Mikael Göth

Har en liten skogsslänt som skulle vara perfekt att odla lite äppelträd. Sagt och gjort så tog jag chansen att beställa några träd från England så här i pre-brexittider.

Efter åtta besök på terminalen, härliga samtal med diverse transportbolag och långa stunder i trevlig samvaro med Post Nords kundtjänst mötte jag plötsligt en som tog det där extra steget. Jag bad honom kolla i rummet bredvid.

Plötsligt infann sig en känsla av att jag ville både krama och pussa postmannen i någon sorts euforiskt glädjefnatt. Troligtvis undrade han vad det var för psyko som stod och ropade kärleksyttringar vid kassan eftersom han kanske inte var helt insatt i förförståelsen. Dock konstaterade han att han nog aldrig hade fått sådan uppskattning under sin tid på Post Nord.

Följande tankar ligger i efterdyningarna:

– Dagligen möter jag människor som på något sätt upplever att de inte finns i systemet. Hur de än gör, vad de än säger så kommer de inte in. Inte riktigt säker på att vi som är inne i systemet riktigt förstår vad det gör med en människa. Det ger perspektiv på när Jesus möter kvinnan vid brunnen, mannen i trädet, kvinnan som skall stenas etc.

– Dina äppelträd finns inte. Jo, de finns. Nej, de finns inte. Jo, de finns, nej, jo, nej, jo. Enligt min datorskärm står dina träd i Blackmoor. Gud finns inte, jo han finns, nej, jo, nej, jo. Han kanske finns men han är inte här i alla fall.
Jo, det är han, nej det är han inte, jo, nej, jo, nej, jo. Sträck fram dina
händer Tomas.

– Tanken var att jag skulle ta rygg på Luther som konstaterade att han skulle plantera sitt äppelträd idag även om han visste att jorden skulle gå under imorgon. Luther var inte direkt någon större prepper kan jag tycka. Gillar detta bekymmerslösa perspektiv. Befriande. Det mesta man oroar sig över inträffar inte och ändå envisas man med att gå runt och konka på eländet. Noterar dock att Luther levde pre-beställapånäteteländet.

Gick förbi min gamla grannes hus i veckan. Hon tillhörde de som mindes skotten i Ådalen och var tolk när de vita bussarna anlände till Sverige i krigets slutskede. Jag satte mig vid hennes sängkant och sjöng ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”. Dagen efter fick hon gå vidare efter 106 års livsvandring.

Historiens vingslag.

Och nyckeln till bekymmerslösheten? I grunden tror jag den är utifrån given. Men en hjälp på vägen är nog färre prylar och ett viljebeslut. Känner inte någon som känner sig tyngd på väg ut från Sysav.

Idag tog vi farväl av en man som levt nittionio år. Värdigt avsked med ett genuint griftetal. Tror att det är samma känsla som infinner sig som när man paddlar havskajak i Stockholms skärgård. Det är en del kobbar och
skär som man ser samtidigt som man anar att det finns så mycket mer.

Kanske oundvikligt i ett griftetal. Total recap i ett griftetal skulle missa poängen. Eftersom det handlar om efterklang som ljuder i sin egen kraft.

Vem tillhör då dessa minnen och erfarenheter? Lika svårfångade som att försöka fånga en dimslöja som dansar en sommargryning med sina bara händer.

Och antalet blommor vid kistan? Skönjer ett mönster. Är det många blommor har man kanske gått för tidigt. Är det lite färre blommor kan det
vara tecken på ett långt och rikt liv. Så långt att alla ens vänner har gått vidare, kanske har barnen gått samma väg och kvar finns hemsjukvården.

Hur länge är ett liv meningsfullt? Hela vägen.

Noterar att tillvaron utan Gud tänker annorlunda.

Även den som befinner sig i total dimma kan i sig själv vara en megafon till de som följer. Håll fast vid urskiljningsförmågan, äg ditt liv och förstå vad som är viktigt och sant i livet.

När det gäller efterklang. Säljer ett svart Bluthnerpiano för fem kronor till den som vill göra sällskap med Brahms, Max Reger, Richard Wagner, Johann Strauss den yngre, Pjotr Tjajkovskij, Andrew Lloyd Webber, Albert
Einstein och The Beatles.

Just detta piano har vandrat från Leipzig, Kungstensgatan i
Stockholm, prästgård i Småland, ombyggd snickeriverkstad i Maria Park norr om
Helsingborg för att nu stå i en villa i Lund.

Avstämning med familj i slutet av dagen: Äldste grabben har haft nationellt prov. Temat var synlig/osynligt där en av texterna handlade om bakterier i naveln. Mellangrabben kommer hem och har löst Rubriks kub och när
minsta grabben hämtas efter en lång, kall och regnig dag konstateras det att
det bästa med dagen är att den inte är slut.

Respice post te! Hominem te memento!

Allt det där mellan kobbar och skär förmodar jag.

Har burit grenar. Till en början kändes det oöverstigligt, men efter ett tag kom man in i en stilla lunk. Stilla och slitsamt.

Fördelen är att utrymmet för egna tankar ökar och jag landar sakta i den heliga glömskan.

Wiki: Helig är ett ord från fornsvenskan, helagher, heligher, hälig, med betydelsen okränkbar, fridlyst, som ej får skadas ..”.

Tänker att vi lever i en tid som inte glömmer. Och det är destruktivt. Ett inlägg, mail, bild eller transaktion som landar fel. Inte för att folk grottar ner sig i det som varit, men känslan av det diffusa hotet kan ibland vara tyngre än en tyngsta stock.

Bikt och tystnadsplikt är underskattat.

Fördel är att både Gud och präst glömmer.

Hade hjälp av en skogshuggare. Tänker att han är på en kronisk retreat utan att veta om det där han går och sågar i sin ensamhet dagen lång. Ett enormt utrymme för egna tankar.

Efter inledande samtal om stock, sten och spån så konstaterade han det märkliga i att människorna mår så dåligt i en tid då tillgången till så mycket är i stort sett obegränsad.

Unga har mindre sex (Dagen/Halldorf), klubbarna blir färre och detsamma gäller för pubarna i England. För trettio år sedan skulle nog många kyrkor applådera det.

Inte säker på att man gör det nu.

George Orwell sitter väl och flinar någonstans. Och vad var det jag sa?

Modetips. Man bloggar ju även om mode, livsstil och heminredning… Var på konsert med Twenty one pilots.

Tog på mig mössa, för det såg jag att kidsen hade för några år sedan. Väl på plats så var det tydligen inte det som gällde. Men här vänder det. Plötsligt firas det ner en röd mössa i en vajjer som sångaren sedan hade på sig. Just saying.

Orden att människans dagar är som gräset, blommar kort, vinden blåser, och sen är de inte mer, har alltid upplevts vemodiga. Kanske behöver det inte vara så.

Kanske handlar det om människans frihet efter som det är bibelns egentliga ärende.

De som stod på scenen och höll i taktpinnen har för länge sedan gått hem.

Det borde kanske bloggaren borde göra med. Men jag är ju redan hemma.

Såg samtalet med David Lagerkranz i ”Min sannning” på svt-play. Återigen samtalas det om relationen fader/son och man påminns om vilken enorm kraft det ligger i det förhållandet.

Nu finns det ett antal Davidar på min radar. En som jag hyser bottenlös kärlek till och som jag skulle välja döden om så krävdes.

En annan David är min frus farfar som drev en affär utmed gamla E4 norr om Markaryd. Ett stenkast därifrån, rakt in i den småländska skogen, bodde min morfar och lite längre upp utmed E4 hade farfar en gård. Dock lite osäker på varför, eftersom han bodde i Stockholm.

Men ändå som en påminnelse om att tillvaron kanske tenderar att hänga ihop på något sätt.

Hur återstår dock eftersom jag själv spenderar dagarna i den malmöitiska
förorten och ibland undrar hur tillvaron gör det och hur jag hamnade där.

På resan ut
dit hade jag i alla fall följande ord i ryggen. ”Så säger den helige, den
sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga
och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har
ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn”.

Hur vet man när det är ett tilltal, hjärnspöke, miss i planeringen eller allmänt freudianskt önskedrömmande?

Time will tell. (A phrase referencing the fact that future events are unknown and that the outcome of a desired situation cannot be ascertained at the time until said future events unfold.)

Tänker att i tider som dessa är kunskap inte det viktiga. Inte heller status, åsikter, förmögenhet, titlar, bakgrund, släktskap eller verbal förmåga.

Det mesta går att beställa på nätet.

Skall hyra bil i Berlin om någon vecka och kunde då välja till navigeringsutrustning för 5 euro om dagen. Då vaknar smålänningen i mig.

Hur svårt kan det vara?

Halkade in på David denna förmiddag och landar orden om det viktiga i tillvaron. Om konsten att navigera i en förvirrad tid och fastnar i ordet urskiljningsförmåga.

”Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta.”

Tänker att när alla drev, inneideologier och allmänt ryggdunkande har blåst över så finns det en inriktning som bär.

Ett antal år
senare sjunger Leonard Cohen om David ”Well your faith was strong but you needed proof. You saw her bathing on the roof. Her beauty and the moonlight overthrew ya. She tied you to her kitchen chair. And she broke your throne and she cut your hair. And from your lips she drew the
Hallelujah”.

Frihet för alla som inte fick ihop det på egen hand.

Klockrent. Trumvirvel på det.

Tog och höststädade trädgården. Det hanns inte riktigt med
när det skulle men kändes ändå bra att det blev av innan nyårsdagen.

Tittade på
barnens studsmatta och kände att det inte var någon idé att plocka in den. Vi
går ju mot ljusare tider med en stilla förhoppning att ingen vårstorm skall
lyfta den upp på taket. Vilket har skett vid tidigare tillfällen till
grannarnas förfäran.

Och året som nu är på väg att avslutas? Flipp eller flopp?
Hiss eller diss? Burop eller applåd?

Landar i ingången till förberedelserna av ett griftetal som
på något sätt bär karaktären av ett avslut. Det handlar inte om att rada upp en
massa saker och händelser i livet för att vi sedan ska kunna ge ett sista
omdöme, skickas över till andra sidan, eller in i nästa år, i en
Tripadvisoranda.

Ett griftetal handlar mycket om att uttrycka sorg och saknad
över det som en gång var men inte längre är, uttrycka tacksamhet över det liv som
fick levas, om Guds outtröttliga närvaro och om återseendets glädje.

Och?

Reduktionisten i mig växter. Mycket av det jag lägger ner
tid på är luftslott. Jag bygger och konstruerar för att försöka skapa
sammanhang att navigera i. Jag skapar samfundsträsk där guldet blir till sand,
kvicksand, när sinnet tyngs som värst.

Tar därför rygg på Kristus. Han går med Petrus på stranden
och frågar inte hur projektet gå på vatten funkade, hur det står till med den
inre resningen eller hur sambandet mellan alla högtravande ord och det verkliga
livet egentligen ser ut.

Det landar i frågan: Älskar du mig? Inte en gång utan tre.

Samma uppmaning får sedan lärjungarna när det är dags för
sammanfattning. Älska varandra.

Detta bär när inre ambitioner briserar och yttre
omständigheter förändras. För det är just det som åren gör med oss. Sållar i
det tänkta och förändrar våra yttre omständigheter.

Och framtiden? Synnerligen hoppfull.

Dagens projekt: Dags för kommunitet. Något av en pop-up community så här inför och under fastan.

Detta odd community har endast en regel: Jag vill vara en kristen. Resten får man ta på annat håll.

Låter inte det som ett e-kloster? Vad är det för skit kan man höra de gamla ökenfäderna mumla medan sanden knastrar mellan tänderna. Well, jag har ingen öken att hänga i och ni hade inget internet så man får väl ta vad man har.

Då som nu.

Jag har även mött andra skeptiker till denna tanke.

Men good enough tänker jag. Sen kan det kvitta var man sätter ner sina fötter på morgonen. Ingen agenda, ingen strategi, ingen bakgrundskoll, inga referenser, inga CV, inga betyg, inga samfundsgränser, inga krav på språkkunskaper, ingen speciell plats, inga sociala krav på att passa in, ingen bedömning, inget jagande efter statistik, ingen verksamhet där människor blir objekt.

Endast en kommunitetsregel: Jag vill vara en kristen.

Detta kan man givetvis problematisera. Har jag verkligen förmågan att jag kan säga att jag vill vara en kristen? Inte alla skulle hålla med. Vad var det egentligen som Luther sa?

Behöver man inte träffas för att vara en kommunitet? Tja, vad är gemenskap? Varför är altaringen bara en halvcirkel?

Är inte detta ett synnerligen post-postmodernt sätt att förhålla sig till tro/gemenskap? Skulle tro det. (Och frågan är vad tiden som nu är definieras när det postmoderna mest skymtas i backspegeln). Sagt detta tänker jag att mycket handlar om det redan sagda.

Frågor på detta? Troligtvis rätt många.

Kanske handlar det mer om att hitta en öppning för att under fastan få skriva/fundera teologi och att den femtioårskrisande kanotförvaltaren kan få ta en paus.

Befriande på något sätt. För många.

Tillbringade natten på Relais und Chateaux Hotel Bayrisches Haus i Potsdam – Brandemburg, ett stenkast från Berlins centrum. Klassiskt old school place som en gång i tiden byggdes av den Preussiske kungen Fredrick William till sin Elisabeth av Bayern.

Ett ställe som präglas av tysk tradition, värdighet och stillhet. Helt enkelt perfekt för oss och våra pojkar på fjorton, elva och sex år…

Satt och tittade på en man som gjorde vända efter vända i poolen. Han crawlade långsamt men stabilt. Vända efter vända.

Genom åren har jag försökt crawla. Man vevar på till syret tar slut, sen har det inte blivit mycket mer.

Jag studerar mannen. Fram och tillbaka. Då inser jag att det inte handlar om att veva på allt vad tygen håller. Det handlar om att andas. Att andas och att andas rätt.

När jag kom hem googlade jag crawla och fanns följande om crawla på aktiv träning:

”Andas in vid rätt tidpunkt. Vrid på huvudet och dra in luft när armen är vid höften. Halvvägs genom armtaget – alltså när armen är ovanför vattenytan – lägger du ned huvudet i vattnet igen.

Hitta en bra andningsrytm. Träna på att andas in efter vart tredje armtag – två med ena armen och ett med den andra. Om det fungerar bättre för dig att andas in efter ett eller två armtag med resp. arm så går det också bra. Det viktigaste är att du har en bra rytm.”

Och vad har detta med fastan att göra? Man kan undra. Men eftersom jag är fostrad i den Evangelisk-Lutherska traditionen är jag lika vilsen som de flesta i samma tradition. Men med vilsenhet kommer även ett visst mått av frihet.

Så här tänker jag. Trons fundamenta och identitet är som en DNA-spiral. Ena staget är inkarnationen (jul, stall, klappar, krubba etc) och det andra staget är försoningen (påsk, ägg, kors etc).

Stagen mellan kan man kalla Esto mihi, kärlekens väg (komma upp vid sidan om och gå med ett stycke på vägen med de människor som kommer i ens väg). Stag blir då till steg.

Och fastan? Fastan hjälper mig att andas. ”Det viktiga är att du har en bra rytm”. Har man en tro och försöker förhålla sig till trons sammanhang så hamnar man med jämna mellanrum i obalans. Syret tar slut och man ger upp sitt frenetiska sprattlande.

Fastan säger: Sakta ner och hitta tillbaka till rytmen.

Av någon anledning så bombarderas jag av reklam från avloppsjouren. Frågan är hur man skall tolka sina logaritmer i tider som dessa. Eller om det är logaritmerna som tolkar mig. Speglar kanske den man är fick jag höra.

Den ständiga frågan vem man är… Eller vem har mandat att göra den definitionen? Tänker att om det inte finns någon utan för mig själv blir definitionen hänvisad till omständigheterna.

Tron ger mig ger mig mandat att själv göra den definitionen. Det är mitt ansvar.

Har en solblekt bok av Henri Nouwen i min bokhylla. Den har följt med boktravarna sedan 1986. Bläddrade lite i den när jag satt och drack mitt morgonkaffe. Lika gärna som att dela roliga youtubes kan jag dela några rader från boken. Kul.

Han talar om rädslan och hur den påverkar oss. ”But why are we so terribly afraid? Why is it so hard to find fearless people?” (s.3.) Det han sett i möten med människor är att det nästan alltid handlar om att det finns någon sorts hotfull figur som kontrollerar och skrämmer. Det kan vara Gud, läraren, doktorn, kyrkan (s.4) eller kanske det diffusa som kallas sammanhang.

För Nouwen verkar det som om rädslan är bottenlös. ”Fearful questions never lead to love-filled answers; underneath every fearful question many other fearful questions are hidden”. ”Thus, fear engenders fear”. (s.5)

Lätt att tänka att en man som Henry Nouwen inte skulle vara en del av denna fruktan. En man som gick ”all in” i det fromma livet som präst. Inget att frukta där inte. Gå på vatten borde ingå i grundkursen för blivande präster.

”Though we think of ourselves as followers of Jesus, we are often seduced by the fearful questions the world presents to us. Without realizing it, we become anxious, nervous, worrying people caught in the questions of survival: our own survival, the survival of our families, friends and colleagues, the survival of the church, our country, and our world.” (s.6)

Inte heller han kommer undan. Cred för att han är ärlig. Befriande.

Frågan är ju vilken som är vägen framåt. Tar man tid med människor kan man möta fruktan och rädsla. Och orkar man stanna upp ännu mer och möta sig själv kan man ibland ana kraften i sin egen inneboende fruktan. Inte konstigt kan jag tycka.

Men vad är alternativet? Finns det något?

Boken har undertiteln ”The journey from fear to love”.

”Why is there no reason to fear any longer? Jesus himself answers this question succinctly when he approaches his frightened disciples walking on the lake: It is I; do not be afraid (Joh 6:20). The house of love is the house of Christ, the place where we can think, speak and act in the way of God- not in the way of the fearfilled world… The house of love is not simply a place in the afterlife, a place in heaven beyond this world. Jesus offers us this house right in the midst of our anxious world”. (s.7)

Har han rätt i detta så har vi rätt lång väg att gå. Oavsett sammanhang. Längst är kanske kyrkans väg.

Kanske är det värt insatsen. För om konsekvensen blir, när livspusslet är på plats för en vit, manlig, medelålders villaägare, att man dränks av reklam från avloppsjouren så kastar jag mig hellre i famnen på någon som ger mig ett en strimma av hopp om ett alternativ.

Eller som Esbjörn Hagberg, exbiskopen i Karlstad sa i förra veckan ”Herre, till vem skulle vi gå?

(Yes, det är fastetid, vi är inne i stilla veckan och boken heter ”In the House of the Lord. The journey from fear to love. Henry J. M Nouwen)