Mikael Göth

Sista dagen på semestern. Drog ner till stranden i
Ljunghusen igår eftermiddag och i kampen klippa vs. sand avgår sandstrand med
segern efter sommarens strandstudier.

När ens fundering på vad som är bäst mellan klippa
och sand känns det som om semestern gjort sitt.

Ofta påmind om att det inte gäller alla. Alltifrån
Magda Gads sommarprat till människor i min väg.

“You said that we would always
be. Without you I feel lost at sea. Through the darkness you’d hide with me. Like
the wind we’d be wild and free.

You said you’d follow me
anywhere. But your eyes tell me you won’t be there.

I’ve gotta learn how to love
without you. I’ve gotta carry my cross without you…”. Avicci. Without you.

En grunderfarenhet av troende människors erfarenhet genom tiderna
är att man aldrig är ensam. Fråga Paulus, Johannes av korset, Dietrich
Bonhoffer, Simone Weil etc.

Det verkar nästan som det var tvärt om när man läser deras
erfarenhet.

Närvaron i själens dunkla natt och dödsskuggans dal som mer
fundamental än någon annan erfarenhet.

Frågade en av grannarna om han hade sett Jesus under semestern. Svaret
blev: Ja, ja. Det var lite svårt att förneka det.

Cristo Redentor, Limhamns-Jesus som han kom att kallas av svenska sjömän.
Fundamentet som Jesus står på i Rio de Janeiro kommer från Limhamn.

I Betaniakyrkan mitt i Malmö hänger det ett stort krucifix. Även
det från Limhamn och kostade på sin tid 25 kronor.

En driftig församlingsmedlem måste någon gång ha kommit med idén
att vända på hela kyrkan invändigt. Sagt och gjort. Detta medförde även att
Jesus fick flyttas till en annan vägg som nu vänder sitt ansikte mot fönstret
och mot synagogan mitt emot.

I tider som dessa finns det mycket att säga om det. Känns bra
att börja jobba igen.

I Malmö.

Känner mig lite som en kombination av Carl von Linné, Gustav
Wasa och Alice i underlandet. Genom Smålands djupaste skogar, rullat förbi tätt
parkerade husvagnar på campingarna vid Borgholm på Öland, promenerat i
villakvarteren på Hisingen, trangiakök, strosat på bryggan på Smögen, sett
Säffle, åkt förbi pizzerian ”Happy” i Värmlandsbro, gått rundor på Gammelsäternfjället,
fikat i Kosta, tittat på gamla järnvägshotellet i Böda som var till salu och
mött en bonde på en morgonpromenad som när han fick reda på att jag jobbade i
kyrkan utbrast ”Då ska ju du lära oss att veta hut”.

I mitt inre hördes rösten ”men det är ju tvärt om, det är ju
tvärt om”.

Ibland fanns det tillräckligt med signalstyrka för att kunna
läsa vad som pågick i den verkliga världen. Eller i den overkliga. De virtuella
gatloppsdreven som jagade livet ur de mest kompetenta både till höger och
vänster eftersom det ansågs vara bäst för Sverige hanns med under dessa veckor.

”Sedan tar gripen med Alice tillbaka till Hjärter Dams hov
där hon måste närvara vid en rättegång. Hjärter Knekt är nämligen anklagad för
att ha stulit bakelser ur Hjärter Dams kök. Under den kaotiska rättegången får
drottningen ett raseriutbrott och spelkortssoldaterna överfaller Alice, som
därefter vaknar under det träd hon satt vid i början av boken. Spelkorten var
bara löv som fallit på henne.” Alice i underlandet.

Ännu har jag inte sett någon skylt eller åkt på någon väg
som är bättre än den som kallas nåd. Måhända hört det förr, gammal och mossig. Yesterday
eller inte, men det verkar inte som om det finns någon annan framkomlig väg. Alla andra verkar ta stopp när man rundat hörnet.

I tanken togs jag tillbaka till högstadiet som för egen del
präglades av allt annat än våga stå upp för sin sak och vara sin egen. Där det
mesta präglades av att både flyta med och flyga under radarn på samma gång.

Eller är det en vuxens människas minnen som både försöker
förstå och värdera en tonårspojkes väg genom tillvaron och som glömmer att det
gått 35 år sedan dess.

När äldste sonen kom hem med ett diplom från innebandyn som
sa ”lagets bästa kompis” hade jag velat stå utanför gympahallen efter sista matchen
med ett plakat på mig själv och texten ”Jag är otroligt stolt över dig”.

Till sommaren hör att man lyssnar på radio och av
någon anledning till P1. Man får höra om saker som annars inte kommer in under
radarn. Om varpa på Gotland, att det finns 280 sorters vilda bin i Sverige och om
regalskeppet Kronan, Sveriges största
fartygskatastrof, som nu ligger på 27
meters djup några kilometer utanför
Hulterstad på Öland.

Kategorin namn och historiska vingslag: Har lyssnat
på flera reportage av journalisterna Natalie Rothschild och Martin Kreuger. Hyrde
en lägenhet i Italien över midsommar och på dörren stod det Machiavelli och
familjen som ska ta hand om vårt hus i två veckor heter Hitchcock.

Välkomna och lycka till alla sommarinbrottstjuvar.

Läste om Justin Welby, Ärkebiskopen av Canterbury,
att han nyligen hade fått reda på att hans biologiska pappa inte var den man han
växte upp med och som gick under i alkoholmissbruk när Justin var 21 år, utan
att hans pappa egentligen var Sir Anthony Montague Browne.

På frågan: What
has changed? Blev svaret: Nothing.

Hans tro gav honom en långt djupare identitet.

Tog en tur till Djupviks camping på Öland. Den
startades på 50-talet och har inte förändrats sedan dess. Utedass och en kran
för vatten. Kommunen och omkringliggande villaägare vill få bort campingen, men
ägarna stretar emot.

Sympatiskt på något sätt. Den enskilda människan mot
etablissemanget finns nog i
alla sammanhang. Även i kyrkans värld.

Tältande kräver rutin. Rutin saknas. Hungrig familj,
hetta, upp med tält samtidigt som trangiaköket slocknar så for man vänder
ryggen till, kombinerat med att man beskådas av husbilsägarna som har dubbla
uppsättningar solstolar så de slipper flytta på dem när solen kommer över till
andra sidan bilen.

På bilradion spelades låten ”Man ska ha husvagn”. Viss
igenkänning i första versen: Jag har prövat nästan
allt som finns att välja på: campa, hyra båtar, paddla, cykla eller gå. Jag har
semestrat på dom allra konstigaste sätt och äntligen jag funnit hur man ska
semestra rätt. Man ska ha husvagn – så är semestern redan klar!

Eller inte. Anar att det finns en och
annan barnfamilj därute som försöker få ihop sommaren. Men husvagn kommer det
inte att bli. Väl medveten om att det inte heller skulle vara någon hamster i
detta hus.

Hamstern som nu är på sommarkollo hos kusinerna.

Varje år då sommaren är på ingång väcks den nationalromantiska
genen i mig. Tittar på tv och allsång på Skansen. Inser dock att tiden går då
jag bara känner igen Per Gessle och Orsa spelmän bland gästande artister.

Påminner lite om ett väckelsemöte. Några lyfter händerna,
människor är glada och man sjunger tillsammans. Funderar på vad Stockholm i
mitt hjärta egentligen är för något.

Själv tänker jag på farmor. I bakgrunden ser man vackra vyer
från Stockholm och från Söder. Där på kanten någonstans tänker jag att farmor
bodde sina sista år. Minns att hon vinkade som kungligheterna när familjen
lämnade i folkvagnsbussen.

Om det var väckelsemöte på Skansen så var det lite
lägerkänsla i Visby. Med härliga möten och spännande relationer i bagaget åker
man därifrån både glad och inspirerad kombinerat med lite sorg och saknad.

En gång i tiden tänker jag att farmor hoppade hage och lekte
kurra gömma på samma plats.

Tog en joggingtur med mellangrabben. Det var ett tag sedan.
Försökte förklara för honom att om man väger dubbelt så mycket blir det dubbelt
så tungt att springa. Och det kan ibland leda till att man kommer hem vid lite
olika tidpunkter. Tänker att det återigen har att göra med Newton.

Lite som kyrkan tänker jag. Loppet spricker upp och en del
går till Katolska kyrkan, andra tröttnar och tackar för sig, en del bygger
politiska plattformar och andra håller envist fast vid altaret.

Ibland kan det leda till att man kommer hem vid lite olika
tidpunkter.

Hittade ett brev från E. Malmeström bland gamla kort.
Kurator på Göteborgs nation och sedan biskop i Växjö. En glimt av relationer
som inte längre är. Skrev även psalm 217.

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.

Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går, led mig vid din fasta
hand, steg för steg mot livets land.

När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött och ej mera mäktar
strid – inneslut den i din frid.

All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig famn. Vad du vill är
helighet, men du är barmhärtighet.

Uppdatering av vilka som är de mest besökta bloggarna i
detta nu. Kenza toppar som vanligt, tätt följd av kostdoktorn (yepp, alla ska
jobba på badlinjen inför kommande badliv, om det nu kommer… tills alla inser
att det är försent att börja nu).

Tredje plats tar Bianca Ingrosso. Smart blogg.

Själv man, fyller femtio nästa år, kör Volvo, hus, studsmatta,
köpt ny handgräsklippare och toppar bloggbesöken nedifrån. Men som Newton insåg
så finns det inget upp eller ner i universum.

Att man är unik gillar vi i kyrkan. Lite signum för vår
människosyn. Att du som läser bloggen också är rätt unik ligger helt rätt i
pipen.

Har köpt moped. Har ett sommaraffärsprojekt med äldste
sonen. Jag går in som investerare, han
står för marketingdelen. Eventuellt får jag tillbaka min investering och han
får vinsten.

Men eftersom jag även driver ett proxykrig mot barnens
skärmtid har jag redan kammat hem vinsten.
Plus upplevelsen av smatter, rök och dofter från en tid som definitivt
inte längre är, var något som jag ville att mina barn skulle få uppleva.

Annons: Husqvarna Gripen 1954. För dig som absolut inte har
bråttom, gillar rök, smatter och utvecklingsmöjligheter. Praktisk låda
medföljer.

Temposänkning spelar ibland hjärnan ett och annat spratt. Semester
som är så underbart. Eller? Bara jag blir pensionär, då äntligen…

Eller konsten att inte låta oron och ångesten ta över
möjligheten för återhämtning. Lite här och där finns det ”Slow Reading Clubs”
där man kommer samman på barer och café för att tyst men tillsammans sitta och
läsa sin bok en timme för att sedan rusa iväg igen. Sympatiskt.

Åter till Owe Wikström och långsamhetens lov, eller vådan av
att åka moped genom Louvren. Han talar om den goda ensamheten och om vår tids
stora bristvaror: Livsnjutningen och det djupa alvaret.

Lika svårfångat som svårhanterat.

I
veckan var det begravning av en pappa. Lite senare var det begravning av en
mamma. Tänker att man navigerar med föräldrarna som en sorts fast punkt i
tillvaron utifrån vilka man då och då kalibrerar inriktningen på sitt eget liv.
Om man träffar dom varje dag eller någon gång då och då spelar i sammanhanget
inte så stor roll.

Vid
en förlust, vid ett avsked, sker det en förändring av positionerna.
Koordinaterna har plötsligt svårt för att fästa, blir svårtolkade och tanken på
att man nu är den äldsta generationen kan upplevas som aningen ”breathtaking”.

För
arton år sedan mötte jag upp mina föräldrar i Österrike och tillsammans tog vi
oss en tur ner till Italien. Kastade lite sten i havet tillsammans med min far.

För några dagar sedan
åkte jag en tur till Italien med min familj. Kastade lite sten i havet
tillsammans med mina pojkar.

Åter på jobbet lyssnade
på Johan Hakelius på bilradion som sommarpratade i P1 om porträtt och gav en
guidad tur till Cromwell, Wellington, Lucian Freud och många andra.

Han
fångade mitt intresse: ”Det finns något i Moores och Cromwells tid som känns
bekant. En hätskhet, ett positionerande, en kamp. Vilka skall bestämma över
offentligheten, vilka värden skall gälla. Vad ska vara tillåtet att säga och
tycka utan att man blir avförd från inbjudningslistor och gemenskap.

Historien
är inte slut, den fortsätter. Vi söker åter efter ett tydligt vi, det som är
förutsättningen för offentliga samtal och beslut… nu bråkar vi om vad
offentligheten skall vara. Det är därför folk från både höger och vänster, på
mitt och kanter är upptagna med att brännmärka, utesluta och försöka tysta
varandra. Det är så man skapar ett vi genom att bestämma vilka som inte får
vara med… Vi lever i en värld där det som bara för ett par decennier var
avantgarde, utmanande och antietablissemang just blivit etablissemang.
Samhällskritikernas värderingar blev samhällsbärande i stat, media och
kulturliv. De som inte hängt med undrar vad fanken som skett. För dem verkar
världen ha ställts på ända. Ytterkanterna tycks ha blivit centrum… Det handlar
om något mycket mer grundläggande (än pengar).

Om
igenkänning och hemhörighet.”

Han avslutade guideturen med förhoppningen att “så länge
det finns porträtt finns det hopp”.

Anyway, vi tog tåget till Cinque Terre
som består av de fem små medeltida byarna Monterosso, Vernazza, Corniglia,
Manarola och Riomaggiore. Spektakulära vyer och vandringsleder och finns på
UNESCOs världsarvslista vilket gjorde att tåget upplevdes som American Express
i mänsklig form.

På tåget tillbaka till Milano satt det en man mitt
emot med Herman Hesses bok ”Stäppvargen”. Där bands tågresan till Milano ihop
med bilresan hem från jobbet.

Tänker att både Hakelius och Hesse är lite inne
på samma spår. Frågan om igenkänning, hemhörighet och jagets
förhållande till omvärlden.

Som för vilken tonårsförälder som helst.

Och om porträtt: När vi skiljs från varandra efter
en dag i kyrkan läser vi ofta välsignelsen som bär på orden att ”Han vänder sitt ansikte till oss och ger oss
sin frid”.

På tal om att så länge det finns porträtt finns det hopp. På tal om igenkänning. På tal om hemhörighet.

Då var det dags att köra resblogg igen. Planen är att fira
midsommar i Levanto vid Italiens medelhavskust.

Små grodorna verkar bli Piccole rane på Italienska. Kan nog
funka.

Läser ”Drömmen om San Michele, en resa i Axel Munthes
fotspår” som lite reseinspiration. Han tillbringade sina första år i
Döderhultsvik och efter det slutar det vi har gemensamt.

Han bygger sin dröm,
egendomen San Michele på ön Capri efter ett antal vändor.

Driftig kille.

Har en minnesbild att jag åkt tåg i trakterna av Levanto.
Letade upp min tågluffarbiljet från 1987 som låg i en låda i garaget.

Med åldern kommer insikten att charter inte är så tokigt.

Tågluffning anno
1987:

14/7 Köpenhamn-Hamburg-Paris.

15/7
Paris-Nice.

16/7
Nice-Monaco-Ventimiglia-Genoa-Munchen.

17/7 Vörgl-Zell
am Zee-Kitzbuhel-Mittersill.

19/7 Mittersill-Zell
am Zee-Wien-Amsterdam.

20/7 Köln-London.

21/7
London-Calais-Paris.

21/7 Paris-Amsterdam.

22/7 Amsterdam-Wien.

23/7 Wien-Köpenhamn.

Återvände dock några år senare och stannade till i
Mittersill ett år och närmare tre år i London.

En del talar om livsvandring eller resan genom livet och
andra om att lägga livspussel när man försöker beskriva människans tillvaro.
Lutar nog mot vandring eller resa. Man tar sig, möter människor, ser platser,
svänger runt hörnet för att upptäcka nya perspektiv och sammanhang.

Har svårare för livspusslet. Som om livet skulle ha en
bestämd bild som man skall bygga upp av mindre delar, även de bestämda. Risken
är att man tillbringar stor del av livet i frustration eftersom bitarna allt
som oftast vägrar att haka fast i varandra.

Anyway, ord som tillit, förtröstan, hopp och tillförsikt
funkar bättre när man inte riktigt vet vart livet tar en.

Sagt detta är jag ändå en tvivlare på att det är resan som
är målet. Liksom jag tvivlar lite på titeln ”Jag har inte sanningen, jag söker
den” (K.G Hammar). Nästa gång jag ser honom i affären ska jag fråga om inte den
borde heta ”Jag har sanningen samtidigt som jag söker den”.

Om någon vet var man kan fira midsommar vid Italiens kust så hör gärna av er. Sill eller sardin kan ju kvitta och förmodar
att Evert Taube redan har varit där.

Det blev en tidsresa i helgen. Åter till Småland med dess
skog, grusvägar och en tid som var samtidigt som den vägrar att ge upp och
envist pågår.

Kyrkobesök på Pingstdagen i Nöttja kyrka där kyrkoherden
tänkte att vi var som konservburkar men som skulle må bra av att vara öppna
kärl. Prästen från Torpa kyrkan var på besök för att överlämna det förlorade
sockentyget som man funnit i prästgården när den skulle avyttras.

Kyrklunchen inmundigades i den röda sockenstugan. Doft av
mat, människor blandades med sommar och man skickades som i en katapult
tillbaka till barndomen.

På väg in såg jag att årets Kronobergare skulle komma och
kåsera. Årets kronobergare som var flickan i grannhuset när jag växte upp.

Nästgårds träffade jag en man som talade om danskarna som
eldade upp hönshuset. Det skulle eldas torrt gräs då både hönshus och ladugård
fick stryka på foten.

Det är något fint lågmält i samtalet. Samtidigt väl medveten
om att ”don´t take my kindness for weakness” (Al Capone, Soul Children 1972) är
ett småländskt signum.

Befriande på något sätt. Se dig inte om när du har satt
handen vid plogen sägs det. Varför? För att man ska veta vart man är på väg?
Eller för att människor är som gräs och när vinden gjort sitt så är det inte
mer? Visionärt, vemodigt och befriande på samma gång.

Tillbaks till Malmö var det dags för högtidstal på
nationaldagen. Granngårds till Per-Albin Hanssons födelsehem var det musikkår,
folkdanslag och barnkör.

Talade om tillit som palindrom. Går att läsa på båda hållen
och tänker att tillit förutsätter ömsesidighet från två håll. Min tillit till
Gud och Guds tillit till mig. Ett samhälle utan tillit blir synnerligen
dysfunktionellt. Knepigt med relationer utan tillit. Osäker på om
mötesgeneralen förstod vad jag var ute efter, men han tackade för de tänkvärda
orden.

Övningskörde lite på de småländska vägarna med en närstående
människa som jag hyser stor tillit till. Tveksam om talet om att bjuda in dig
till min trädgård (kupé) funkade som pedagogiskt knep.

Nästa gång ska vi öva bredställ så grusen sprutar på
ladugårdsväggarna. Eller i alla fall växla upp till treans växel.