Mikael Göth

Ersta den 24/10 1964

Det är egendomligt vilken tjusande makt gamla Katarinahissen ännu äger. Jag tror väl inte, att så värst många tycker, att själva hisstrummans stålskelett, genom vilken skärgårdsvinden kan spegla sin vinande visa, hör till de stora skönhetsvärdena i vår huvudstad. Men det är dock med en säregen känsla, man stiger in i hisskorgen och under några sekunder ser Slussens gigantiska labyrint förminskas till en garnhärva av trafikstråk.

Häromdagen gjorde jag den där ”luftfärden” tillsammans med min 6-åriga dotter. Jag kände igen hennes spänning och förtjusning från den tiden, jag som pojke fick åka i Katarinahissen. Det var bara det, att jag tyckte, att det gick mycket fortare nu. Jag hade knappast hunnit betala den 10-öring, det kostade, förrän vi var uppe. Men utsikten däruppifrån var fascinerande. Där ut mot väster tar Riddarfjärden emot Mälarens innanvatten och pressar det genom Slussen i häftiga virvlar. Höghus och kyrktorn konkurrerar om horisontlinjen. Österut dominerar växtligheten och vatten och ger en känsla av friskhet ända hit in bland Slussens bensinångor. – Jag avbröts i mina betraktelser av ett nyktert konstaterande från 6-åringen vid min sida: ”Va´ människorna är små på jorden.” Ja, faktiskt! Där de flockvis rusade över gatan vid övergångsstället, var de nästan komiskt små. Även mäktiga män blir ganska små, sedda uppifrån Katarinahissen.

Vad människorna är små på jorden! Vi vuxna blir rätt lätt förvuxna och med detta följer ett förvänt perspektiv. Men liksom i barnets ögon är vi människor i Guds ögon ganska små på jorden. Den värld vi lever i, vet vi är stor, att vi inte kan överblicka den. Men den värld vi dagligen upplever, den rör sig i gengäld snävt omkring oss själva och gör att vi blir skumögda. Vi behövde allt då och då påminnas om, att vi är små på jorden inte bara sedda från Katarinahissens krön utan också i den Allsmäktiges ögon. ”Han tänker därpå, att vi äro stoft.”

Och dock är detta inte hela sanningen om det rätta perspektivet. Ty varken flickan eller jag kunde urskilja ansiktena på dem, som gick därnere. Men Herren Gud ser inte bara anletsdragen, som kan avslöja trötthet och besvikelse eller glädje och hopp. Han ser djupare. Den nöd, som kanske trycker en liten människomyra, som just den dagen befann sig vid Slussen, var uppmärksammad av himmelens och jordens Herre. Det tysta rop, som steg upp inom en nödställd människa där nere i trängseln till all nåds Gud, blev hörd i himmelen. Han själv var nämligen där, osynlig för varje mänskligt öga. – ”Där nöd och sorg ett hjärta tär, Där tröst och själen begär, Du med din hjälp är nära.”

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 16/10 1964

Det hade regnat så där ordentligt, som det kan göra ibland på hösten. Hela natten hade regnet trummat på fönsterbleck och plåttak utan andrum och utan tillstymmelse till trötthet. Men frampå morgonen bröt molnen upp och gav sig iväg norröver. Gryningen varslade om höstdag med kylig, klar rymd. Solen flöt upp i öster och avslöjade, vad regnmolnen hade åstadkommit under natten. Och regnpölarna, som nyss sett grumliga och sura ut, låg nu och blänkte i solskenet.

Utanför husväggen hade samlats ett helt litet innanhav av regnvatten, som nu kastade in hela knippen av solreflexer genom fönstret och vidare upp i rummets tak. Jag lade märke till något egendomligt med dessa reflexer, som jag inte hade tänkt på förut. När jag såg på vattensamlingens yta syntes den mig väl inte helt orörlig men dock ganska lugn, så att jag säkert hade sagt, att den inte hade rört sig. Därför förvånade det mi, att en så lugn yta kunde kasta så oroliga reflexer., som dem jag såg därinne i rummet. Det var inte ett stillastående mönster, vars linjer jag kunde följa, som avtecknade sig i takets vithet. Det var något som levde, darrade eller lekte – vilketdera visste jag inte – något som ständigt var i rörelse och ständigt förändrade sig i snabba blänk utan att det ändå blev något nytt. Jag förstod, att det, som vattenytan inte avslöjade inför hastig blick, det kom till synes i reflexen i taket.

”Ögat är själens spegel”, har det sagts. Och det är nog riktigt, men man skall väl också komma ihåg, att häftiga strömmar kan driva fram under lugna vattenytor. Vi ser varandra som hastigast. Kanske växlar vi några ord. Vi känner kanske varandra till namnet, till utseendet eller till den situation vi lever i som sjuka eller sjukvårdare. Men känner vi varandra såsom sådana människor vi är? Ja, kan vi verkligen någonsin känna varandra riktigt? Det skulle betyda, att vi delade kampen, som utkämpas inom en människa i det tysta, när andra kanske sover, eller att vi upplevde besvikelsens bitterhet hos en människa, som under själens smärta visar ett lugn – kanske t.o.m. sorglöst ansikte. Vi inser snart, att även om vi ville så helt gå in under en annan människas förhållanden, så förmår vi det inte, ty det finns så mycket som inte kan uttryckas med ord och djup, där blickar och åtbörder bara ger oss aningar.

Kanske det just därför är så många människor, som upplever sig så ensamma. I själens ödestimma griper tanken: Folk tror att jag är lycklig, att jag är lugn, att jag är glad. Men om de bara visste ….. Kanske är det så. Men reflexerna, som återspeglar oron och den darrande ängslan och som människorna, som passerar icke uppfattar, framträder tydligt inför Gud. När detta plötsligt står klart för mig, är det en läkedom för en sårig själ, att låta GUDS nådes sken tränga igenom ytan till själens botten och mottaga välsignelsens ord: HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig!

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 2/10 1964

Barn lägger oftare märke till detaljer, än vad vi vuxna gör. Många av oss kan nog erinra sig, hur vi som barn kunde roa oss långa stunder åt ojämnheter i fönsterglasen. Om man rörde lite på huvudet, fick träden och ledningsstolparna där ute liv i sig. De krökte och bockade sig och rörde sig ryckigt fram och tillbaka, allt efter som vi rörde på huvudet. – Jag kan erinra mig, hur jag som barn tillbringade många somrar på en gammal gård i Småland. Fönstren, fyrrutiga och små, hade i regel s.k. ”gammalt glas” och var därför buggliga och ojämna. Tydligen hade vid något tillfälle under senare år en ruta i ett av fönstren gått sönder och ersatts av ”nytt glas”. Detta hade till följd, att man kunde se världen utanför i sin rätta gestalt genom denna ruta och ”ha roligt” med de andra tre i fönstret. Givetvis förstod man, att det var samma värld man såg genom alla fyra rutorna, men den såg så olika ut och betedde sig så olika beroende på, genom vilken ruta man tittade. Det var egentligen bara, när man tittade upp mot himmelen för att se, om det var solsken eller mulet, som man i stort sett såg lika. Ja – det fanns förstås även den likheten, att solen kunde lysa genom samtliga fyra rutor, förutsatt att de var lika rena.

Vi människor uppfattar vår värld så olika. Var och en liksom sitter bakom sin ruta och tittar ut. Och så säger vi: ”Sådan är världen och sådana är människorna omkring mig, eftersom jag ser dem så genom mitt fönster.” Men genast säger någon annan: ”Nej, du har alldeles fel. Världen ser ut som jag ser den och människorna är som sådana som jag uppfattar dem.” Och så tänker vi inte på, att vi ser omvärlden genom ett mycket litet fönster med många ojämnheter.

När vi ser mot solen, då försvinner olikheterna i våra fönsterglas. Då blir det kanske inte så mycket en fråga om, vad den eller den medmänniskan är för en, utan då blir frågan, om Guds nådesol lyser även idag genom våra fönster – om Gud inte har glömt oss – om Han också idag hör bön.

Ett fönster har åtminstone två uppgifter: man skall kunna se ut genom det, och det skall kunna släppa igenom ljus, så att man skall kunna se därinne. Och jag undrar, om inte den sista uppgiften är den ursprungligaste. Nu kan ljuset hindras antingen genom att man drar ner rullgardin eller att fönstret är så smutsigt, att ljuset med svårigheter tränger igenom. – Också för oss borde det viktigaste vara, att vi släpper in ljuset. ”JAG ÄR VÄRLDENS LJUS”, säger Jesus. Jag kan dra ner rullgardinen och säga, att jag inte vill ha med Gud at göra. Men jag kan också få se, att det smutsiga i mitt liv, i mina tankar, ord och gärningar, hindrar Guds välsignelse och nåd. Då återstår bara en möjlighet för mig – att Gud själv gör det nedsmutsade och nedsolkade rent. Därför må vi bedja den mångtusenåriga bönen: ”Utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet!”

Eder tillgivne

Eina Göth

Ersta den 25/9 1964

Hösten har påbörjat sin storstädning för året. Det var inte att ta miste på, när häromdagen regnet ritade sitt ständigt nya mönster på fönsterrutorna. Den dagen var det många blad, som släppte sitt grepp om träden. De fick inte ens förmågan att singla iväg i höstsolsglans utan föll tunga och våta ner på marken. Molnen tycktes ligga nästan stilla, gråa och luddiga. De lägsta molnen orkade inte ens över Söder-bergen utan fastnade i kyrktornen och höghusen och nästlade sig in i smågator och bakgårdar.

Byggnadsställningar inger väl inte omedelbart varma känslor av trivsel. Så inte heller de ställningar, som klättrade uppför fasaden på ett femvåningshus, som jag passerade, kurig och regnblind. Men när jag vid en hastig blinkning tittade upp, kom en färgglad resebyråaffisch i mitt blickfång och gjorde, att jag dröjde något på steget. Den hängde där, som en protest mot allt det gråa i omgivningen, ja, t.o.m. som en protest mot den byggnadsställning, som den själv hängde på. Jag kunde se strandlinjen som en solvit sandbåge styra ut i havet, medan vågorna lade vita bränningar som garnering. I ovankantens stod det: Vägen till solen.

Vägen till solen. Nog kan de orden inge olika associationer. Vi är så vana numera att tala om vägen till olika himlakroppar, att vi genast ser framför oss sputnikar och trestegsraketer i sådana sammanhang. Men inte kan jag säga, att det ger mig känslan av någon ljus framtid. Kanske känslan av höstkall vind. – Nej, då är det onekligen bättre att tänka på solvarm sandstrand och sval, frisk havsbris. Ochändå vet jag, att tiden inte står stilla i ens i ett så ljuvligt land. Det landet bjuder också på grönsvart, upprört hav, stormvind, som jagar regnmoln framför sig i vild panik, ensamhet och felslagna förhoppningar. Men är inte detta, vi längtar att komma bort ifrån? Någonstans, där jag kan få slippa ifrån mig själv, mina tankar, mina krämpor, mina felsteg och min ovisshet.

”JAG är VÄGEN!” De orden står, som en klippa, mot vilken min själs vågor bryts sönder och upplösas. Och jag ville en stilla stund fråga: ”Mästare, vart leder den?” Och svaret: ”Till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud.” Och jag frågar på nytt: ”Herre, säg – var börjar den vägen, så att jag kommer rätt?” Och jag skall få se, att vägen börjar här, när jag mottar Guds förlåtelses och försonings ord. Då är jag på vägen till landet, där mörkret inte längre skall ha någon makt.

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 18/9 1964

Utan tvekan är vårt lands huvudstad en vacker stad, även om de stora omvandlingarna i city och på andra håll inte oreserverat kunnat accepteras av alla. Men de öppna vattnen ger trots allt en känsla av tidlös och oföränderlig skönhet. Dock har även vår stad – likasom de flesta andra storstäder – områden, som inger en känsla av tristess. Jag tänker på de där områdena, som ligger som ”Ingen Mans Land” i utkanten av bebyggelsen. De är varken innerstad eller ytterstad, varken sovstad eller villastad. Och absolut inte landsbygd. De kan ligga där som ett bälte, som människor passerar utan att se. Litet skräpiga och ruckliga, nedslitna och bortglömda.

Ett sådant där område har jag många gånger passerat och upplevt ungefär, vad jag har beskrivit. Härom kvällen tog jag samma väg. Solen sjönk ner väster om husfasaderna. Himmelen flammade rött. Några mörkmoln låg som en blågrå dekoration och höll samman flammorna med sitt band. Intet skönhetsråd i världen hade med det yttersta av ansträngning kunnat åstadkomma något sådant. Den här gången for jag förbi utan den undermedvetna känslan av gråtrist vardag. Inte därför, att jag inte såg de hopsjunkna skjulen eller rostiga plåttaken. Inte därför att grästuvorna var mindre spretiga och slitna. Nej, men himlen – – – den förvandlade allt! Fallfärdiga väggar lyste hemvarma i himmelsk aftonglans. Gräset var väl glest torrt och gult, men kunde därför släppa igenom solens sista glimtar. T.o.m. ett korrugerat plåttak såg vänligt ut, rostfläckar och skavanker till trots.

”Gråtrist! Ja, vem har inte upplevt något sådant”, kan säker mer än en tillägga. ”Men jag hör inte till dem, som är så lyckligt lottade, att jag bara kan passera. Min livsväg går igenom ”Ingen Mans Land”, som har inkorporerat både kropp och själ. Och så skärskådar vi, vad livet har erbjudit och tycker att det bara är ruckel alltsamman. En och annan ljusglimt har väl funnits, men den har varit som ett lysrör med kallt, stelt ljus, som ännu mer framhävt det ogästvänliga i vår tillvaro och gjort skuggorna ännu hårdare.

Men låt oss fråga oss själva: Har vi då glömt att räkna med Gud? Himmelens och jordens Herre, drar sig inte för att träda in över tristessens tröskel och möta människan, som inte äger något hopp. Han vill säga: ”JAG har också gått denna väg och JAG gick den till dess slut om blev övergivenhetens och försoningens kors.” Så älskade Gud dig. – Och se! Då flammar himmelen över mitt fattiga liv med Guds kärleks eld och jag knäpper mina händer och säger: ”Tack, HERRE, att DU gjort allt för mig!”

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 11/9 1964

En givmild och varm höstsol öser in rågade mått av kvardröjd sommarvärme genom fönstren i mitt arbetsrum. Hade det inte varit för att kastanjerna nere i sjukhusparken börjat gråna i sin grönska och fälla ihop sina stora blad, som man fäller ihop paraply i solsken och hade det inte varit för att lönnen strax intill redan påbörjat höstens stora omfärgning av sin omfångsrika krona eller för att ett och annat träd blivit slitet och genomskinligt, hade jag kunnat tro, att det varit sommar.

En stor sommarfluga har på något sätt lyckats smita in i mitt rum. Som ett jaktflygplan flänger den omkring i hastiga och tvära manövrar, som om den försöker lura en förföljare. Plötsligt gör den sin attack mot fönstret. En tung duns mot glasrutan. Och så återvänder den till sina snabba svep ute i rummet för att efter en stund på nytt göra ett försök mot fönstret, som inte heller den här gången sviktar för en energisk sommarflugas anfall.

När det börjar luta mot höst, kan man känna medömkan även med en fluga, varför jag öppnade den ena fönsterhalvan. Med ett ilsket brummande i motorerna stack det lilla flygplanet ut i rummet igen. ”Nästa attack, den gör mot fönstret, kommer förvisso att krönas med framgång”, tänker jag. ”Då hittar den det öppna fönstret och får äntligen den efterlängtade friheten”.

Men kan någon tro, att detta arma kräk valde det öppna fönstret? Nejdå. Det envisades med att i full fart styra mot den stängda fönsterhalvan. Jag vet inte hur mycket en fluga kan känna, men nog förefaller det en betraktare, som om det skulle kännas en hel del.

Detta är nu inte typiskt bara för flugor. Så gör också getingar och fåglar och – människor. Inte så menat, att vi försöker oss på att gå igenom stängda fönster. Nej, men ofta beter vi oss så, när den väg, vi som människor har att vandra, av en eller annan anledning blir stängd. Vi hade ju vår livsväg så tydligt utstakad för oss ända till pensionsåldern – ja, t.o.m. bortom den dag, då vi skulle få lyfta vår första pension! Och så kommer det ett hinder! Och vi argumenterar för oss själva: ”Det här var ju min väg! Varför då detta intrång i min strängt personliga tillvaro?” Vi står, bildligt talat, bakom fönsterrutan och pekar ut: ”Det är ju där vägen går!”. Kanske att vi t.o.m. i ett enskilt samtal med Gud fyrar av vår missräkning som glödande anklagelser.

Är det då så säkert, att vägen, som vi har utstakat, skall bli vår väg? Gud har kanske öppnat den andra fönsterhalvan. Den väg, som ligger framför oss, är väl inte sådan, som vi hade önskat, men kanske är det den väg, som skall hjälpa oss att komma ” till den frihet, som tillhör Guds barns härlighet”, som det står i den kommande söndagens episteltext. Det är kanske där Herren får tillfälle att möta oss.

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 4/6 1964

När jag i början av årets semester gjorde några dagars cykeltur uppe i Hälsingland, var jag alltid mån om att välja småvägar för att på så sätt komma undan motorbuller och bensinångor. Vägen blev därigenom givetvis krokigare, backigare och oftast längre. Men vad gjorde det. Jag var ju inte ute efter att komma fort fram. När jag en dag hade stannat vid en gård, fick jag där upplysningen, att, om jag sökte öde vägar, skulle jag cykla, vad man där kallade, ”Kalvstigen”. Jag anade, när jag hörde namnet, hurdan den vägen kunde vara beskaffad, eftersom kalvars stråt inte alltid är rak. Men eftersom det försäkrades mig, att det var en mycket litet trafikerad väg, tog jag chansen. Jag fann ganska snart, att vägen fyllde sitt namns anspråk. Men vad jag däremot blev verkligt förvånad över, var trafikintensiteten. Motorbuller bakom mig – omkörningssignal – och sedan ett dammoln, som för någon sekund täppte till samtliga fem sinnen. Denna procedur upprepades gång på gång. Det var nu inte något att göra åt. Den lilla aning av besvikelse, jag kände, fick jag lägga av och glädja mig åt det, som fanns att vara glad åt – och det var inte litet, det.

Men när jag hade lagt mig bakom drygt en mil av den vägen, glesnade skogen och jag såg en gård i skogsbrynet. Den låg och solbadade på sluttningen mot en liten skogssjö. De röda huslängorna slöts in i eftermiddagssolens sommarvarma hand. Men – ! På en åker invid husen stod bil vid bil parkerad. Långa rader av glänsande bilplåt. Kontrasten var nästan chockartad. Jag behövde inte länge sväva i ovisshet om, hur detta skulle förklaras. På långt håll hörde jag: ”Första – andra – tredje!” Och inne bland huslängorna trängdes en folkskara omkring auktionsförrättaren, som stod uppflugen på ett bord.

Nej, jag ställde inte ifrån mig cykeln och slöt mig till samlingen. Jag vet, hur sådana där gårdsauktioner går till. Jag har alltid en känsla av, att jag – objuden – tränger på en, som varken kan säga ”Välkommen” eller ”Gå din väg”. Kanske hade flaggan inte för så lång tid sedan hissats på halv stång ute på gårdstunet. Och nu gick folk omkring och plockade och grävde i det, som en annan människa hade omgivit sig med, när det var helg och när det var vardag. Man synar närgånget de skavanker som kanske ett sofföverdrag hade dolt. Man ler i förbigående åt sådant, som någon annan samlat på och kanske varit fäst vid. Man auktionerar bort bit för bit av ett människoliv.

Medan cykeln förde mig vidare och utroparens stämma ljöd allt otydligare bakom mig, slog det mig: Men är det verkligen människan, man får tag i, medan man plockar i hennes saker? Är det en människas hela värde och innehåll, som hon lämnar efter sig? Ja, vem vet, om det inte håller på att bli så för oss. – Herren Jesus säger på nytt i dag: ”Söken först Guds rike och Hans rättfärdighet…”

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 14/8 1964

På mitt skrivbord har jag framför mig när detta skrives en lite suvenir, som jag en gång fått av en vän när han kom hem från en resa. Den kommer från Indien och är ganska egendomlig. Den föreställer tre små apor som har en del egendomligheter för si. Den ena håller handen för ögonen, den andra för munnen och den tredje har stuckit fingrarna i öronen. Hela pjäsen har fått namnet: ”De tre visheterna”. De tre visheterna i den filosofi som ligger bakom den lilla skulpturen är alltså att inte se, inte tala, att inte höra. Det är diskretionens, omtankens och tystnadens filosofi som ligger bakom. Tänk så mycket onödigt och värdelöst som passrar genom våra ögon, öron och munnar.

Ändå känner man sig inte riktigt övertygad av de där apornas filosofi. Det råder något av instängdhet över den.  Nog vore det något att sträva efter att bättre väga sina ord och sortera sina synintryck och få ting kan väl gå upp mot att tiga tillsammans med en vän eller mot den trygghet man känner, när man vet att det som blivit sagt till sjuksköterskan, läkaren eller prästen är ett förtroende som blott tjänstefel kan utplåna, men ändå är det något bestämt som saknas.

Kanske är det den öppenhet som måste föregå också ett förtroende. Det finns så as om i slutna människor som aldrig kommer ur sitt eget och det är nu inte alltid så mycket att slå vakt om. Tänk om vi vågade släppa till litet mera av oss själva och visa oss litet mera osminkade och uppriktiga.

Vår Herre Jesus Kristus sade en gång ett egendomligt ord som det berättas om i denna söndags evangelietext. ”Effatá”, sade han. Det betyder ”upplåt dig!” Frågan är om inte ett sådant upplåtande av mina egna hemligaste portar är en nödvändig förutsättning för att de rätta orden skall kunna bli sagda till uppmuntran för andra och för att tystnaden, när den är på sin plats, skall bli till en skapande, uppbyggande tystnad.

Eder tillgivne

Bengt O. Myrgård, Studierektor.