Risken eller chansen att jag skulle få skriva en sportkrönika är totalt obefintlig. Men om man driver en synnerligen exklusiv blogg, i betydelsen antal läsare, och helt unik om man snävar in på antalet som orkar läsa till slutet, så kan man ju skriva vad man vill.
Det finns två sorters fotboll i mitt liv.
Är man uppvuxen på landet skulle man vara med i fotbollslaget. Ville man inte vara med blev det problem, problem med att få ihop tillräckligt många så att det blev ett lag. Fotboll spelades, när det var på riktigt, på den riktiga fotbollsplanen.
Minns fortfarande att jag kunde ana att jorden var rund när jag stod längst ner på ena kortsidan och blickade över till motståndarsidans målgård. Det blev inte många matcher. Vuxna som stod och skrek ut order, regler som skulle följas och andra grabbar som verkade kunna mer, springa fortare och som tog, när chansen gavs, trycka ner för att ta sig fram.
Även här skulle jag, om det var möjligt så här förtio år senare, ta cykeln, cykla upp till fotbollsplanen, ställa mig utmed långsidan, lyssna, fråga och försöka förstå vad som verkligen pågick. För mig var det ingen vind som gav luft under vingarna.
Samtidigt: Vårt hus omgärdades av en stor park, stora träd, gräsmattor och lite ängsmark. Tog den röda gräsklipparen, Klippo (som nu går under namnet evighetsmaskinen när jag nu letar efter en liknande av ren nostalgia) och klippte det höga ängsgräset i en hörna av parken. Fyra stolpar och två brädor som blev tillsammans blev två mål.
Byns ungar kom och spelade efter skolan. Reglerna var flexibla, frånvaron av gastande vuxna var total och blev det skärmytsling avklarades det omgående.
Fråga är varför den ena fotbollsplanens minnesbilder går i svartvitt och den andra i grönt som gräset, rött som en Klippo och doftar nyklippt gräs. Varför vissa sammanhang fick en att flyga och andra en att känna sig intrasslad i ett par lager silvertejp.
Gissar att den psykoanalytiskt bevandrade läsaren sitter och småfnissar. Ja, ja, det är bra att du delar. Detta förklarar ditt förhållande till människor i grupp. Laget finns kvar, likaså gastande föräldrar, fotbollsplanen i dess dubbla varianter samt den röda Klippon. Bara form och innehåll som förändrats.
Läser Alex Schulman ”Under de ljusa och lyckliga studentmottagningarna finns familjernas mörker” i Dagens Nyheter 14/6. Han avhandlar studentmottagningar i Stockholm. Aningens mörk och krass.
”Och så baxas de in i hemmen. Jag har varit på ett tiotal studentmottagningar i vuxen ålder, och ingenting går att jämföra med den upplevelsen om man är intresserad av familjerelationer. Det är att komma in i kärnan av sorgen. Ända längst in. Så här långt inne får ingen utomstående vara i vanliga fall, alla andra gånger skyddas familjesorgen noga, familjemedlemmarna täcker så att ingen ska se, som de danska fotbollsspelarna runt olyckan. Men plötsligt är man där, mitt inne i allt.
Därför är studentmottagningar alltid så sköra. Det ser så festligt ut, med vimplarna och ägghalvorna med stenbitsrom och den stora baljan med bål i hallen. Men om man tittar noga kan man i blickar och korta ordväxlingar hitta flera hundra år gamla problem som aldrig lösts. Den diffusa irritationen, de kantiga kramarna, en mor och en son som inte kan möta varandras ögon. En far som håller tal till sin studentgrabb, formellt, pojken står bredvid och ler, och pappan säger kanske någon liten lustighet, men kan inte säga det enda som väl är viktigt: jag älskar dig.
Det är inte deras sorg, de har bara fått ärva den.
Varje familj bär på en unik uppsättning av dysfunktionalitet, barnen dömda på förhand, av saker som hände för länge sen.”
Tänker att det är det som allt handlar om, men som är de svåraste orden att uttala. Tänker ändå att det är lättare för en far att säga till sin son att han älskar honom än tvärt om. Jag har hunnit med båda även om den ena skedde med några minuters marginal. Men det blev sagt. Vidare dras jag tillbaka till fotbollsplanen. Schulman fortsätter:
”När jag var ung hade jag alltid en bild av att det som har hänt, det har hänt. Ingenting att göra nåt åt, inte lönt att gräva i det, man kan inte ändra det förflutna. Men framtiden däremot, tänkte jag, är oskriven och vacker, som ett stilla regn av möjligheter som alla väntar på att aktualiseras. Men numera tänker jag allt oftare att förhållandet kan vara det rakt motsatta. Det som hänt är hela tiden rörligt, föränderligt. Och vi borde prata mer med våra syskon, våra föräldrar, vi borde ställa varandra frågan: vad var det som hände? För dåtiden lever och kanske kan vi påverka den.
Och framtiden tycks mig alltmer cementerad, avgjord på förhand, för var och en av oss är bara en del av en generationskedja, en liten farkost som giftet rinner igenom en stund innan det ska vidare. Färden är redan utstakad, vi går dit det är bestämt att vi ska gå.” Så långt Schulman.
Jag har ingen större fallenhet att hålla fast för länge vid det som var. Glad för min historia, men lever helst livet framåt. Men tänk om det stämmer, att det som har varit faktiskt är både rörligt och föränderligt? Istället för att oroa sig för framtiden som man inte har faktiskt rodda med det som man faktiskt äger. Sin egen historia.
Hittade en röd Klippo i Vellinge. Har kört runt i det höga gräset under mina äppelträd. En röd evighetsmaskin.
