Blog Image

Mikael Göth

Sjukhusprästens Söndagsbrev 80

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Mon, July 04, 2022 13:36:29

Ersta den 18/12 1964

En av affärsgatorna i Stockholm har till jul dekorerats med färggranna julänglar, som svävar ovanför den brusande trafikströmmen. Tre i bredd och på raka led framträder de med en nästan militärisk noggrannhet. Men när skymningen faller och lamporna tänds, försvinner intrycket av militär disciplin. Då fylls gatan både i längd och i bredd av skenet från ljusen, som änglarna håller i händerna.

När jag en dag färdades gatan fram, märkte jag en lucka i ljusraden. Tydligen var det något kontaktbrott på ledningarna. Tre änglar stod med i ljuståget med släckta ljus. Genast fick de en synnerligen mänsklig anknytning.

Vi förbereder julen var och en på sitt sätt. Även dem, som är intagna på sjukhus eller andra sjukvårdsinrättningar, förbereder denna högtid, om icke med annat så genom att längta och hoppas. Men förbereder vi julen med släckta ljus? Jag tänker inte nu närmast på, att vi ska tända adventsljus eller något sådant. Nej, änglarna över Stora Nygatan gav mig mig andra tankar: Förbereder vi den högtid som firas till minne av Jesu födelse, med kontaktbrott med Honom? Han själv säger: ”Se därför till, att ljuset, som du har i dig, icke är mörker.”

Det var, när det började skymma och bli mörkt, som det märktes, att ett kontaktfel måste föreligga, – Alla människor måste åtminstone någon gång färdas genom livets trånga och mörka passager. Men ibland låter vi det bli mörkare, än vad det behövde vara. Han som är Världens Ljus, sade en gång: ”Se, Jag är med er alla dagar intill tidens ände…..”.  Att låta Honom komma med i räkningen – den personliga räkningen, kan förändra denna min dag från mörker till Guds underbara ljus.

Men om det nu skulle vara så, att jag inser, att det måste vara något kontaktfel mellan mig och Gud, men jag icke vet, var det är eller hur det skall repareras, för att det skall bli ljust igen inom mig, så står det dock skrivet om himmelriket, att det är som en kvinna, som tänder ett ljus för att kunna finna den borttappade penningen. Gud håller sig inte på så långt avstånd från oss som möjligt. Nej, Han tänder ett adventsljus och kommer oss allt närmare i sitt sökande.

Nog ville jag gärna få vara den återfunna slanten i Hans ena hand, när Han håller mitt nytända adventsljus i sin andra hand……

Eder tillgivne

Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 79

Uncategorised Posted on Mon, July 04, 2022 13:33:53

Ersta den 11/12 1964

I och med att julskyltningen tar sin början, vinner Guds änglar insteg i den kommersiella världen på ett synnerligen markant sätt. Där står de i trängseln av elektriska våffeljärn, kastruller och andra köksnyttigheter eller svävar över färgglad julost och prickig korv.

Tycker någon av Er, att det är anstötligt, att jag skriver så? Ja, kanske det. Och ändå är det bara en beskrivning i ord, av vad man kan få se på en skyltfönsterrond. Men låt oss ta en funderare på vad det är i detta, som vi finner olämpligt. Kanske tycker vi, att heliga änglar inte har med prosaiska ting att skaffa, som det som händer i ett kök. Eller överhuvudtaget det som hör till vår vardagsvärld. Däri har vi fel, ty Guds värld finns i denna ”vår” värld och hans värld är inte ett gettho – ett heligt hörn av vår tillvaro, där vi kan låsa honom inne. Men vi själva  kan mycket väl stänga oss ute från Honom. Nej, som väl är har en husmor skäl att räkna med Gud i sitt kök och affärsinnehavaren med samme Gud i sin affärsrörelse, liksom läkaren vid operationsbordet, sjuksköterskan på avdelningen och patienten vid sjuksängen.

Men ändå är det väl något skevt, när Guds värld intar samma plats som sagoskogen – användbar som prydnad. I dessa dagar håller vi på att ladda upp för överflödets jul, där jultillbehören blir alltmer raffinerade. Och ändå känner vi oss kanske inte hemma. Människan, vilsen i världen. Kanske slitna eller nygjorda julänglar var menade som traditionsband, som skulle ge rotfäste och inge säkerhet för framtiden. Men de blev kulisser, som dolde vår rotlöshet.

Nej, jag skall inte säga, att vi skall önska tillbaka armodet, även om man med knaperhetens bröd i handen, såg tydligare beroendet av Guds närvaro och välsignelse. Men kanske att vi under julens förberedelsetid i år för vårt vidkommande kunde gräva oss ut ur vårt välstånds madrasserade fängelse och nå verkligheten, den torftiga och strålande, så att julens mening och glädje står där ensam och ohöljd för våra ögon. Det är nödvändigt att vi får se vår egen torftighet och hjälplöshet under detta glittrande skal. Det är denna fattigdom, som är förutsättningen för att kunna – och över huvud taget vilja – ta emot glädjens budskap. Ty det är för fattiga, som glädjens budskap förkunnas.

Eder tillgivne

Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 78

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Mon, July 04, 2022 13:32:47

Ersta den 4/12 1964

Klockan var väl omkring fem på eftermiddagen. Ett tunnelbanetåg dyker upp i tunnelöppningen och stannar med skärande bromsar. En ström av passagerare väller ut genom dörrarna. Ännu fler väller in. ”Dörrarna stängs!!” Det kränger till och tåget borrar sig åter in i tunnelmörkret.

Ibland har jag funderat över, vad man skall ta sig för, medan man åker tunnelbana, om man inte råkar ha en tidning eller bok, som man kan fördjupa sig i. Jag förstår, att den rutinerade tunnelbaneåkaren har tillvunnit sig ett speciellt sätt att ”vara2, som är lämpat för tillvaron i en tunnelbanevagn: att se utan att egentligen registrera – att låta tankarna tugga på redan svalda intryck.

Men jag hör inte till de rutinerade passagerarna. Därför kände jag själv, hur mina blickar jagade runt i vagnen. Någon större anledning att titta ut genom fönstret fanns ju inte och titta medpassagerarna i ansiktet fann jag obehagligt. Plötsligt snuddade snuddade min blick vid en affisch. ”Ett glas Bamyl hjälper befriande snabbt mot tillfällig huvudvärk.” Ja, kanske det ja.  Och jag såg framför mig den på militära sjukdomar erfarne överfuriren, som alltid bar en ask magnecyl i fickan, av vars innehåll han frikostigt delade ut åt alla sjukanmälda – en första sjukhjälp både när det gällde invärtes och när det gällde utvärtes krämpor. – Det finns annat också, som människor hoppas att bli befriade från lika snabbt och enkelt. En tablett mot samvetsnöd och gudslängtan.

Plötsligt slog mig en tanke, där jag stod och parerade tågets krängningar för att bibehålla balansen: Det är kanske många av oss som trängs här, som hade behövt en Bamyl för tillfällig huvudvärk! Och när jag såg i smyg på dem som stod närmast, tyckte jag mig se idel bleka och spända ansikten. – Men tänk om det också fanns medpassagerare, som är färdiga inte för en Bamyl, utan för ett Guds ingripande! – Nej det såg man inte utanpå. Men om det hade funnits någon där i trängseln, som träffats av Guds kallande och bar på en längtan efter Gud men samtidigt led av ett sårigt och infekterat samvete – visste då den människan, var hjälpen fanns? Eller skulle man försiktigt knuffa på grannen och säga: ”Ursäkta, men vet min herre, att Guds rike är nära?” ….. Nej, givetvis blev ingenting gjort eller sagt – kanske beklagligt nog. Snart stod jag i rulltrappan, som förde mig upp i dagsljuset igen. Men tänk om någon …..!

Därför vill jag sluta mitt brev med en hälsning till Er från HERREN: GUDS RIKE ÄR NÄRA! GÖR BÄTTRING! TRO EVANGELIUM!

Eder tillgivne

Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 77

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Mon, July 04, 2022 13:31:25

Ersta den 27/11

Ett enda ljus! Det är inte mycket, men det kan betyda så mycket. Jag skulle inte vilja byta ut detta enda adventsljus mot hela Drottninggatans bländande julskyltning. – Skymningen faller därute och mörkret kryper fram ur vrårna. Men mörkret kan aldrig kväva ljuslågan. Ju mörkare det blir desto klarare syns lågan.

”….. och mörkret har icke fått makt därmed…..” Det är Bibelns ord om Ljuset – världens första adventsljus. Advent betyder ju ankomst och syftar på vår Herres och Frälsares ankomst till jorden och på Hans ankomst till oss på nytt med detta nya kyrkoår. Guds Sons hela tillvaro bland människor på jorden var en kamp mellan Guds ljus och mörkret ….. och mörkret fick icke makt därmed. Det var först när ljuset var utbrunnet, som lågan slocknade, för att tändas på nytt en strålande påskdag. Och därmed var det tänt för att aldrig mer slockna. Guds frälsning var ett faktum.

Och därför kan vi vid varje Första Advent med stor tillförsikt sjunga:

När vintermörkret kring oss står.

Då gryr på nytt vårt kyrkoår.

Med nåd och tröst från världens Ljus.

Från Konungen av Davids hus.

Men även om inte mörkret inte har någon makt över Guds Ljus, så har det dock en väldig makt. Det är alltid redo till anfall för att återtaga, vad som ännu kan återtagas. Nog är väl detta mörker något som vi tidvis  kan ana som svarta åskmoln, som vältrar in över odlade fält. Ibland rycker det oss så nära in på livet, att vi trycks mot väggen ut stånd att värja oss mot själens mörker. Ovisshet, hopplöshet, missräkning, kraftlöshet ….. Ja, jag tror att jag skulle kunna fylla rad efter rad med ord, som alla uttrycker själens tomhet och trötthet och de kunde bejakas av oss. Vi skulle kunna säga:” Det är så. Ovissheten gör mig spänd som en stålfjäder och svag för minsta skiftning utom och inom mig.” – eller: ”Missräkningen river mitt inre i trasor. Jag är trött på alla och mig själv.”

Om någon av Er, som läser de här raderna, har det så – tillåt mig få tända ett adventsljus för Er då. Det ljuset skall påminna om Honom, som vet hur mörkt mörkret i verkligheten är och hur försvarslös en ensam och uttröttad själ är. Han som personligen nu är nära, vill få visa, att ”om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allt”. Det är inte trots att Han vet allt, som Han ännu står vid vår sida, utan just därför att Han vet allt. På nytt vill han låta fira Advent – Herrens ankomst till oss nu.

Eder tillgivne

Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 76

Uncategorised Posted on Mon, July 04, 2022 13:29:51

Ersta den 20/11 1964

Om jag i fantasin gjorde en uppstigning i helikopter över Stockholm, tror jag, att jag vid klart väder skulle se den gryta, som om morgonen fylldes på genom flera tillflöden, tills den nästan blev överfull och på kvällen tömdes genom att det rann åt andra hållet ut över broar och genom tullar.

Under drygt en månads tid har jag hört till dem, som köat på Skanstullsbron om mornarna för att komma till arbetet. Åtminstone i detta avseende har jag fått lära mig att vara ”förutseende”, d.v.s. att jag långt i förväg väljer rätt trafikfil. Det hände sig en gång, att jag inte var tillräckligt uppmärksam utan höll fel fil och måste för den skull ta omvägen över Slussen för att komma till Ersta. Det betydde i den trafiken, att restiden ökade med ytterligare tjugo minuter.

Om inte uppmaningen låter så onödig, skulle det vara på sin plats att säga: Håll rätt fil! Dessvärre uppfattar vi detta så trivialt, även när det gäller mycket viktigare saker. Inte minst med tanke på denna söndags budskap, är det nödvändigt att, liksom en stockholmsbilist noggrant måste hålla i minnet vart han skall och vilka gator han skall köra på, vi också tar oss en funderare på, vart vi skall – vårt livsmål. Inte var väl livet bara en nöjestur, då det inte gjorde så mycket vilka gator man åkte på eller vart man kom.

Vad är livsmålet? Någon spänner sitt målsnöre vid ett trivsamt och välavlönat arbete, någon annan vid hem och familj. Vi kanske når det åtrådda. Vad sedan? Då har vi ju gjort vårt. Men det lyser kanske på nytt grönt ljus för oss. Tiden tränger på mot ryggen. Vi måste vidare. Men vet vi vart? Var det inte en felkalkyl att göra en anhalt till slutmål? För någon av oss skymtar kanske hemmet hos Gud som målet för vårt liv. Låt oss då bara uppmana varandra att hålla rätt fil. Ty det är nog möjligt (även om också det är något tveksamt) att alla vägar bär till Rom. Men alla vägar bär inte hem till Gud. Det finns dock en väg, som går dit – nämligen Herren Jesus Kristus. Ty ”var och en som tror på Honom skall icke förgås utan hava evigt liv”.

Visst kan trafikfilerna se lika bra ut och långa stycken gå parallellt, men så småningom viker de dock av från varandra. Då och då lyser det rött för båda filerna, tillfällen, då det ges tid att tänka efter om jag håller rätt kurs eller kanske bör byta fil.

Medan jag skrivit dessa rader, har tankarna varit lika mycket riktade på mig själv som på Er. – – – Gud hjälpe oss!

Eder tillgivne Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 75

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Sat, June 18, 2022 06:34:34

Ersta den 13/11 1964

Stockholm har vaknat. Trafiken pumpas genom gatorna som blod i ådror. Bruset från en stad i funktion tränger in genom sjukhusväggarna. Dimmorna börjar så småningom att genomlysas av dagsljuset. Horisontlinjen trängs steg för steg längre bort. Byggnader på avstånd får allt tydligare konturer. När jag ser ut genom fönstret, har jag i blickfånget husraderna, som stegvis klättrar upp mot Sofiakyrkan. Det bleka morgonljuset och dimman gör, att jag bara skymtar kyrkobyggnadens massiva skepnad. Det är som om den tittade ned på mig med sitt ena klocköga. Jag anar visarna, som smala, svarta streck, som, medan jag skriver de här raderna, har hunnit flytta sig en god bit på urtavlan.

Högt ovanför hustak och biltak rullas tiden ut och klipps av i jämnstora bitar av kyrkurets slag för hel -och halvtimme. Men så olika vi upplever de där bitarna! För somliga är de korta och bråda, för andra långa och svåra. För någon har bit lagts till bit och timvisaren tagit ett kliv tvärs över urtavlan, utan att man tänkt på, att tiden gått. För någon annan har tiden varit som en piska, som med varje timslag givit en snärt för att öka tempot. Ytterligare någon har med ögonen följt minutvisarens långsamma vandring och i själens trötthet upplevt avståndet mellan två siffror på urtavlan som nästan oändligt.

Tiden – denna väsentliga ingrediens i vårt liv – uppträder för olika människor i så skiftande gestalt, att man är böjd för att tala om, att dessa är invånare i skilda världar. Och ändå gäller för oss alla, att den timme som gick, aldrig kommer tillbaka. Ibland konstaterar vi det med lättnad, ibland med en suck av saknad. Men tiden är också ett glupskt djur, som suger i sig bit för bit av vår livstråd. Kanske kan urtavlan te sig som ett ekorrhjul, där siffrorna är pinnar, som vi själva hoppar på timme för timme utan att komma ur kretsgången. Detta är väl inte riktigt. Närmare verkligheten än urtavlan är bilden av timglaset, genom vars lilla öppning sanden rinner i en nästan osynlig stråle. Men vid ett bestämt ögonblick hade det sista sandkornet fallit.

Nu ser jag i min minnesbild den människa som med oron pressade mot tinning och bröstkorg, konstaterade, att sanden ohjälpligt rann bort mellan fingrarna. Var finns svaret – och hjälpen? …… Blicken söker sig ut genom fönstret och jag ser att dimman har lättat. Högt över de vandrande visarna urskiljer jag korset på tornets spets. Där finns svaret och hjälpen, uttryckt på följande sätt i ett snart 2000-årigt brev: ”Gud har bestämt oss….. till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med Honom.”

Eder tillgivne

Einar Göth



Sjukhusprästens Söndagsbrev 74

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Thu, June 16, 2022 05:37:11

Ersta den 6/11 1964

Ibland lägger man märke till något som skulle kunna kallas för ”fönstrets vittnesbörd”. Något fönster kan se vänligt ut med sina blommor och gardiner. Ett annat fönster kan se trött ut med en halvt uppdragen rullgardin. Eller man passerar något hus, där reparation pågår och möts av fönstrens tomma och stirrande blick. För att nu inte tala om skrytfönstret, som man visst hade ganska gott om förr i tiden bl.a. i Hälsingland, av vad jag hört. Där byggde man stora tvåvåningslängor med långa rader av fönster, för att visa ägarens solida ekonomi. Inte alltid blev rummen möblerade, men man var mån om att åtminstone placera en stol, så att ryggstödet var synligt genom fönstret.

När jag en eftermiddag var på väg hem till Söder här i Stockholm, blev jag betagen av den syn jag hade framför mig, där jag färdades på Skeppsbron. Hundratals fönster gnistrade och glödde i skenet från en brinnande eftermiddagssol. De kompakta husmassorna upplöstes av himmelsk glans. Reflexerna från västersolen kastades tillbaka av fönsterraderna på Söder, ned på skuggiga trottoarer och trånga gränder. Vad det var för slags fönster betydde inte så mycket. Den eftermiddagen blev det väsentligaste, om de kunde reflektera solens ljus.

Tänk om man kunde få vara ett sådan där fönster! Men ingen lampas ljus kan ersätta solens, om också det blott blir reflexer. Den gnistrande fönsterraden blev ett vittnesbörd om ett himmelskt ljus – För att vi skall kunna ge en avglans av Guds himmelska kärlekseld, måste vi själva möta Hans kärlek. Vi måste låta Kristi ljus träffa oss. Vi måste få syn på, att när Gud så älskade världen, att han utan gav sin enfödde Son, då var det mig Han älskade på detta ofattbara sätt. Då blir det inte våra små svaga fönsterlampor, som skall kunna sända ljusstrålar ned på livets mörka trottoarer. Då blir det istället Han, som kallade sig Världens ljus, som blir själva ljuskällan. Vi blir blott fönster, som själva får mottaga ljuset och kanske omedvetet någon gång får förmedla detta till någon vandrare i en trång gränd.

Även en av sjukdom bunden människa kan liksom ett sjukhusfönster få återkasta himmelskt sken…..

Eder tillgivne

Einar Göth



Sjukhusprästens Allhelgonabrev 73

Sjukhusprästens Söndagsbrev Ersta 1964 Posted on Thu, June 16, 2022 05:33:35

Ersta den 30/10 1964

Det finns en tavla, som i reproduktioner har blivit spridd till otaliga hem. Jag har aldrig sett själva originalet men däremot en mängd men däremot en mängd olika avtryck. Förmodligen är det ett verk av en norsk konstnär från någon gång vi sekelskiftet.  Den bär en underskrift: DEN STORE VIDE FLOKK.

Den visar, hur liksom en ridå dragits åt sidan och nu avslöjar, vad som finns därbakom. Och scenen därbakom är så vid, att man inte kan skönja dess slut i någon riktning. Men så långt man kan uppfatta, ser man människor, klädda i vita mantlar. De står där med uppåtvända ansikten, belysta av ett himmelskt sken. Hos människorna, som står närmast, kan man urskilja anletsdragen, men det blir allt otydligare ju längre bort man ser. Till sist ser man blott huvud vid huvud i oräkneliga myriader.

Tillåt mig att ännu en gång berätta om barnen. De hjälper en ofta att tänka på väsentliga ting. – Vi var på besök hemma hos mormor och morfar, där en sådan tavla finns, som jag har beskrivit. Vår minsta flicka står uppflugen på en stol framför tavlan och småpratar för sig själv. Och så ropar hon på mig och sätter fingret ivrigt mot tavlans glas: ”Där är ju morfar!” Ja, det var verkligen inte så olikt. ”Då måste den där gamla farbrorn vara farfar.” Och så kan hon hitta både mormor och farmor. ”Och dom där två flickorna är jag och Karin (storasyster). – ”Lillebror är det lilla barnet och honom bär mamma.” – Ja, det hela tycktes ju ordna sig ganska bra. Men med litet bekymrad min tillägger hon: ”Men var är pappa?” Vi hade nämligen redan namngivit de närmaste personerna, som vi tydligast kunde se. Det fanns några till, men de passade inte riktigt in. Till sist hittade hon dock en längre bort, som hon utnämnde till pappa. Och så säger hon tröstande och lättad: ”Det var väl bra!”

Ja, lilla barn, det var bra. Och det blir ännu bättre än vad någon tavla kan visa, ty hemma hos Gud skall uppenbaras. ”vad intet öga har sett och intet öra hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem, som älska honom”.

Men frågan står kvar för mitt vidkommande: ”Men var är pappa?” Det låt ett korn av evighet i barnets fråga. Frågan får ligga kvar där underst på botten under själva allhelgonahelgen. Den får driva fram min längtan efter Herren själv och böja mina tankar samman i denna Allhelgona-bön: ”Låt mig för Frälsarens, Jesu Kristi, skull få vara med på din stora Alla helgons dag i himmelen!”

Eder tillgivne

Einar Göth



« PreviousNext »