Mikael Göth

Ersta den 7/8 1964

Vi är nu mitt inte i semestertiden. Också sjukhusprästen har semester. Då jag vet att söndagsbrevet av många är efterlängtat kommer här ändå en hälsning från den som skall försöka klara av den omöjliga uppgiften att en tid göra tre prästers arbete. Som så mycket här i lviet blir då alltsammans lätt halvgjort.

Men semester behöver vi. Av olika anledningar. Jag hade en kär släkting som brukade säga ”Semester, min vän, det är ombyte av arbete”. Det ordet har häftat sig fast. Visst behöver vi ibland fullständig vila, men mest av allt behöver vi få nya perspektiv. Den som till vardags sitter inne behöver träna kroppen och tvärt om. För helheten är ändå det viktigaste.

Semester bjuder stora möjligheter att reparera den del av helheten som blivit undernärd. Den uppgiften kan väl också en sjukdomstid få uppfylla. En sådan tid är även den något helt annorlunda som kan ge nya perspektiv. Man ser plötsligen det hela ur en annan vinkel och finner att den gamla inte fångade allt. Blott man är öppen för att söka en helhet i tillvaron.

Jag tänker på flickan som skulle resa med sina föräldrar till landet och bad i sin aftonbön: ”Adjö Gud, för nu far vi på semester.” Man kan sluta igen sådana dörrar som kunde vidgat synfältet. Den annorlunda tiden skall användas att reparera det utslitna, men främst till att åter få blicken öppen för helheten. Den Herre, som flickan sade farväl till. Han vill följa med i alla skiften och hjälpa oss att inte blott se styckevis.

Främst vill han hjälpa oss till en rätt syn på oss själva. Han vill att vi skall vara hela, rätt färdiga människor, men han har aldrig sagt att vi skall klara det på egen hand som vi så ofta tror. Att vara rättfärdig det är att lite på Guds färdighet att hela allt det som är sönderslaget i oss.

”Och våra krankheter dem bar Han

Och vår smärtor dem lade Han på sig.”

Jes. 53:4.

Det var inte den duglige fariséen som gick hem mera rättfärdig, utan publikanen.

Eder tillgivne

Bengt O. Myrgård. Studierektor.

Ersta den 10/7 1964

När jag en kväll i den här veckan satt hemma och arbetade, hade jag sällskap av min sexåriga dotter, som också arbetade. Båda var vi flitiga, jag med mitt skrivande och hon med ritningar. Och som det går, när arbetet engagerar en, så rann tiden iväg fortare, än vi tänkte. Plötsligt visade klockan inte bara på god-natt-tid, utan den pekade på barnkammardörren, som stod på glänt men som borde ha varit stängt för länge sedan. När jag påpekade detta för en ivrig sexåring så dystra faktum, fick jag först inget svar.  Jag såg, att hon var offer för konstnärlig inspiration och då kan man givetvis inte lyssna till sådana trivialiteter, som att man ska gå och lägga sig. Tungan gick försiktigt men med obönhörlig precision från den ena mungipan till den andra. När mitt påpekande efter en stund hade tränkt ner i hennes medvetande, kom svaret sådär i förbifarten, medan konstnärinnan kritiskt betraktade sitt verk på avstånd: “Du förstår-jag har inte tid just nu. Jag får hålla på med Gud ett tag till. Jag är inte färdig med Honom ännu.” Och så fortsatte hon med sin teckning, som skulle visa, hur fin Gud är.

Jag är inte färdig med honom ännu. De orden har kommit tillbaka i minnet flera gånger sedan den kvällen. Nog känner vi väl lite till mans, att vi inte är färdiga med Gud ännu. Någon känner det kanske under en period av livet, att Gud är ett avslutat kapitel för honom. Men så inträder andra förhållanden och de förut motsträviga händerna knäpps i bön i hemlighet för att inte någon ska ana det, utom Han, som ser i det fördolda.

Och den som kommit till personlig tro på Gud, blir den människan någonsin ”färdig” med Honom? Erfarenheten ger väl vid handen, att det är snarast blir tvärtom. Ju längre jag får leva tillsammans med Gud, desto större blir han för mig i makt, majestät och innerlig, offrande kärlek och desto mindre blir jag med mina tillkortakommanden och syndafall. Och därför skulle det vara så, att vi insåg att vi måste ”hålla på med Gud ett tag till”. Hur ofta får inte en kristen kämpa sin Jakobs-kamp: ”Jag släpper dig icke förrän du har välsignat mig!” När ingen ljusning syns och ingen förändring inträder, då ligger frestelsen för förrädiskt framför oss: ”Det är ingen idé. Gud tycks ju inte höra.” O.s.v. Men då må det vara rådet, som gives: ”Håll på med Gud ett tag till!”. Kanske att vi kan vända på det hela till sist. Kanske att Gud kan säga så om oss: ”Jag är inte färdig med henne eller honom ännu”.  Jag måste hålla på med dem ett litet till.” – Vet jag blott, att det är Han, som ”håller på med mig”, då vill jag bedja:  ”Herre, gör ditt verk färdigt med mig och i mig.”

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 3/7 1964

Jag satt fast i en bilkö igår.  Det hör ju på intet sätt till ovanligheterna här i Stockholm. Och det är inte heller något ovanligt, som jag tänker skriva om i det här söndags brevet. Men när det blivit stopp i trafiken och man sitter instängd i bilen, omgiven på alla sidor av köade fordon, har man ju tid att både tänka och se sig omkring. En lång stund kom bilen att stå så, att mina blickar föll på skyltningen i ett affärsfönster. Det var ett bankfönster, där man annonserade om var bankens möjligheter att stå allmänheten till tjänst. “En kedja av tjänster”, läste jag. Och så kunde man se en grov kätting där den ena länken gick till den andra, tills en ring var sluten. Litet längre ner läste jag orden “Sparbanken gör mer för Er”. Det stod mera att läsa men jag var på för långt avstånd för att kunna urskilja, vad som stod ytterligare.

”En kedja av tjänster” – skulle inte just vårt liv vara sådant? Jag vet att det inte är så populärt, om det inte är knutet till att förtjäna. Men vi har ett högt föredöme – Jesus. Han kom för att tjäna och giva sitt liv till lösen för oss alla. Varhelst han drog fram, fogades nya länkar till tjänare-kedjan. Där fick en sorgsen människa nytt mod såsom änkan utanför Nains stadsport. Där blev en människa, som lidit av sjukdom under många och tunga år, hjälpt från sitt lidande, såsom mannen vid Betesta. Där blev en utstött och föraktad människa icke blott bemött med vänlighet utan t.o.m. föremål för en direkt och påtaglig omsorg, så som det gick för publikanen Sackeus.  Det var då, det, tänker vi ofta. Och ändå slår Han även idag sin kedja omkring den nödställda människan.

Jesus från Nasaret går här fram

Än som i gången tid,

Löser i vanmakt, ur synd och skam,

skänker sin kraft och frid:

Himmelriket är nära.

Fattiga ger han sin rikedom,

Läker de slagna sår.

Själ, som var bunden och trött och tom,

Frihet och glädje får:

Himmelriket är nära.

Nej, vi är inte utanför denna kedjering, som Gud sluter omkring oss. Tvärtom vill kanske Gud visa oss ännu en länk i denna kedja. Om det kan sägas ”Sparbanken gör mer för Er”, gäller detta i än högre grad om Herren Gud, ty Han gör långt mer än allt vad vi kunna bedja eller tänka. Gud give, att vi finge syn på det!

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 26/6 1964

Det var en gång – – -. Så börjar alla sagor, sanna likaväl som påhittade. Den här gången var det en ledare för ett stort och mäktigt land, som kom och hälsade på i ett annat mycket mindre land. De flesta innevånarna i det lilla landet verkade nästan bestörta över det storslagna främmandet. Kanske att många helst hade sett, att detta besök inte hade blivit av, eftersom det måste bli en del omständliga arrangemang i samband med högtidligheterna. Men sådant borde man kanske inte säga, och därför möttes den mäktige av soliga anleten och uppskattande ord.

Den mäktige från det mäktiga landet syntes vara glad över att kunna visa det lilla landets invånare sin makt och bevågenhet. Därför kunde man förtälja, att den mäktige höll ett tal, vari han bl.a. sade en del lustigheter, som väckte hans egen och hans värdars munterhet. För att förstå lustigheten måste man dock i förväg veta två ting: dels ville det mäktiga landet köpa en del varor, som den mäktige dock tyckte var alltför dyra, dels ville den mäktige inte alls, att någon skulle tro på Gud i det mäktiga landet, åtminstone ville varken han eller hans kamraterna något med Gud att göra i samband med det stora rikets styrelse. – Det lilla landet däremot, ville gärna sälja sina varor till det stora landet, men i motsats till det mäktiga landet trodde man ganska allmänt på Gud, enligt vad man hade sagt i samband med vissa undersökningar. Ja, ofta sades det t.o.m. att det lilla landet var ett kristet land. Allt detta visste också den mäktige. Så också hans åhörare.  – När den mäktige då äntligen tog till orda, sedan alla vördnadsfullt tystnat, sade han ungefär så här: ”Vi vill gärna köpa era varor, även om vi har nästan allting. Men ni vill ha för många pengar för dem. Men för att ni skall förstå att jag menar allvar i min önskan, vore jag nästan beredd att bedja till Gud Fader själv, för att priset skall gå ner på edra varor, torts att jag inte tror på Honom.” – Eftersom alla visste bakgrunden, som sagan tidigare förtäljt om, fann man detta lustigt och skrattade gott, kanske närmast därför att man förstod, att den mäktige var på gott humör – Och så slutade sagan.

Men jag kan också berätta en annan saga, medan jag håller på att skriva det här söndagsbrevet. Det var en gång (inte alls lång tid före det som den förra sagan berättade om) en kvinna, som sedan lång tid hade varit sjuk. Sjukdomen ingav inte blott henne själv utan även hennes anhöriga oro. Denna sinnesstämning vek inte från henne varken dag eller natt och blev henne till sist så svår, att hon talade om sin nöd för en, som kom på besök.Samtalet berörde inte blott hennes sjukdom utan även Gud.  Till sits fick hon syn på, att hon ägde en Herre, som är uppstånden och som förlåter synder. Sedan hon fått del av Nattvarden, intogs hennes sinne av en frid, som blev bestående i alla hennes livsdagar.

Och nu kom jag att tänka på ett ord i Bibeln: ”Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.”

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta Midsommarafton 1964

När jag skriver det här söndagsbrevet, sitter jag vid ett fönster i ett av husen inne på diakonissanstaltens område och ser ut över ett sommarfagert Stockholm. Ute på strömmen ligger ett stort passagerarfartyg från främmande land, tydligen på lyxkryssning. En verklig jätte i jämförelse med de små motorbåtarna, som snurrar som flygfiskar omkring den. De gamla träden inom Ersta-området rör lekfullt på grenar och blad för en ljum midsommarbris. Och över alltsamman klättrar solen så högt upp på himmelen, som den kan orka på hela året. Därifrån faller solljus i fulla fång över skog och berg och sjö., över stad och land. Tornsvalornas pillflykt och gälla visslingar fulländar tavlan. Det är storslaget. Det är underbart.

Och ändå är det något annat, som givit mig särskild inspiration att få skriva till Er idag. Jag vill ta er med in i Ersta kyrka. Ni som har möjlighet att gå in dit, råder jag att verkligen göra det och betrakta de blommor, som pryder altaret. Och för er, som inte har sådan möjlighet, skulle jag önska, att jag kunde beskriva, vad Ni i så fall hade fått se. Enligt vad vår kyrksyster har talat om för mig, består den blomsterbukett, som pryder altaret, av mellan fyrtio och femtio olika sorters blommor. Det är en färgsymfoni utan varje motstycke. Det är en lovsång, som inte kan överträffas. Rosor, blåklint, lupiner, akvileja… Nej, jag kan inte räkna upp dem alla. Men när jag stod där vid altaret, var det en blomma, som jag särskilt kom att fästa mig vid. Man ser den nog inte, om man står på avstånd. Det var skuggbräckan, som deltog i denna förunderliga lovsång – oansenlig, men ljuvlig med sina skära stjärnor.

Dessa blommor talade till mig på ett alldeles särskilt sätt. Det är som om blommorna blir människor. Det finns människor, som genom de gåvor Gud givit dem och den ställning de innehar bland människor, syns tydligare och ger färg åt sin omgivning. De är som underbara rosor eller lysande akvileja. Där finns andra, som går med blå rymd omkring sig och hoppets klara färg inom sig – som blåklint. Eller andra som likt nattviolen inte syns så mycket men ändå låter Skaparens välsignelser nå människor på långt håll.

Men att någon nu säger: ”Nej, tyvärr är jag inte lik någon av dessa. Och jag känner nästan avund inför de människor, som har sådana gåvor. Skuggbräcka skulle i så fall mitt namn vara, därför mitt liv ligger i skugga. Sjukdom, ensamhet, isolering, sömnlösa nätter – det är vad min växtplats bjuder på.”  Kanske att så är fallet. Då önskar jag bara, att någon blodröd ackileja böjde sig ned mot skuggbräckan och lät Guds kärleks färg kasta reflexer även över henne. Men glöm inte – Du skuggbräcka – att också Du får vara med i Guds stora lovsång! Och en gång skall det även över skuggbräckan bli dagbräckning, då Gud sätter in blommor på sitt himmelska altare. Gud give att också vi får vara med i den stora blomsterbuketten den gången!

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 12/6 1964

En eftermiddag för litet sedan hade jag mina vägar genom Södermanland mot Mariefredshållet till. Jag önskar, att jag hade kunnat ta med Er alla, som inte har möjlighet att komma utanför sjukrummet på den färden. Den fagra sörmalandsnaturen stod i sin underbaraste fägring. Eftermiddags- och kvällssolen göt värme i färgerna. Man hade sannerligen inte behövt anstränga sig mycket för att finna en passande färdpsalm:

Av rika löv är grenen full,

Och jorden täckt sin svarta mull

Med sköna gröna kläder.

De fagra blommors myckenhet

Med större prakt och härlighet

Än Salomo dig gläder.

Det var väl den förunderligt vackra sommarkvällen, som gjorde, att jag lockades vika av från autostradan och söka mig hemåt på småvägar. Av vad jag kunde förstå av kartan, skulle jag välja en mycket liten väg, som skulle föra mig över ett smalt näs, där jag antog att jag skulle få en hänförande utsikt över Mälaren. Jag hade väl inte kört mer än en eller högst två kilometer, förrän jag plötsligt möttes av en stor vägskylt: ”HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG”. Jag hade inte annat att göra än att vända min bil och söka mig fram på andra vägar. Men jag ville åtminstone konstatera, hur vacker det i verkligheten var, det som jag anat genom kartans hjälp. Därför gick jag till fots återstoden av vägen till målet. Mina aningar blev helt överträffade. Att söka beskriva med ord vad jag såg, skulle väl närmast förstöra minnesbilden. Jag kan väl dock säga, att vad jag såg stämde mig till tystnad och andakt.

Kanske att vi litet var på vår färd plötsligt stött på en sådan skylt: ”HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG.” På den allmänna vägen färdas många och där har man så bråttom, att man varken tänker på på hurdan vägen är eller att den kanske kan förändras – ja, rent av ta slut. Men plötsligt upphör ALLMÄN VÄG. Den bit av min väg, som nu ligger framför mig, ter sig kanske inte så lockande. Min ENSKILDA VÄG, som jag måste beträda, är kanske sjukdomens svårframkomliga och krokiga väg, där ovissheten ligger på lur bakom varje vägkrök. Eller är det ensamhetens skymningsmörka väg,  som leder över något som känns som kallfuktiga kärrmarker. Eller blir det ENSKILD VÄG för mig att pressa mig fram i trötthetens uppförlut?

Vi ryggar tillbaka. Varför fick jag inte fortsätta på den ALLMÄNNA VÄGEN? Varför måste jag vika in på ENSKILD VÄG ensam, trött, missmodig? Frågetecknen står som grindstolpar på var sin sida om vägen. Men se närmare på vägen! Avtecknar sig icke fotsteg i gruset från en vandrare, som gått före? Den Vandraren sade en gång: ”Se jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Är det kanske den här vägen vi måste ta för att nå det mål, som inga ord kan beskriva? Vägen är banad av Honom, som går före.

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 5/6 1964

Jag, liksom många, många andra i vårt land och förmodligen också i andra länder har idag genom TV varit med vid den högtidliga prinsessvigseln i Storkyrkan. När musiken och den mäktiga psalmsången hade förklingat under kyrkovalven, fick vi lyssna till vigselritualets nästan underlig välkända ord: ”Äktenskapet är av Gud instiftat…” Samma ord, som uttalades inför denna högtidsklädda, glänsande församling, uttalas vid vigsel även i den enklaste landsortskyrka eller på en pastorsexpedition inför två människor, som stå i begrepp att ingå äktenskap. Ramen kan vara högst olika, men själva konstverket är detsamma. Just därför blev kanske orden i sin enkla dräkt så majestätiskt mäktiga och trygga.

Hur har inte människor under seklernas gång haft behov av att börja nya skeden i livet inför Guds ansikte. Man insåg, att varje ögonblick av livet behövde vara inställt under Guds mäktiga hand. I en psalm från detta sekels början sjunger vi:

”Allt fick sin vigning i kyrkans famn:

Brudgummens löfte till bruden,

Hemmet, de nyföddas kristna namn,

Kämparnas färd till den sista hamn,

Fanan och kungaskruden.”

Jag har i min ägo en gammal psalmbok, som är tryckt år 1796. Det är en vacker psalmbok, med vackra träsnitt, som illustrerar olika delar av den kristna tron. Dessutom är den väl bibehållen. Men det värdefullaste med den boken är vad som skrivits förmodligen av den första ägaren på de två första bladen. Med tydligt snirklade bokstäver står det skrivet: ” Jag Christina Catarina Jons Dotter är född den 27 Februari 1779.” Om denna kvinna vet jag ingenting om utom vad hon själv skriver om på bladets andra sida: ”Dänna bok Fick jag Christina Catarina Jonsdotter Till Skienks af min Kära Mann Jonas Erson När Wi  förlowades I Bränninge By den 1 Januari 1799.”

Mer än 150 år har gått sedan den dagen i Bränninge By, då dessa två människor lovade varandra tro. Trolovningsgåvan talar sitt tydliga språk. De ville ha Gud med. De ville ta detta steg under Guds välsignelse. Hur gestaltade sig sedan livet för dessa två, Christina och Jonas? Jag vet inte. Förmodligen blir de aldrig annat än namn för mig och ändå är det, som om jag kände dem så väl. Och medan jag vänder de gulnade bladen i boken, låter jag tankarna gå. Hur många har före mig bläddrat i den här psalmboken? Den fick säkert vara med både vid högtid och vardag, i glädje och sorg. Och nu hittar jag en psalm, som inte längre finns i psalmboken, men som ännu trots sin kantighet och otymplighet kan trösta ett människohjärta:

Driver dig nöd och tvång,

Till Gud vare din gång:

Förvisst du det då finner,

Att din armod försvinner.

Gud kan din ångest vända.

Det står allt i hans händer.”

Eder tillgivne

Einar Göth