Mikael Göth

Skulle komma hem lite tidigare
en onsdagskväll. En del ville komma hem fortare än andra vilket resulterade ett
brak lite längre fram.

Två timmar blev vi stående.
Till en början med motorerna på. De stängdes av.

Efter ett tag släcktes lamporna
på bilarna. Man såg människors ansikten i ljuset av mobiltelefonerna. Efter ett
tag försvann de med i takt med att mobilerna slocknade.

Det kändes som om någon drog ut
sladden och alla tvingades till en vardagsretreat mitt i allt körande.

En del tänker att retreater är
något mysigt och trevligt. Att få gå i solen och mysa i Franciskus anda. För
mig är det tvärt om. Mer som tvärstopp på E22.

Har pausat skrivandet. Orsaken är
att jag gått lilla kursen i ledarskap och befinner mig mitt i jobbsökande och
de intervjuer som följer på det.

Har försökt skriva men fastnat
och kommit på mig själv skriva något som jag tror att andra vill höra. Den
vägen är helt enkelt inte framkomlig.

Och hur det går? Tänker att man
få vara som en byggmästare som ska bygga sitt hus. Man får sätta sig ner och
beräkna. Orkar man, kommer man igenom och är det värt insatsen.

För drömmen om en prunkande trädgård
slår snabbt över till ett djupfryst vinterlandskap.

Lite pepp, teologi och
jobbcoachande på vägen: Se till att skydda ditt hjärta och låt ingen ta din
frimodighet ifrån dig.

Allt annat är sekundärt.

Jag har funnit David, en man
efter mitt hjärta var det någon som sa. Apg 13:22.

Ser fram emot den dagen då
HR-specialisten frågar: Var har du ditt hjärta?

Och på radion när ljusen tänds
och bilarna börjar rulla jammar Kaliffa:

Helt seriöst Abow vad du
är skön Ingen photoshop och blingbling Helt naturlig riktig real thing Helt
seriöst Vad gör du med din göt Du har riktig riktig timing Helt naturlig ting
ting Helt egen nivå oh Spelar helt egen liga Åkta stjärna no diva Fy fan Du är
helt fantastico Kolla bad mind dom grinar Du ger dom backhand Serena Williams
Och med din dans Tar hela golvet med storm Du har sån attityd yeah Du är så
tight Man kan inte förstå Original bad gal bae jag måste bara säga till dig
Helt seriöst Abow vad du är skön Ingen photoshop och blingbling Helt naturlig
riktig real thing Helt seriöst Vad gör du med din göt Du har riktig riktig
timing Helt naturlig ting ting Helt seriöst Helt seriöst Helt seriöst

Då var det avklarat. Tog en tur
till den spanska solkusten, Costa del Sol. Tänker att det är nog bara tatueringen kvar innan man kan passera femtio i lugn och ro.

Ramlade in på ett hotell i närheten
av flygplatsen och möttes av ett bedagat minidisco. Fint på något sätt.

Hyrde ett hus öster om Malaga i
en by som heter Nerja. Synnerligen behagligt. Området som vi bodde i bestod av
47% svenskar. Förmodar att resterande kom från England, Tyskland och Norge.

Ibland tar
integrationsprocessen semester.

Försökte förstå vad de längtade
efter när man nu hade sina hus, terrasser och Sangria.

Högst ovetenskaplig slutsats: Har
man barn längtar man efter att få träffa sina barn. Har man barnbarn längtar
man efter att få träffa sina barnbarn.

När vi lämnade Lund stod en av
grannarna i sin trädgård och önskade oss trevlig resa. När vi kom tillbaka stod
samma granne på samma plats bakom buskarna och önskade oss välkomna hem.

Livskvalitet.

Allhelgonatid
är en fin tid. Hopp och vemod på samma gång.

Återvänder
till Tomas Sjödin som i sin GP-krönika skriver om Tomas Tranströmer och en av
hans dikter, Schubertiana: ”…det
är så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att
sjunka genom jorden. “Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer
– med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”.

Alltför ofta tvingas
man inse att
livsvandringen inte består av en rad val där man i lugn och ro kan fundera över
vilken väg som är den rätta och bästa. Förr eller senare kommer vi till
de passager där ljuset av någon anledning släcks och det kommande steget är
allt annat än givet. Det finns ingen lysknapp vare sig på insidan eller
utsidan. Att gå vidare kräver ett mod man inte känner sig äga. Den som varit
eller är här, vet. Men hos Tranströmer finns inte bara det plötsligt mörklagda
trapphuset. Där finns också den ledstång som i överförd mening kan vara Gud,
men också någon av alla oss andra. För det är här vi kommer in, vi som har
varit där och liksom provgått en liknande mörkersträcka. Vi är många, och vi är
inte några experter på mörkerseende. Det enda vi egentligen har att ge är vår
erfarenhet. Med den kan vi bli varandras ledstänger, ett vikarierande hopp för
den som just då ingen ljusning ser.

Det är då
vi får viska till varandra: Vi får lita på att det kommer att ljusna.”

Tog lillgrabben till sin första
fotbollsträning. Linero IF. Mindes mina egna bidrag till fotbollsvärlden genom
Virestads IF. Inte min grej. I ett annat sammanhang lyckades jag klyva stortån
i två delar och fotbollskarriären tog ett abrupt slut.

Minns fortfarande känslan av befrielse.

Träffade en bekant utmed
sidlinjen. Alltid lika roligt. Tanken jag fick med mig var att ponera min egen
begravning vid livets slut. Frågan vad man ville höra bland alla tal, om det nu
blev några.

Om man bjöd både levande och
döda, vad ville man egentligen att de skulle säga?

Doft av Lasse Holmquists ”Här
är ditt liv”.

Lite Martin Buber på fredagskvällen: ”Närhelst en människa återvänder in i
stillheten, sitt livs egentliga verklighet, konfronteras hon i djupet av sin
ensamhet med grunden för tillvaron och erfar då den mänskliga problematikens
djup.”

Såg en bokrelease i veckan av en pastor som
jag mötte i ett tidigare liv. Vi hade några träffar för ungdomar mitt i Malmö
ett par fredagskvällar. Vi möttes och gick vidare.

Nu ser jag att vi föddes samma år och här är
presentationen av boken:

”Samtidigt som Sus och Fredriks tonårsdotter Jonna blir
gravid insjuknar hon i svår depression. På några få månader omkullkastas
livsdrömmar och förhoppningar och ett stillsamt radhusliv förbyts i kaos. Medan Jonna blir sämre och medicineras med
tung psykofarmaka fortsätter Fredrik predika de goda nyheterna i kyrkan. Men
när hans mamma avlider och Jonna läggs in på psykiatrisk klinik går det till
slut inte längre. Var det så här det skulle bli? Har de inte fått sin beskärda
del av mörker nu? Och varför är Gud tyst? Bottenkänning är en bok om att vara
pappa till en dotter som skär sig, om låsta psykiatriavdelningar och om
skräcken över att allt ska gå sönder och aldrig bli helt igen. Det är samtidigt
en hoppfull berättelse om att fortsätta tro, om glädjen att bli morfar vid 42
och att försonas med livet så som det blev.

Fredrik Lignell, f 68, är pastor i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Bottenkänning
är hans första bok.”

Jag lyssnar noga på människor som tvingas
över gränsen till det hanterbara men som ändå talar om tillit och förtröstan. Fredrik
är en av dem.

Att besöka Göteborg är mer
exotiskt än att ta en tur till Köpenhamn eller Hamburg. Det mest slående för en
tillfällig besökare är nog att alla verkar prata med varandra.

Råkade gå ut på cykelbanan och
en kille på cykel tvingades att stanna. My mistake. ”Ja, ja då ska vi se hur
det går här da”.

Inte säker på att man skulle få
samma reaktion lite längre ner i landet.

Tagit upp cyklandet igen mellan
Lund och Malmö. Hinner gå igenom ett antal tankebanor i motvinden.

Strömmade orden om trygghet och
närvaro i dödskuggans dal. Strax innan Burlöv slog det mig att de flesta dalar
jag har varit nere i har haft både en ingång och en utgång.

Gick igenom vad Magdalena Ribbing
skrivit om hyfs, vett och ettiket. Hittade några rader om tack och tacksamhet.

Tack är ett gammalt germanskt
ord av samma stam som tanke och tänka. Och latinska språk kopplar ordet till
gratia. Nåd.

Tacksamhet är en tänkvärd nåd
konstaterar Magdalena Ribbing.

Konstaterade.

I GP mötte jag åter Tomas
Sjödin som talade om all den tid vi lägger ner på saker som stör oss. Han
konstaterar att det drar energi ur kroppen och jämför det med vätskebalansen.

Pastor som han är: ”Någonstans
i bibeln föreslås det att man istället för att fokusera på det klandervärda
skall ta fasta på allt som förtjänar beröm. Det är ett viktigt råd. Uppmuntrans
syfte är inte att smickra eller fjäska, men att lyfta. Så mycket i tillvaron
pressar oss nedåt, så att hylla det som hyllas kan måste vara en rimlig
hållning…”.

Pastoralt råd: Man kan inte
säga till någon som går i skuggan att rycka upp sig.

Man kan på sin höjd gå med.

Jag har under de senaste trettio åren då och då träffat en
person i Österrike. En passionerad människa och som har en omsorg om både gamla
och unga som kommer i hans väg.

Långt mer än de flesta jag känner.

Hans far var en ledande person i det nazistiska partiet när
det begav sig. Utan tvekan ett brutalt arv.

Konsten att hantera arv. Kategori tungt.

Konstaterar att insikten av att vara omistlig i Guds ögon
oavsett bakgrund och arv är en möjlig väg framåt. Kanske den enda. Framförallt har
det en synnerligen befriande effekt.

Ska ta en tur till Göteborg och bo på ett hotell ett
stenkast från Heden. Ska besöka några vänner på Hisingen.

Ska även gå till synagogan och önska mina andra vänner en fin jom
kippur. Och en sväng till domkyrkan tänker jag blir bra. Behöver ett fysiskt altare när jag känner mig rådvill. Ingen vän av varken
extrem höger eller extrem vänster.

Tog en morgonpromenad runt Råby kyrka. Henric Schartaus
gamla häng. När jag kom runt hörnet möttes jag av en tupp som var ute och spatserade.
Rätt trevligt.

Tuppen, tidig symbol för uppståndelsens morgon och för
vaksamhet. Ger både ett längre perspektiv och närvaro på samma gång.

Som vindflöjel vänder den sig mot vinden och visar riktning.

Även symbol för Petrus. Lite av en favorit i gänget. Han är en i gruppen samtidigt som han verkar kämpa med sin grupptillhörighet.

Vem gör inte det?

Alltid lite för ivrig, lite för snabbt på det, lite “to much” och först över relingen.

Petrus
på Facebook borde varit odräglig.

Tänker ofta att det är erfarenheten av bottenkänningen som gjorde
att han kallades för klippan.

Inget lågvattenmärke i det eftersom mycket i tillvaron är tvärt om.

I veckan sprang jag på en bild
som jag har använt i olika sammanhang för att försöka förklara vad
det innebär att känna tillit.

I söndags var jag uppe tidigt
för jag behövde sitta och förbereda lite saker som skulle ske senare på dagen.
Alla sov och jag kunde sitta och arbeta ostört.

Egentid skulle det kunna
kallas. Egentid i fyra minuter.

Jag hör steg i trappan och jag lämnar
arbetsrummet för att säga till lillgrabben som kommer ner att jag hinner inte
vara med honom just nu.

Du kan vara med de andra. Som
sover.

Efter två minuter ser jag
dörrhandtaget tryckas ner till arbetsrummet.

– Jag vill ju bara ha lite
värme.

Tillit i ett nötskal.

Så var det helg igen. Det sägs
att tiden går fortare ju äldre man blir. Knappast sant. Förmodar att alla har
lika mycket tid. Snarare är det upplevelsen av tiden som kanske skiftar.

Fördelen är att sent kommer
tidigt och man slipper hålla igång i sena timmen.

Ständiga kampen mot barnens
skärmtid tar inte helg. Helgens projekt är att stänga av skärmen för egen del. Läste
en artikel att man blir nedstämd av för mycket skärmtid.

Förmodar att jag på måndag är
en glad, harmonisk och lycklig människa.

Och sjukt rastlös.

Är väl fortfarande inne i pre-50-årskrisprocess. Men som
Psaltaren så rätteligen påpekar att även om jag vandrar i dödsskuggans dal
behöver jag inte frukta något ont. För att lägga det på rätt nivå.

Dödskuggans dal eller inte så är det något som signalerar
att livet är ändligt. Man tittar inte efter större hus, kroppen signalerar, man
cyklar inte släppstyre, bil utan tak har köpts, körts och avyttrats, man
försöker säga något skojigt till den yngre generationen etc.

Gick på gymmet i gårkväll mellan alla körningar till barnens
aktiviteter. Centrala Lund + studentstad
+ uppladdning inför helg gjorde att det blev lite trångt vid hantlarna framför
den stora spegeln.

Kvar fanns bara tyngder som låg nivån över vad man själv
klarar av. Kroppen, hjärnan och den så här långt ihopsamlade livserfarenheten
vädjade till den inre rösten att låta bli. Rösten ”Jag ska minsann visa alla
dessa vältränade kids vad som gäller” vann.

Både onödigt och ett misstag på samma gång. Två ord som
brukar gå hand i hand.

Sitter och förbereder inför söndagen. Texterna sparkar till
med uppmaningen ”att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan
återigen stå eniga i tankar och åsikter”.

Slow Learning Process så här 2000 år
senare.

Och efter gudstjänsten är alla välkomna med sitt röstkort
till kyrkovalet…

Konsten att få ihop det kan man fundera på. Kanske handlar
det om perspektiv:

Perspektiv (medeltidslat. perspectiʹva ’ av perspectiʹvus
’genomseende’, av latin perspiʹcio: ”Blicka in i” och ”se igenom”).

Det kanske
ligger något i Luthers prat om kärna och stjärna.

Googlade upp ”Långpannans lov” då jag insåg att vi
är en växande befolkning. I mitt hus. Lasagna al Forno, makaronilåda etc.

Då har man en kille på lågstadiet, en kille på
mellanstadiet och en kille på högstadiet. En av killarna var fylld av passion,
förväntan och glädje som var så påtaglig att den nästan gick att ta på.

Låt ingen ta din frimodighet ifrån dig.

Helst hade man velat skicka med några ord från år
1521: En kristen människa är den friaste herre över allting och ingen
underdånig. En kristen människa är den tjänstvilligaste tjänare under allting
och alla underdånig.

Jag avstod. Känns inte som att man behöver göra
skoltiden svårare än vad den är.

De kommer att möta många människor och jag tror att
med tiden kommer styrkan att stötta och bära där det behövs och kraften och
modet att kunna säga go and fuck yourself där det behövs.

Om man nu ska transponera 500 år av Luther till en vanlig
skola i Sverige idag och ett försök att tala realteologi kombinerat med
vetskapen om att man som förälder ändå hamnar i orden tillit och förtröstan.

I kyrkan gillar vi protokoll och agendor. Fördel
ibland. Vid dop: ”…låt dom växa upp i trygghet, frihet och gemenskap med andra.
Ge dem den inre styrka som bär också i livets svåra stunder…”.

[Coldplay: Hymn for the weeekend]

When
I was a river, dried up

You
came to rain a flood…

Simskola för lillkillen imorgon. Tempererat vatten i
källaren på ett äldreboende. När jag var liten fick jag minsann gå runt på
botten av en småländsk sjö när de sibiriska vindarna svepte in österifrån bla,
bla, bla.