äldre då jag tänkte vilka fina ungdomar det finns, så var det väldigt positivt.

Nu tror jag ju att även H.C Andersen där han nu ligger och delar jord med Kirkegaard bidrog med tankar om människans dilemma med sina arketypiska sagor med ärvda mönster, urbilder och grundläggande strukturer.

Båda talade om val, ha en bra dag, vilka trevliga ungdomar det finns och om konsten att bli äldre.

Och kaffet? Ingen enkel fråga. Dofter från barndom, dofter som skickar en hit och dit, upplevelser av gemenskap med äldre, smattret från igenkalkade kaffekokare, tv-termos, bilresor till Stockholm i folkvagnsbuss och kaffestopp i backarna efter Jönköping och varför uppväxten bestod av gevaliakaffe och expatlivet i Skåne alltid refereras till Zoegas. (Det har med vattnet att göra är den brukliga förklaringen. Spännande då vattnet går i en stor tunnel från sjön Bolmen i Småland).

Eller så handlar det om berättelsen bakom. Narrativets betydelse. Även om visionen är viktig måste man alltid hålla koll på narrativet. Om ungt entreprenörskap med Victor Th Engwalls Handelshus i Gefle, eller den makalöst existentiella resningen hos Maria Zoega i Helgsingborg.

Och kaffet? Det var rätt blaskigt.

Det är vissa saker jag tänker får vara mitt bidrag till grabbarnas uppväxt. Att kunna åka snowboard, att få uppleva vad mopedkörning med blårök handlar om och på stapplande steg hitta ett förhållningssätt till kyrka, tro och liv. Sistnämnda får bli som det blir. Svårt när man själv har ett DNA som knappt går att skilja från kyrkbänkens. Behovet av oceaner av nåd är oändligt.

Tog grabbarna till bion och såg filmen om Dag Hammarskjöld. Kanske för att det finns en längtan att visa på exempel på människor med en inre resning. Ett år senare fick jag i uppgift att dra igenom Per Starkes bok ”Generalsekreteraren”.

Några medskick från boken fritt formulerat och osäker vad som är Starke och vad som är Hammarskjöld, vad som är citat och vad som är egna formuleringar.:

Förutsättning för ett ledarskap är kallelsen. Liksom sjuksköterskan är ett kall så är det även med ledarskap. Man är kallad att tjäna andra. Att säg ja till varje krav som nästans behov ställer honom inför.

Att jag kände mig kallad till ett ledarskap i mänsklighetens tjänst var något som sakta växte fram inom mig. ”Jag vet ej vem-eller vad-som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag till något – eller någon.

Att det var ett kall gav mig en känsla av att vara grundad. I efterhand har man skrivit att uppdraget som generalsekreterare gav mig resning, men resning börjar inte i trädkronorna. Det börjar i rötterna.

Ni behöver både vara övertygad i ert hjärta att ni är på rätt plats och ert hjärtas övertygelse behöver konfirmeras av andra människor.

Jag vågar påstå at det viktigaste man kan göra som ledare är att kontinuerligt formulera sina tankar. Jag vågar påstå att den kulturella kombinationen av att läsa och skriva blev ett viktigt verktyg för mig i processen att bli mer grundad som person. Skall jag ge er ett handfast råd som är viktigare än någon ledarskapskurs eller ledarskapsbok så är det att använda er av en dagbok där ni reflekterar över er själv som ledare och de värderingar som styr era handlingar.

Kultur har också ett syfte att sätta oss in i andra människors perspektiv och tankar.

Ledarskap är något man förtjänar.

Tänker att orden om Hammarskjöld funkar lika bra i ledarsvängen som något man vill ge vidare till sina barn. Pengar lär komma och gå, framgång och motgång kommer att blandas, sorg, glädje, besvikelse borde vävas samman liksom det gjort för alla andra som gått före. Tänker att vara väl grundad och ha en inre resning trumfar allt.

Det hade varit roligt att ha en sommarbil. Kanske kan jag få familjen att följa med och titta på en Amazon kombi 1965 efter gudstjänsten. Snowboard, moped och åka riktig bil borde vara grundläggande på något sätt. Får se hur köksbordsargumenteringen kommer att gå.

Frun i huset kom ner och hade läst ett stycke från Babel. Gåvan av Czeslaw Milosz.

En dag så full av lycka.

Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.

Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.

Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.

Jag visste inte någon värd att avundas.

Vad ont som hänt hade jag glömt.

Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.

Kände i kroppen ingen smärta.

När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.

Lyckades ta mig igenom en hel ljudbok. Vanligtvis funkar det mediet ganska dåligt för mig. Behöver sitta still och koncentrera mig och skulle jag lägga mig på sängen och lyssna så somnar jag oftast och vaknar upp i ett drömlikt kaos.

Men nu lyckades jag ta mig igenom ”Alla dessa dagar som kom och gick” av Johan Norberg och Joakim Berner. Handlar om män och den tredje åldern. Alltså om män i åldern mellan femtiofem och åttio.

Klurigt.

Vad hände och hur hamnade jag här? För det var ju nyss jag läste igenom en trave böcker av typen ”Turning thirty”, ”Livet runt 30 – 400+ viktiga frågor för alla trettioplussare som vill skapa sina drömliv” eller Nick Hornbys böcker som alla på ett eller annat sätt tar studs och puts på män och vad åldern gör med en människa.

Inser dock att det var innan internet blev allmängods. På den tiden då modemet pep.

Gissar att det är som barnvagnarna. När det var dags för det såg man barnvagnar överallt. Nu kan jag knappt minnas att jag sett någon barnvagn på stan de senaste veckorna.

Grabben skulle på läger. En kväll skulle man klä ut sig och temat var ”under ytan” och man kunde ta med sig lite kläder för detta. Det prövades snorkel och det funderades. Efter ett tag kom han ner och hade löst frågan.

Jag skall vara Petrus.

Brilliant.

Grupp av människor, möta Jesus, hoppa ur båten, gå på vatten, inte gå på vatten.

Du Petrus, nu när du nu sitter här på stranden dyblöt efter att vi har dragit upp dig från sjön. Hur var mötet med Jesus och har du någon input kring livet runt 30 – 400+ viktiga frågor för alla trettioplussare som vill skapa sina drömliv?

Varför fick väckelserörelserna och frikyrkan ett sådant uppsving när det begav sig? Kanske var det för att när det var dags att bygga det där bönehusen och missionsgårdarna ute i skogen kom bönderna med sina traktorer. Det spikades och grävdes.

Den perioden har övergått till att sitta och lyssna och vi undrar var gubbarna är.

Relationen till rödhaken går ganska dåligt. Den håller sig lite längre upp i backen just nu. Jag respekterar det. Tror ändå den är där av en anledning. Tredje åldern handlar till en del om förhållandet till kidsen och hur det förändras. Perioden att därför skall en man överge sin far och sin mor övergår i skarpt läge. Helpepp på att de skall gå, flyg iväg, hitta egna vägar och de är ganska bra på det.

Men när de överger så är det någon som blir övergiven. Kanske gäller det även förhållandet till de gamla bönehusen.

Det vill jag prata med gubbarna på kallbadhuset nästa gång.

Bor på en gata som kantas av rosor. Många rosor och många färger utmed den kullerstensbelagda gatan. Från mitt köksfönster ser jag hur folk stannar, lyfter upp en kvist, tar ett djupt andetag, för att sedan skynda vidare. Dofter av hemma, skog, hav och strand, gammal bil och blåröken från mopeden kan skicka en årtionden tillbaka fortare än ljusets hastighet.

Det har varit en period då jag haft människor i mitt liv som har fått somna in. Eller vad är det nu man säger? Somna in, gått bort, avlidit eller komma hem. Gemensamt är dock att de mänskligt sett har fått leva långa liv. Men också att de varit människor som genom sitt sätt att vara och leva sina liv visat på vad tro och tillit kan innebära.

Och på andra sidan? Det vars gräns ligger endast ett andetag bort. Stad ovan molnen och där rosor aldrig dör är frågan. Eller handlar det om att leva nu, dö sen. Tänk inte mer på morgondagen även om regnet bara öser. Har varit där på botten, ja, det löser sig. Det skiftar snabbt även om molnen ligger över dig…”? (Miss Li 2019).

Man är väl lite av en perspektivperiodare. Frågor som lever och som på något märkligt sätt bearbetas och blir som svalorna på hösten. Plötsligt är de borta utan att man lagt märke till det.

Just nu handlar det nog mest om det förunderliga Immanuel. Gud i ens liv. Sätt ord på det den som kan. Så absolut fundamentalt och så ogreppbart på samma gång. Men där orden till slut skrivs som att han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. (Upp 21:4).

Har köpt en röjsåg. Har vanligtvis en förmåga att bygga för stort och för tunt. Lite som när man byggde Bunkeflo kyrka på artonhundratalet. Men inte denna gång. I vardagsrummet ligger det en Huskvarna 545 FR redo för största träd och minsta tuva. Och aningens kraftigare än grannens 525. Och kanske att den får följa med till svärfars gård i Småland under midsommar då det behövs lite björke till midsommarstången.

Idag är sista dagen som formell arbetsledare i Limhamn. När jag ser tillbaka på mitt liv så har det alltid kommit fram väldigt bra människor och gått med en bit. Sammanhangen har varit ganska olika, människorna lika så, men jag har alltid fått bli omsluten av bra människor. Inget annat än förunderligt och långt ifrån självklart. Kan inte hitta någon annan förklaring än att det blir en givet. Som allt annat i livet.

Det finns ett visst inflöde av sjukvårdsinformation genom mitt brevinkast. Förundras ofta av den stora mängd av gemensamt förhållningssätt. Om arbetsklimatet på sjukhusen var som ett tema i sista skriften genom dörren. Louise Bringselius, docent i organisation och ledning, skriver om arbetsklimat och den nya formalistiska och hårdföra hållningen som präglar arbetsmiljön på sjukhusen. ”Det kommer i grunden från en misstro mot kärnprofessionerna där dessa har försvagats samtidigt som andra vill styra och kontrollera dem. När stödprofessionerna blir alltför inriktade på styrning och kontroll blir det väldigt svårt att vara läkare eller sjuksköterska och det skapar lätt rädsla och försiktighet hos de anställda”. Hon fortsätter att beskriva den bakomliggande orsaken för detta med att det finns ”en idé om att man blir mer professionell om man är mer hårdför och distanserad och fokuserar på regelefterlevnad.”

Men hon avslutar med att konstatera att ”vi vet från forskning att omtanke, det personliga och förmågan att bygga tillit trumfar den hårdföra attityden. Då får man betydligt bättre resultat än om man har fokus på resultat och compliance”.

Kanske handlar det inte bara om sjukhusvärlden, kyrkan eller fabriken. Kanske är bilden större. Kanske handlar det i grunden om de som fått gå före. De som varit människor och som genom sitt sätt att vara och leva sina liv visat på vad tro och tillit kan innebära.

Jag var ganska tydlig när frågan kom upp angående eurovisionsengagemanget. Ett klart och tydligt nej från min sida. Så nu har jag både fått blåsa ballonger och upplevt karaoke.

Återigen den där känslan av ”The Constant Gardener” från 2005 baserad på John le Carré’s bok med samma namn eller som Munro Leafs bok om tjuren Ferdinand som kom ut i samband med spanska inbördeskriget.

Jag har hört talas om karaoke men faktiskt aldrig upplevt det på riktigt. Till en början förstod jag inte att det var karaoke, utan tänkte att det var mer likt de som ibland kom till den lokala puben under min tid i London. De kom och sjöng sina låtar till ett förinspelat kassettband.

Men nu stod ”artisten” där och sjöng för att plötsligt gå ut och ställa sig på gatan och in kom det en annan kvinna och som gick upp och började sjunga på en annan låt. Förstod där och då att detta måste vara karaoke. Tom orkester.

Fick då även en glimt av människors genuina glädje och passion över både karaoke och schlagermusik.

Eftersom jag besitter en total oförmåga att tänka mig en tillvaro utan kyrka ser jag stråk av samma dilemma i båda sammanhangen. En genuin längtan och glädje samtidigt som det kokar av politik, makt, pengar, prickskyttar på taket och bepansrade polisvagnar. Varianter genom historien.

Veckans sång och musikupplevelse:

Söndag: Petri sångare plus blåsorkester

Måndag: Psalmsång vid andakt.

Tisdag: Sång med konfirmander. I samtal om konfirmandernas önskemål om utgångsmusik vid konfirmation framkom önskemålet MFF-hymnen. Ett samtal som rann ut i sanden.

Onsdag: Psalmsång vid mässa och karaoke på kvällen.

Torsdag: Limhamns brassband och kyrkokörer från St. Andreas och Limhamn.

Fredag: Födelsedagssång i trappan.

Lördag: Fortfarande lite väl tidigt men fågelsången är i full gång plus det häckande och arga måsparet på taket mitt emot som jag är osäker på om det är sång, ljud eller skrän.

Hoppade ner från altanen förra vecka och landade i rosenbusken. Det knakade till och det var inte rosen. Med lite stöd så har det linkats fram. Tog trappan på jobbet igår med några flak dricka i famnen och dags för andra foten.

Fredag x 2: ”På vacklande ben, men jag längtar att få följa. Du styrker mig och leder steg för steg…”.

Att bli ledd steg för steg får det dock tankesmedjas om ett varv eller två.

Lyckades dock ta mig bort till Bunkeflo. I kapprummet stod det ett par kryckor eftersom inte användes längre. Inte jätteförvånad att jag skulle hitta dem just där.

Tänkte ta mig till Örgryte idag. Vänner som fyller femtio. Finns en viss rytm i det sociala livet. Kalas med fiskdamm, student, bröllop, dop, konfirmation, student igen, femtioårskalas, silverbröllop om man har danska kontakter och begravningar när det är dags för det.

”Den dagen, den sorgen” och ”Blott en dag” hänger kanske ihop mer än vad man anar.

Reflektion och nåd har det gemensamt att man måste kämpa för att behålla det. Att vi förlorat nåden både i kyrka och samhälle är nog helt uppenbart för de flesta. Även om det inte är början till en dödsdans när begrepp som dessa rinner mellan fingrarna mörknar det garanterat längre ner på vägen.

Hade ett sommarjobb som utkörare av byggmaterial på en byggfirma. Ibland fick jag sällskap av en pensionerad byggmästare som lärde mig dels att aldrig hoppa från flaket med prylar i famnen dels att inte försöka fånga upp om det var material som var påväg att välta vid avlastning. Gå åt sidan och låt det falla.

Så här trettiofem år senare finns det fortfarande bärighet i dessa erfarenheter. Utmaningen är kanske att när man väl lastat sin lastbil med motsvarande dito som man för tillfället väljer att transportera men förlorar reflektionen kan man råka illa ut. Man kan förlora förmågan att både förstå att det är påväg att välta och att stiga åt sidan när det är påväg.

Försökte förstå begreppet reflektion men gick vilse. Uppmaningen om att gräva i och sätta ljuset på sig själv gav inte luft under vingarna. Kan höra hur min inre terapeut ropar att det är en fas att ta sig igenom på samma sätt som när man åker igenom tunneln i Hallandsåsen då det är molnigt och ruggigt på ena sidan, svart i tunneln och klarblå himmel på andra sidan.

Landar ändå i det som en gång var. Det är någon annan som skall reflekteras. Denne Gud som varken går att komma undan men inte heller låter sig fångas. Där får jag dock ihop både reflektion och nåd.

Var i Sachsenhausen förra veckan. För att vi inte skall glömma. En av guiderna berättade att man såg till att religiösa ledare försvann eftersom de hade förmågan att skapa sammanhang och gemenskaper under uppenbara begränsningar. Ett hot mot den uppenbara avhumaniseringen.

Fastnade även i en föreläsning om bildning några dagar senare. Till en början synnerligen avogt inställd då jag förväntade mig en flod av malande ord. Rätt hade jag om malandet, men som ändå på något sätt lyckades tränga igenom.

Samtalet om en gemensam kanon fick mig att landa i min egen släktkanon. Berättelser, platser, upplevelser, skämt, grymtande, traditioner, uppbrott, återkomst, protester, texter, sånger, anekdoter, resor, gräsmattor, midsommarfirande, tro, doft av kyrkor, doft av missionshus, doft av människor i grupp och där helgen ringde till vila och veckan gick ut klockan sex på kvällen.

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred. (Pred3:1-13).

Och nu är den tiden.

Ibland kastar man ett öga på tavlan med Pastor Loci. Befriande att man varken är den förste och troligtvis inte den siste på plats. Ibland med förundran över tid som passerat och att låset inte är utbytt.

Försökte lista familjens motsvarighet till denna tavla som då i mitt liv sträcker sig från nittonhundrasextioåtta fram till dagens datum. Insikt som följer på det är att perioder som upplevdes som hela mitt liv, hela min uppväxt, var en kortare period än det som idag faktiskt är en förlängning på ett tvåmånadersvikariat.

Vandrade utmed sundet vid Glumslövs backar. Studerade en skärmflygare som försökte komma iväg. Klent med vind gjorde att skärmen spändes upp med vek snabbt ner sig igen. Efter ett antal försök bytte han plats, gick närmare branten, sprang fram och lyckades till slut få luft under skärmen. Stilla gled han ner för kanten och landade hundra meter längre bort. Jag tröttnade och gick vidare. Ganska övertyga att han fortsatte. Ganska övertygad att han en vacker dag seglar omkring där borta på uppvindarna vid sundet.

”Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta” skriver den gamla profeten för över tvåtusen sjuhundra år sedan. Trygg i sin tillhörighet till sin Herre och en mer krass syn på sina medmänniskor: ”Förlita er inte på människor, som bara har en vindpust i sin näsa!”

För vem styr egentligen vart man landar, vem man är och blir. Val man gör och val man undviker, dörrar som man bankar på och det liv som fanns till vänster när man valde att gå till höger.

Lite som Sliding Doors från nittonhundranittioåtta med Gwyneth Paltrow som spelades in runt hörnet från min bostad det året. Parallella spår vad som skulle ha hänt om hon skulle hunnit med tåget och vad som hände när hon inte gjorde det.

Och boken High fidelity av Nick Hornby som fortfarande var poppig under samma period. Val, ålder, vad som blev och vad som inte blev och alla dessa top-fivelistor som ständigt konstrueras inom pop, konst, musik och som till slut spillde över till det mesta såsom “The top five most memorable split-ups”. Där allt till slut egentligen kunde kokas ner till samtidens och nutidens ”fear of commitment”.

Eller så hade Lina Sandell ändå rätt. Lite småländsk vardagsteologi om att man är den man är, livet blir som det blir och att allt ändå vilar i Guds händer.

Är ordförande i bostadsrättsföreningen. Verkar fungera så att den som är sist in får bli ordförande. Ingen direkt grogrund för maktkamp. I den rollen fick jag dock kontakt med kyrkoherden i St. Tomas katolska församling som vi delar ett visst och synnerligen oklart ansvar för den gemensamma parken mellan våra hus.  I vändande post kom frågan vem jag var och var jag hade vuxit upp för att till slut konstatera att vi vuxit upp i samma lilla samhälle under samma period i början av sjuttiotalet och att kontakten redan då var väletablerad.

Olika dörrar, gemensam park.