Mikael Göth

Återvände till studenthemmet i London. Hade en känsla att det var några år sedan man bodde där. Väl på plats kom insikten att några år var lika med tjugosju. Tjugosju år.

Drog iväg familjen till den lokala kyrkan. Den är oftast fullproppad med folk. Hade väl någon längtan att kidsen skulle få uppleva en riktigt driven gudstjänst men insåg risken att få sitta i källaren var högst påtaglig.

Väl framme var kyrkan så gott som knö full förutom fem platser mitt i.

Om den lame mannen. Abstract: Kan inte gå, möter Jesus, kan gå. Eftersom man hört berättelsen sedan man var ett embryo i moderlivet vet man att texten kommer att landa i helandets möjligheter och om Jesus var Gud.

Fullvaccinerad sedan barnsben tänker jag innan jag gett pastorn en chans. Toppen för grabben som fick chansen att kunna gå för två tusen år sedan. Kul för honom.

Men det är då frågan uppstår. Tänk om grabben på båren istället handlar om mig. Tänk om det faktiskt är jag som ligger där fastnaglad av omständigheter som man driftat in i och omkringburen av andra och helt oförmögen att sätta sin egen agenda.

God pedagog. Tre punkter.

1. Take heart (to gain courage or confidence).
2. Grace (Adele: Go easy on me).
3. Stand up and go.

You had me at hello när predikan blir själavårdande.

“You know what darling, take it easy. Don’t over do it. Do it, but don’t abuse yourself, alright? Okay.

And it was lovely seeing you. And I pray the best to you, see you again soon. Good luck with the new shows and whatever you are doing over there,

very proud of you, good luck.” (Go easy on me. Adele 2021).

Om jag får frågan om att bli ärkebiskop ska jag ha valspråket ”Go easy on me” och som vapen en pint. För är det något som kyrkan behöver i en tid som denna, så är det att navigera bort från det ständiga moraliserandet till att bli det själavårdande sammanhang man är kallad att vara.

Fick sällskap på flyget av ett gäng engelska brölande fotbollssupporters. Kul i tre minuter. Första gången jag varit på ett flyg där det meddelades att detta var en alkoholfri flygning och att försäljning av alkohol därför inte var möjlig. Revisorn som steg på tåget i Manchester redan vid lunchtid och spenderade halva dagen ofrivilligt i denna brölande grupp deppade ihop när han insåg att han även hamnade på samma flyg och återigen med placering mitt i dito.

Om han bad om en fallskärm eller hörlurar skall jag låta vara osagt. Men han blev omplacerad till att sitta med min familj.

Själavård uppstår när man minst anar det.

Tillbringade gårdagen med att bygga en skorsten. Någon gång skall ju vara den första. Hann även med att lyssna på radio. Mycket handlade om Einar. Ett distinkt namn på många sätt. I mitt liv finns det två beröringspunkter.

En är ung kille från Stockholms förort. Noterat i bruset, kanske hört någon låt. Reagerat på namnet. Inget mer.

Den andre var en gång i tiden en ung kille från Stockholms innerstad i ett annat århundrade. Min far. Så mycket mer.

Försöker hitta beröringspunkter men anar att jag behöver gå utanför solsystemet i hopp om att hitta något överhuvudtaget. För kanske är den gemensamma nämnaren att de inte längre finns kvar på denna jord och var, när och hur staden ovan molnen tar sig uttryck återstår ju att se.

Går igenom Einars texter. Katten i trakten, rör mig, första klass, fusk, min nivå, Dag Hammarskjöld (Eyo, Dag Hammarskjöld är min akh, ey, den lappen, bättre än bazz. Benim älskar flous, men inga flous har gjort mig till man. Är nån med para nånsin normal? Jag vart samma grabb ifrån start
Ey, Dag Hammarskjöld gör folk deli, gör dem vilse, ge dem kompass). Betraktelser i nutid.

Har i min källare över tvåhundra brev från mitten av sextiotalets Stockholm. Tunnelbanor som byggs, raketer till månen, Katarinahissen som kostar tio öre att åka med, skyltfönster, folk som stressar, bilar som tutar och människor som gråter. Betraktelser i dåtid.

Einar kommer från Island och betyder den som strider ensam. Och kanske hade de mer gemensamt än att betrakta och en tillvaro bland rosor som aldrig dör. Att vara en del av något och samtidigt ett oändligt behov av att behöva gå sin egen väg.

Eller så är det helt enkelt ett grundläggande mänskligt behov som ibland övergår till ett mänskligt dilemma. Frågan om individ och sammanhang. Som den ständigt pågående reflektionen kring belong and believe eller hur man förhåller sig till människans behov av att vara delaktig av ett sammanhang som både är förståeligt och meningsfullt för att ta rygg på Aaron Antonovsky och samtidigt ha ett absolut behov av att gå sin egen väg.

Eller sammanhanget mellan generationer och behovet av att gå sin väg.

Lyckades flytta hela husets bohag i vår gamla Volvo. Från villa till radhus. Från villa till återvinningen. När jag en sista gång checkade in på Sysav stod det besök nummer 23.

Allt togs med Volvon förutom det gamla pianot. Ett gammalt Bluthner som en gång i tiden stod mitt i en våning mitt i Stockholm. Detta gamla piano står nu mellan hall och kök. Längre än så kom det inte. Även om dess framtid i detta hus är oviss så håller den sig kvar.

Arvegods.

Hade sex flyttgubbar i hallen som febrilt stod och räknade och förklarade att de tillsammans med pianot vägde ett ton. Trappan var konstruerad för att kunna bära etthundrafemtio kilo.

Men om jag var villig att ta ansvaret för gubbarnas säkerhet och berätta det under inspelning så var de självklart villiga att ge det en chans.

Även om jag tillhör en bransch där gå på vatten är en möjlighet så befinner man sig i den delen av kyrkohistorien då man drillas hårt i frågan om arbetsmiljö.

Därav ett gammalt Bluthner mellan kök och hall.

En gång i tiden samhällsmarkör, pianolektioner och väckelsesånger är nu ett arv med tyngd. Och kanske är det just i själva pianot som arvet blir som mest påtagligt. Man måste förhålla sig till det, nästa generation försöker placera det, ytterligare nästa hittar sina stycken och på blocket finns det i skrivande stund över sextio pianon under rubriken bortskänkes.

Eller så är det helt enkelt bara ett piano. Varken mer eller mindre. En trälåda, gjutjärnskonstruktion, strängar och ett klaver.

Som kyrkan. Bara lite sten, bänkar av trä och färgade glasfönster. Alternativt så får man det att ljuda, nya stycken spelas och man lyckas placera det i en hörna av huset samtidigt med vetskapen om att det finns över sextio pianon under rubriken bortskänkes.

Som människan. Bara lite molekyler, kroppsdelar och olika färger på iris. Alternativt ser man valv efter valv för att travestera broder Tomas.

Som pianostycket. Enbart vibrationer, materia som möter materia och ljudvågor. Alternativt får det vingar genom de joniska, doriska, frygiska, lydiska, mixolydiska, eoliska och lokriska tonarterna.

Kanske är det så att man ser det man vill se. Fast ibland känns det som om man inte har getts något val. När jag nuförtiden tittar åt ena hållet ser jag domkyrkan, åt andra hållet katolska kyrkan, skulle jag gräva nedåt hamnar jag bland gravarna till en gammal kyrkogård och tittar jag uppåt anar jag staden ovan molnen.

Det är då det sker. En vän berättar att någon har skrivit en bok om kvarteret. Jag går ner till bokhandeln och hittar boken ”Jord och gudar” skriven av Maria Kuchen.

En dag har de grävt upp gatan framför min ytterdörr. Författaren betraktar graven som kommit i dagen.

Sidan 50: ”Dominikanbrodern jag drömmer fram, svartbrödramunken som aldrig fanns men ändå finns, döper jag till Mikael”.

Sidan 51 ff: ”Om han levt i min tid- skulle insikten om koldioxidutsläppens effekter ha trumfat hans fascination för förbränningsmotorer? Förmodligen inte. Istället skulle han väl glad i hågen leva i nuet och skaffa sig en motorcykel”.

Sidan 54: ”Nu slår jag mig ner på trappen och tar en rök med min okände granne. Kanske är skelettet i gropen kvarlevor efter en församlingspräst”.

Sidan 56: ”Samtidigt finns det en osynlig kyrka som inte bärs av värdsliga makt- och framgångsanspråk utan av uppriktig tro. Jag vill föreställa mig att min nyfunne granne hörde dit, att ett äkta siktdjup fanns i hans själ”.

Själv blir jag lite osäker på vem som är vem, var, när och hur. Men själv klurar jag med min knarr på samma plats, en Rex 1952 på 200 cc.

Nu befinner sig det mesta av prylar i lådor fint staplade i olika högar. Enkelt, överskådligt och greppbart.

Flygeln fick ett annat hem, soffan gick till ett ungt par som är på väg att starta ett liv tillsammans och studsmattan hoppas av andra barn.

Återvände till Lund för tjugotvå år sedan. Följande saker i min ägo det året.

Gitarr.

Piedestal. Arvegods från farmor och farfars hem på Kungstensgatan.

Resväska. Kläder + ikon.

Mjuk bag. Mer kläder.

Volvo 142. Gul.

Pass.

Allt har sin tid.

Utanför mitt fönster har det passerat en kvinna med ett barn. Tidigt på morgonen har de kommit ner för backen för att, när dagen är slut, återvända senare på kvällen. År ut och år in. Nu är flickan stor och de går och samspråkar tillsammans. Det har alltid funnits någon sorts förtrolighet mellan dem. Men det är bara som jag gissar för jag har aldrig någonsin pratat med dem. För frågan är vad förtrolighet egentligen är. Ord, känsla, kroppsspråk eller utstrålning? Vem vet.

Har ett flyktingboende runt hörnet. År av tjena tjena på morgonen och tjena tjena på eftermiddagen. Anar att en del har hittat ett nytt liv i Sverige emedan andra befinner sig i Kabul.

Läste att en människa flyttar i genomsnitt femton gånger under en livstid. Inser att det är den femtonde gången jag byter adress. Känns som om min kvot är fylld. Nästa gång blir det förhoppningsvis till staden ovan molnen, där rosorna aldrig dör och där gatorna är gjorda av guld. Det sistnämnda gissar jag som en påminnelse om vad som har verkligt värde.

Snart dags för samma upplevelse som återkommer varje år. Insikten att svalorna är borta. Lite som staden ovan molnen. Så oändligt långt bort samtidigt som det egentligen bara handlar om ett andetag.

Var tvungen att hitta något nytt underlag till ljusbäraren i kyrkan då droppande stearin riskerade att sätta eld på kyrkan.

Cyklade ner till kakelförsäljaren och tiggde tre stora klinkerplattor av keramik. Då ska du ha svarta som synden tyckte han. Nä, tyckte jag. Det verkar onödigt.  Jag vill ha tre ljusa plattor som en påminnelse om vad ljusbäraren egentligen vilar på. Det blev bra.

För mycket av det vi håller på med i kyrkan är att förhålla oss till förtroligheten.

För att vårda det som har verkligt värde.

Och hösten? Självklart den bästa får man hoppas.

”Livet må forstås baglæns, men må leves forlæns” sa Kirkegaard när det begav sig. Inser att någonstans under resans gång har pendeln slagit över från en längtan att veta hur framtiden skulle se ut till att tycka att det oförutsägbara inte är så tokigt det heller.

Som bonaden över soffan i den småländska stugan: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren” och gissar att det är en travestering på det som Miss Li gör med orden ”Lev nu, dö sen. Tänk inte mer på morgondagen även om regnet bara öser. Har varit där på botten, ja, det löser sig. Det skiftar snabbt även om molnen ligger över dig…”.

Vardagsrummet ser ut som ett bombnedslag. Kartonger, kassar och högar av saker i ett försök att skapa struktur inför den kommande flytten. Påminnelsen om att man inte är en svala som helt plötsligt bara glider iväg söderut är påtaglig.

I början av nittonhundratalet satt Arnold van Gennep någonstans i Frankrike och knåpade ihop boken boken Les Rites de passage. Osäker på om även han höll på att flytta och desperat försökte få någon sorts struktur i huvudet över det som var på väg att hända eller om det var något annat. Oavsett så menade han att initiationsriter  har tre faser, en separations, en övergångs och en inkorporeringsfas.

Något som kanske är som tydligast i det mycket svenska begreppet ”after work”. Lika svenskt som slipsnålen.

Själv tror jag att alla tre faser pågår samtidigt. Lite som en tårta. Kroppen förändras, man tar avsked av föräldrar, barnen förbereds att flyga ur boet, man flyttar, stadsdelen byggs ut, första tågluffen och sista charterresan, politiken som blir obegriplig och kyrkan som inte känns igen, första cykeln sista bilturen.

Frågan är om det inte därför som vi envisas med att sätta ljus på tårtan för att sedan fräsa ut en massa bakterier över grädden. Just som en påminnelse om att idag hjälper Herren. Dopljuset genom livet, ljusen kring kistan och önskan om att det eviga ljuset skall lysa över personen i fråga, och tårtljusen som lyser över alla pågående faser.

Buu. Spekulation både ser och hör jag i mitt inre från domarbåset utmed sargen.

Oavsett kan jag tycka att Kirkegaard var något på spåren. Det retroperspektiva är vilsamt för det som man både står i och inför.

Satsar fem spänn på att Miss Li hade några fromma människor i tidigare generationer som både trocklade bonader och sjöng Lina Sandell.  

”För nu tackar jag livet och höjer mitt glas. Jag tar inget för givet, baby, du och jag. För nu tackar jag livet och ingen jävel kan hindra mig. För vem har sagt att dagar som gått kommer igen?”

Anar vart hon är på väg även om jag till slut tappar tråden ”Och jag har aldrig nå’n beef med folk. Mamma sa alltid till mig: “Linda, skit i sånt”…”.

Sista dagen innan semestern hamnade jag i en fin men aningens låst argumentation om lokalbokning där motparten till slut lägger fram argumentet att Gud är ju svensk. Bra argument för jag tappade lite fattningen i sökandet efter vilken krok jag skulle hänga upp mitt svar. Såg för mitt inre hur Augustinus skakade på huvudet där han stod på den algeriska badstranden. Jag hittade ingen krok för hela kyrkohistorien stod bara och skakade på huvudet och tittade bort.

Men tänk om. Folkhemmet varandes himmelrike som uttryck för det något slitna uttrycket realiserad eskatologi, nu men ännu inte. Vid en första anblick verkade tankegången något udda men med inför det stundande kyrkovalet lyser dock perspektivet ”ännu inte” med sin totala frånvaro.

Även om jag råkar bo i Sveriges motorkulturskymningshuvudstad tänker jag att Epa-traktor nog är en helsvensk företeelse. Att såga av en bil på mitten och se till att den bara går att köra i trettio kilometer i timmen är unikt för vårt land. Unikt, sympatiskt och som en rullande uppmaning till alla oss andra att i semestertider stressa ner.

Hittar spellistan ”Epa-traktorhits, Musik för Duetter och A-traktor”. Med låtar som polisen, Valhalla, Ragga Epa, Gasen i botten och Som en riktig man ur albumet Tankad, packad och klar får en att med spänning se fram emot kommande psalmförslag till den nya psalmboken.

Det är inte mycket som är planerat inför stundande ledighet. Anar att det kanske är just det som är själva hemligheten med semester. Good enough med två äppelträd och en hängmatta.

Hansson De Wolfe United. Iskalla killen (full av mänsklig värme) 1979: Som att gunga sin själ i en hammock. I ett solsken där solen är du. Gunga sin själ i en hammock. Och du är vinden, som svalkar mej nu. Nånting som jag älskat ser jag hos dig, ja, nånting som jag älskat ser jag hos dig. Ingenting är nånsin givet med dig, nej, inget är nånsin givet med dig. Det vi möts om imorgon liknar ingenting idag. Så det jag ger, det ger jag till dig och det jag vill, det vill jag med dig. Vi går tillsammans som det faller oss in. Den sången har en fin melodi. Den vill jag gunga, gunga i. Värmen som jag känner får jag från dig…

Hur var det nu då? Existens och essens. Vilket kom först? Lite som hönan och ägget. Är vi först för att sedan vara och finns det något som föregår mitt varande och som kanske, i bästa fall, kan anas i en hammock? Anar att Augustinus nog skulle rösta på essensen först medan Sartre satsar allt på existensen som första kort. Båda är dock borta så det är väl upp till mig att begrunda i ett stilla hängmattegungande.

Igår fick min son som konfirmationspresent av min bror vår fars gamla keps. Så frågan om vad som är vad och vilket som kommer först är definitivt ett öppet race.

Risken eller chansen att jag skulle få skriva en sportkrönika är totalt obefintlig. Men om man driver en synnerligen exklusiv blogg, i betydelsen antal läsare, och helt unik om man snävar in på antalet som orkar läsa till slutet, så kan man ju skriva vad man vill.

Det finns två sorters fotboll i mitt liv.

Är man uppvuxen på landet skulle man vara med i fotbollslaget. Ville man inte vara med blev det problem, problem med att få ihop tillräckligt många så att det blev ett lag. Fotboll spelades, när det var på riktigt, på den riktiga fotbollsplanen.

Minns fortfarande att jag kunde ana att jorden var rund när jag stod längst ner på ena kortsidan och blickade över till motståndarsidans målgård. Det blev inte många matcher. Vuxna som stod och skrek ut order, regler som skulle följas och andra grabbar som verkade kunna mer, springa fortare och som tog, när chansen gavs, trycka ner för att ta sig fram.

Även här skulle jag, om det var möjligt så här förtio år senare, ta cykeln, cykla upp till fotbollsplanen, ställa mig utmed långsidan, lyssna, fråga och försöka förstå vad som verkligen pågick. För mig var det ingen vind som gav luft under vingarna.

Samtidigt: Vårt hus omgärdades av en stor park, stora träd, gräsmattor och lite ängsmark. Tog den röda gräsklipparen, Klippo (som nu går under namnet evighetsmaskinen när jag nu letar efter en liknande av ren nostalgia) och klippte det höga ängsgräset i en hörna av parken. Fyra stolpar och två brädor som blev tillsammans blev två mål.

Byns ungar kom och spelade efter skolan. Reglerna var flexibla, frånvaron av gastande vuxna var total och blev det skärmytsling avklarades det omgående.

Fråga är varför den ena fotbollsplanens minnesbilder går i svartvitt och den andra i grönt som gräset, rött som en Klippo och doftar nyklippt gräs. Varför vissa sammanhang fick en att flyga och andra en att känna sig intrasslad i ett par lager silvertejp.

Gissar att den psykoanalytiskt bevandrade läsaren sitter och småfnissar. Ja, ja, det är bra att du delar. Detta förklarar ditt förhållande till människor i grupp. Laget finns kvar, likaså gastande föräldrar, fotbollsplanen i dess dubbla varianter samt den röda Klippon. Bara form och innehåll som förändrats.

Läser Alex Schulman ”Under de ljusa och lyckliga studentmottagningarna finns familjernas mörker” i Dagens Nyheter 14/6. Han avhandlar studentmottagningar i Stockholm. Aningens mörk och krass.

”Och så baxas de in i hemmen. Jag har varit på ett tiotal studentmottagningar i vuxen ålder, och ingenting går att jämföra med den upplevelsen om man är intresserad av familjerelationer. Det är att komma in i kärnan av sorgen. Ända längst in. Så här långt inne får ingen utomstående vara i vanliga fall, alla andra gånger skyddas familjesorgen noga, familjemedlemmarna täcker så att ingen ska se, som de danska fotbollsspelarna runt olyckan. Men plötsligt är man där, mitt inne i allt.

Därför är studentmottagningar alltid så sköra. Det ser så festligt ut, med vimplarna och ägghalvorna med stenbitsrom och den stora baljan med bål i hallen. Men om man tittar noga kan man i blickar och korta ordväxlingar hitta flera hundra år gamla problem som aldrig lösts. Den diffusa irritationen, de kantiga kramarna, en mor och en son som inte kan möta varandras ögon. En far som håller tal till sin studentgrabb, formellt, pojken står bredvid och ler, och pappan säger kanske någon liten lustighet, men kan inte säga det enda som väl är viktigt: jag älskar dig.

Det är inte deras sorg, de har bara fått ärva den.

Varje familj bär på en unik uppsättning av dysfunktionalitet, barnen dömda på förhand, av saker som hände för länge sen.”

Tänker att det är det som allt handlar om, men som är de svåraste orden att uttala. Tänker ändå att det är lättare för en far att säga till sin son att han älskar honom än tvärt om. Jag har hunnit med båda även om den ena skedde med några minuters marginal. Men det blev sagt. Vidare dras jag tillbaka till fotbollsplanen. Schulman fortsätter:

”När jag var ung hade jag alltid en bild av att det som har hänt, det har hänt. Ingenting att göra nåt åt, inte lönt att gräva i det, man kan inte ändra det förflutna. Men framtiden däremot, tänkte jag, är oskriven och vacker, som ett stilla regn av möjligheter som alla väntar på att aktualiseras. Men numera tänker jag allt oftare att förhållandet kan vara det rakt motsatta. Det som hänt är hela tiden rörligt, föränderligt. Och vi borde prata mer med våra syskon, våra föräldrar, vi borde ställa varandra frågan: vad var det som hände? För dåtiden lever och kanske kan vi påverka den.

Och framtiden tycks mig alltmer cementerad, avgjord på förhand, för var och en av oss är bara en del av en generationskedja, en liten farkost som giftet rinner igenom en stund innan det ska vidare. Färden är redan utstakad, vi går dit det är bestämt att vi ska gå.” Så långt Schulman.

Jag har ingen större fallenhet att hålla fast för länge vid det som var. Glad för min historia, men lever helst livet framåt. Men tänk om det stämmer, att det som har varit faktiskt är både rörligt och föränderligt? Istället för att oroa sig för framtiden som man inte har faktiskt rodda med det som man faktiskt äger. Sin egen historia.

Hittade en röd Klippo i Vellinge. Har kört runt i det höga gräset under mina äppelträd. En röd evighetsmaskin.