Mikael Göth

Allhelgona är en av kyrkans storhelger om man ser till antalet besökare. Förra året passerade det 2500 personer genom Fosie kyrka och ute på kyrkogården vet man nog inte riktigt hur många det var. Men många var det.

I år en bråkdel på grund av pandemin.

Tänker att Allhelgona ger perspektiv i dess rätta betydelse, av perspectiʹvus ’genomseende’, av latin perspiʹcio ’se igenom’, ’blicka in i’. Att blicka in i men framförallt se igenom.

Hoppfullt.

I en tid då mycket av fokus ligger på att vara människa här och nu kan man sakna språket för det som komma skall i dagar som dessa. ”Ovan där randas morgonen”, ”Jag har hört om en stad ovan molnen”, ”De skall gå till den heliga staden”. Den som längtar efter mer kan spotifya Einar Ekberg och ”Sånger om himlen”. 37 sånger på raken och det känns som om man redan är där.

Men kanske är det så att förhållandet till då hjälper en med det som nu är.

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!” skrev Wilhelm Moberg 1963 i boken Din stund på jorden.

Jan Myrdal, Sean Connery och Bengt Pleijel var några som fick lämna jordelivet denna helg. En skribent, en skådespelare och en predikant.

Det är lite old school över dessa män och tänker att det är väl som det ska när man är nittio plus och lämnar över frågan om när man skall ge upp anspråken på att passa in, försöker få sammanhang att funka och bara köra på med sitt eget.

Jan som inte fick något godkänt betyg efter fjärde klass på grund av ordblindhet och uppstudsighet gentemot lärare skriver mer än sjuttio böcker och har femtio tusen böcker i sitt hemma bibliotek.

Boken ”Confessions of a Disloyal European” känns rätt beskrivande. Illojal mot både makt och samtid hela vägen in i kaklet. Kan inte minnas att han nämndes en enda gång under min uppväxt men känner igen upplevelsen av böcker och bibliotek. ”Visst ska det vara tyst på bibliotek. Men böckerna ska inte tiga: de är ju våra vänner och samtalspartners, våra lärare och ibland fiender. Att gå i de tysta slottsbiblioteken är som att umgås med mumier. Precis som människor måste ett bibliotek röra på sig, leva, växa, annars dör det och blir en ledsam relik.” (Intervju med Peter Kadhammar, Aftonbladet).

Det viktiga var kanske inte att läsa böckerna från pärm till pärm utan att relatera till dem.

Sean Connery känns som den siste klassiska filmstjärnan och som retade sig på ”green screen”, eftersom det inte var på riktigt. Tecken om något på en tid som varit. Det trösterika är att även mina barn säger att Sean Connery är den verklige Bond, James Bond. Troligt är att det kommer en tid då man säger likadant om Pewdiepie men då är jag sedan länge bland rosor som aldrig dör.

Och Bengt Pleijel. En västkustpredikant som höll ihop allvar, enkelhet och humor med predikningar så som ”Jag, en åsna”, ”Startkablar”, ”Julgranens predikan” och ”Behövs omvändelse, när alla säger att jag duger som jag är?”.

Ungefär vid samma datum, 22 november 1963 dör JFK, C.S. Lewis och Aldous Huxley. Även de hade en viss inverkan på sin samtid.

Att människans dagar är som gräset är i grunden något befriande. Sorg och befrielse är inte varandras motsatser utan en möjlighet att släppa taget och ge plats för andra.

Tog min morgonpromenad när det började ljusna. Plötsligt flyger det en duva utmed vägen rakt emot mig. Väl framme viker han av och sätter sig i ett träd. I munnen hade han en kvist och det såg ut som en klassisk bild på duvan som kommer till Noa där han satt i sin ark. En duva med en kvist.

Tanken tog fart. Där satt han i sin båt full med djur och familj och bara vatten så långt ögat kunde nå. Frågan är om han misströstade någon gång. Även om han nog måste placeras i gruppen synnerligen trosvissa så gissar jag att även han måste ha drabbats av missmod.

För vem har inte upplevt en motsvarande båtfärd med klart mindre press och med en undran om det någonsin ska ta slut kombinerat med en gnagande känsla att man kanske inte kommer över till andra sidan.  

Passerade duvan med en känsla att det kommer att gå och det kommer att bli bra.

Köpte ett cirkustält med tanken att i det kan man ju sitta med lagom avstånd till varandra. Kämpar med att få upp det. Efter två försök finns insikten att tvåhundratjugo kvadratmeter tält är både tungt och farligt. Tänker att det kommer upp om det sker ett mirakel. Tills dess får man väl sitta vänta som Noa när han väl var färdig med sin båt.

Lyssnade på BBC Sunday Service när jag kom hem från morgonpromenaden och blev uppmuntrad. Berättelsen om hur engelska Greenbeltfestivalen började. ”Where could we gather, pray and sing, cry, eat, drink and hope? Gods answer to Moses and the founders of the Greenbelt festival 1974 was this: Put up a tent, and even in exile there will be somewhere we can dwell and dream together.”

Det var lite stökigt i Rosengård i veckan. Stenar flög och däcken brann. Kommunalrådet sa att det var de ensamkommande med hänvisning till en hemlig källa. Polis och åklagaren var tydligen av annan åsikt. Typiskt Rosengård tänkte andra. Av fjorton som blev anhållna för våldsamt upplopp var fyra från Rosengård. Resterande ditresta från andra håll och beskrevs som handelsresande i bråk.

Tydligen blev en sextioårig kvinna anhållen för våldsamt upplopp. Typiskt sextioplussare.

Finns ett fält i Lund som är fullt med solrosor och där det är fritt för vem som helst att plocka en bukett. Att ett fält med solrosor kan sprida sådan uppmuntran är förunderligt.

Så var det åter dags för sommarens golfturnering. Mellbystrands minigolfbana som vaknar till liv under några sommarmånader om året av någon som vill pröva entreprenörslivet i miniformat. Robinssonjocke som försökte köra surfcafé året innan har ersatts av Viktoria, tjugofyra år gammal.

Fjorton plus tio blir tjugofyra.

När hon ger oss bollarna konstaterar hon att jag var hennes konfirmationspräst way back när jag blev utplacerad på den Halländska slätten som adjunkt.

Åkte till Vallberga för att ta en kopp kaffe på Signes café. Ett café/lanthandel/bageri med en förunderlig livskraft. I grannhuset hölls det loppis. Barnböcker gratis, glas och koppar en krona och travar av LP-skivor från en svunnen tid som ingen ville ha kvar i sina ölbackar.

Fick med mig skynda att älska för tio kronor. Har läst om hans morfar, mormor, mamma och nu kom turen till hans pappa. Boken om Alex Schulmans pappa, om hans liv och speciellt om hans sista tid i livet.

Berättelsen är långt ifrån ovanlig. Kanske en av de mest återkommande med variation i mångas erfarenhet. Minnesbilder från uppväxt, bråk i baksätet, fisketurer och fotbollsmatcher på gräsplätten bredvid huset för att sakta glida över i att livet smalnar av. Spänsten i stegen avtar, fotbollsmatchen blir försiktigare, sista besöket i sommartorpet, äldreboende för att till slut vaka ut när pulsslagen sakta rinner bort.

Det är ingen rolig tid när man står på ingången till dödsskuggans dal. Inte nödvändigtvis sin egen utan någons som står en nära. När man inser att det inte går att vända utan den enda vägen är att ta sig igenom är det som om ljuden skalas bort och andra sinnesintryck silas bort och det definitiva tar vid.

Att inte göra tillräckligt. Den gnagande känslan av att man hade kunnat besöka mer, tillbringa mer tid och delat ytterligare en middag medan tid fanns. En erfarenhet som ibland delas både av den som såg sin förälder en gång om året eller flera gånger i veckan eftersom det inte finns någon bortre gräns.

Sorgen är individuell konstaterar Anna Bennich i sitt sommarprat och därför till viss del svår att systematisera.

Du var min konfirmationspräst. Ord som är ämnade för de äldre kollegorna men som nu blir bekräftelsen på det man anat. Livet går vidare oavsett om man vill det eller ej. Barnen som lyfter blicken och skaffar sig ett liv utanför familjen, där den som står kvar inte söker sig bort och ut, utan väntar och hoppas på att få samla ihop och vara tillsammans.

När det är dags: Blott en dag, Gud för dig är allting klart, Härlig är jorden, Stor är din trofasthet och att orden ”lär oss leva för de levande den tid vi har kvar” läses. Själv lite förundrad över hur jag kunde landa i detta mycket traditionella. Spaning på det: Sångtexterna och strukturen bär. Och det är tillräckligt. Inte för mycket och inte för lite. Det är som att åka flodångare. Båten går framåt medan deltagarnas tankar ibland riktas framåt för att sedan försvinna ut till den ena sida, komma tillbaka, för att sedan försvinna till andra sidan i ett varsamt pendlande.

Vita arkivet och döstädning i alla ära, men jag tror man missar något. Att de som är kvar får tillfälle att slå lite förvirrat i psalmboken, att förstå att sången ”Jag trivs bäst i öppna landskap” inte är någon psalm, ännu, att få lyfta och känna på stolen som alltid stod där, tavlan som hängde ovanför soffan och fåtöljen som stod framför tv´n. Att saker och tings värde kanske mer hängde ihop med de människor de var kopplade till än man själv förstod och att ett hus kan kallna fortare än vad man kunde ana när människorna lämnat byggnaden.

Att fysiskt få ta, känna och en sista gång tvingas samman med den närmsta familjen som står kvar kan slita, vara jobbigt och tungt. Även det som är jobbigt kan vara meningsfullt och det är där markeringarna kommer in som hjälp för att hänga upp det på något. Vad är alternativet? Dop, konfirmation, vigsel och begravning med ett tydligt avslut och en tydlig påbörjan av något nytt.

Ibland är det konfirmationsprästens uppgift. Att senare i livet få komma tillbaka, gå in i dödsskuggans dal, möta upp, gå med en liten bit, peka på en väg framåt och sedan släppa taget.

Kanske är det därför orden ”lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar” uttrycks som en bön.

Hörde om mäns förhållande till gammelbilar. Gamla T-Fordar och liknande fordon var inte så eftertraktade längre eftersom ingen längre har någon relation till dessa. De har ersatts av Opel Kadett, Volvo Amazon/145, Saab v4 och Peugot 404. Barndomsbilar som påminner om gemenskap, dofter, ljud och att man var på väg. Tillsammans.

Då var tillsammansbegreppet självklart. När den bilresan är över spenderar både klan, kyrka och stat resterande tid på frågan om vilka som skall få vara tillsammans. Vilka som skall ingå, utgå och vilka som inte får stiga på. Det gäller folkkyrka som frikyrka, när det skulle väljas lag på skolgympan och vem som fick dansa med vem på skoldiscot, vilken kvotflykting som är välkommen vart, vem som ingår i folkhemmet (Selma Lagerlöf var först med att mynta uttrycket).

Att altarringen i kyrkan är en rund cirkel är ett sunt tecken på gemenskap. Befriande att man bara ser halva.

Uppdatering av någon sorts lista:

En religiös uppväxt kan bli både fängelse och frihet. Joel Halldorf, Expressen.se.

Camilla Lif. Sommarpratare och präst.

Karin Smirnoff. Sommarpratare och författare.

En vecka kvar till semestern. Lite känslan av den där simskolan i den där småländska sjön med den där lille killen med de där tjugofem metrarna med den där arga simskolefröken. Hur man gick runt på den dyiga botten med näsan ovanför vattenytan i hopp om att fusket inte skulle synas.

Vårens el-cykelprojektet är i hamn. Samma kostnad för att pendla med bilen fyra månader kan med fördel läggas på en el-cykel. Visst handlar det om perspektiv. Man kan även köpa familjebilen Panamera, men då får man räkna med en värdeminskning på 227.400 kr/år innan man ens tankat.

Bättre är då att satsa på skrotbilarnas skrotbil. Skruttbilarnas heliga gral. ”La Voiture Noire”, Bugatti Atlantic med chassinummer 57454.

1938 plockar Ettore Bugatti ner sin fabrik och sätter den på ett tåg mot Bordeaux för att gömma undan fabriken för nazisterna. Med på tåget sätts även denna Bugatti Atlantic. Och där rullar tåget in i dimman och bilen försvinner.

Men skulle man hitta denna lilla bil, som vid det här laget borde vara rätt risig, så har man plötsligt en bil värd 1 miljard kronor. Oavsett skick, så länge det står 57454 stansat i chassit.

Plötsligt står min kollega där i kyrkan och säger ordet hemlängtan. Måste ha hört ordet förut men det blir som om kombinationen av ord och tankar plötsligt rasslar till. Som när man var barn och hjälpte vattnet i bäcken eller som villaägaren när man rensar stupröret.

Går tillbaka till den absoluta början. Kain slår ihjäl sin bror. Busigt. Kain får helt enkelt inte vara med i trädgården längre. Kain inser sitt dilemma, ligger risigt till och måste bemöta rädslan för främlingar och övergivenhet på egen hand.

Frågan som följer är ju vad det är för tecken Kain får instansat i pannan vid Edens exit. Men något är det som inte går att ta bort och som påminner om Kains ursprung och omistlighet.

Gilla Freud eller inte, men rädslan för separation och övergivenhet går som en rännil genom livet. Ett annat ord för det är hemlängtan. Fråga Augustinus.

Blev det inte en liten predikan av detta månntro. Det verkar så. Då får det allt följa en liten bli slutrad på en psalm. “Blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land”.

Uppdatering på topplista sommarpratare. 1. Niklas Adalbert. (Klarna, pengar, mening). 2. Hedda Stiernstedt. (Barn/ung/vuxen, präst i Paris, att bli den man ska bli). 3. Anders Tegnell. (Förunderligt lugn, samma lilla by tio mil söder om Addis Abeba som mina föräldrar).

Från mitt fönster ser man flygplanen i korridoren mot Köpenhamn. Eller såg, för nu kommer det bara något enstaka plan då och då.

Bodde några år i London i slutet av nittiotalet och kunde sitta på taket när det var mörkt och se hur planen la sig i långa köer för att gå ner i Gatwick, Heathrow, Luton eller Stanstead.

Var även där en sväng tio år tidigare. Då kunde man ställa sig i trädgården klockan fem och lyssna till ett monsterljud då Concorden återvände från New York.

Jag kan sakna detta. Det som påminde mig om att världen var större, att människor var på väg och att det fanns andra sammanhang.

Gick en sväng i Rosengårds centrum. Ett virrvarr av dofter, ljud och människor som fick mig att flyga i både tid och rum.

Pandemin får min värld att krympa. När jag är ledig lyssnar jag på P1. Det är Covid 19 på nyheterna, Covid 19 på sporten, kulturradion, ring P1, betraktelser och folkhälsomyndigheten.

Förmodar att det inte finns något val. Frågan om det sårbara livet har ältats allt sedan Jobs dagar till dagens kultursidor. Theologia crucis.

Får väl höra med infektionsläkaren i kvarteret när hon väl har sovit ut. Om något år eller så, då hon arbetat sjuttiofem timmar i veckan de senaste tre månaderna.

I femtiosju år stod han alla fall vid vägkanten och vinkade till bilisterna som färdades mellan Stockholm och Bergslagen. Sheriffen i Övergran.

– Det finns nog dom som tycker att jag inte borde få stå här, att jag skulle låsas in. Samma folk borde förstå att alla människor mår bra av ett leende. Om så bara en kort stund när bilen rullar förbi. (Enköpingsposten 2017)

Själv satt jag vid samma tid i Lutherska missionshuset i de frommas sällskap, lite för kort i ryggen för att sitta bekvämt i bänkraden, och sjöng Nils Frykman.

“Nog blir det mörker mången gång, ej solen skiner jämt. Nog får vi känna tidens tvång, men ett är dock bestämt: det blir ej mörkt i himmelen, och resan, vad betyder den! Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!”

Även om trånga rum kan stressa och gör mig oförmögen att navigera, så kan jag sakna detta.

Det som påminde mig om att världen var större, att människor var på väg och att det fanns andra sammanhang.

Efter att ha lämnat lillkillen på skolan cyklade jag ner till badet. På morgonen är  det synnerligen seniort. Lugnt, värdigt och inga bomber i bassängen.

Gubbarna simmar några längder för att sedan hänga vid poolkanten och babbla. Känns som en allmän positiv målbild för ett liv i pensionen när det är dags.

En broder i gruppen stapplar dock plötslig ut i omklädningsrummet och hämtar ett paraply.

Återkommer och ställer sig på kanten med paraplyet, simglasögon och badmössa. Klättrar vidare upp på svikten, fäller upp paraplyet och hoppar.

Och jag tänker att han ser ut som Mary Poppins med sitt paraply om Mary skulle vara en Italiensk man i sjuttiofemplusåldern.

Oavsett sjukt otippat tänker jag när jag simmar förbi.

Arga badvakter och jag hinner med åtta längder under samtalets gång där den äldre mannen gestikulerar, pekar, förklarar och ler.

Själv tänker jag att det är hoppfullt.

Supercalifragilisticexpialidocious heter i alla fall sången från 1964 i filmen Mary Poppins och beskriver användandet av ordet som ett sätt att mirakulöst prata sig ur svåra situationer.

Tror att det var just det som skedde vid poolkanten. Sådan vill jag bli som pensionär. Ett kinesiskt spikhus i badbyxor. Undrar om och när den insikten kommer att infinna sig.

Anyway. Vise männen har åkt hem igen, julen är över, granarna är borta och krubban nerplockad som traditionen bjuder (yepp, det var 7 januari 1131 som Knut Lavard blev mördad. Att man sedan på 1600-talet valde att flytta fram tjugodagknut en vecka på 1600-talet känns mer som en modern fling i sammanhanget.)

Dags för vår, fastetid, en tur med snowboard (dock med väl surrad stödskena) och tulpaner på bordet.

Skönt att livet går vidare.

Tog blommorna från kyrkans altare och körde ner till Sergels väg och la dem i blomsterhögen där den unga mamman blev avrättad när hon var ute och gick med sitt nyfödda barn.

Inser att risken för Notre-Dameseffekt är sjukt överhängande. Man upprörs i själen men efter ett tag återgår allt till det normala igen. På ytan i alla fall. Kanske är det så att just den upprörda själen blir ännu lite mer trött, ännu lite mer avtrubbad.

Vet inte varför, men jag saknade något från kyrkan. Ibland kommer det små böner farande från en biskop när något tragiskt har inträffat på vår jord. Ibland upplevs de som lite aparta, men det var just det jag saknade där och då när våra hittills kända moraliska, emotionella och intellektuella
koordinater plötsligt imploderade framför våra ögon.

Eller var det mer barnet som behövde en hand att hålla i men som snabbt övermannades av att en bra karl reder sig själv. Fick en kram av en förbipasserande som trodde att det var jag som kramade henne. Kanske var det tvärt om.

Hade en begravning utan anhöriga. Förundrades över den blomsterprakt som jag mötte i kyrkan. Det skulle ju inte finnas några sörjande. Insåg att det var den avlidne som hade beställt blommorna till sin egen begravning.

Först blev man lite missmodig och tänkte att detta är ensamhetens yttersta utpost för att sedan sakta inse att detta är vad värdighet handlar om. En markering mot dödens dårskap och en bekräftelse på människans höghet.

Brottas mer med det som kallas kremation direkt.

Vad är en människa att du tänker på henne? Denna tidlösa brottningskamp.

Anyway, låg i min solstol och såg hur svalorna drog rundor högt uppe i luften. Tänker att nästa gång jag lyfter blicken är de borta. Hängde inte riktigt med denna gång heller.

Skördade min första skörd i den nyplanterade äppellunden. Fyra äpplen blev det.

Förhoppningsvis finns det lite utvecklingspotential i denna Lutherska
bekymmerslöshetsverksamhet.

Min första blomma som jag minns var blomman för dagen. Ett frö i en kruka och jag gick i första klass. Tidsdefinition.