Jag fick mig en rundtur i prästgården uppe vid Fosie kyrka. Nygamla lokaler och spår av flytt fanns kvar i form av lådor med saker i. I en av lådorna låg det krucifix, sladdar och högtalare lite huller och buller. Jag lyfte upp ett av korsen och såg att det hade farit illa under historiens gång. Kristus hängde på korset men hans armar hade försvunnit.
Jag la tillbaka Kristus i lådan men kunde inte släppa tanken på det jag sett och återvände därför några dagar senare för att rädda undan den sargade Jesus.
Kyrkan är ett sargat sammanhang och det är som det ska. Kyrkan får uppmaningen att se på Kristus, en Kristus som är sargad och det är som det ska.
Ibland talar vi om det dubbla lyssnandet. Vi lyssnar inåt i mässan, bönen, ordet och gemenskapen och vi lyssnar utåt genom det vi kallar diakoni och mission.
Och det är där som det sargade krucifixet med dess förlorade armar plötsligt hittar sin plats.
Armar i form av köksbordsdiakoni, trapphusmission och tvättstugesjälavård i de sargades sällskap.
Hämtade tidningen i postlådan och vid köksbordet läste jag en krönika av Henrik Brandao Jönsson som pendlar mellan Brasilien och Malmö.
“Tvättstugor är en unik, svensk uppfinning som inte finns i andra länder. Den är en kollektiv inrättning som bygger på tillit och ansvar. En sista kvarleva från folkhemmet. Tvättstugan är också en ventil för känsloutbrott. Det är här som svenskarna ventilerar sin aggressivitet när de, anonymt, ber sina grannar dra åt helvete för att de glömt sina kläder i maskinen, kört över tvättiden eller smutsat ned. När jag steg in i tvättstugan föll minnena över mig.”
