Mikael Göth

Vaknade lite förundrad över att jag igår höjde rösten. Lite stökigt på gatan utanför mitt hus och någon tog sig friheten att banka på min dörr. Även om jag bor i ett område där många har en aktiv fritid så är gränsen både tydlig och enkel. Min dörr.

Rollfördelningen var lika tidlös som buset. Samma surgubbe som står och ryar har kanske själv en gång i tiden ringt och springt, pallat ett och annat äpple och skjutit ärtrör på värnlösa medmänniskor.

Tilgiv mig min ungdoms oprør, vis mig din trofasthed og nåde. Herren er god og barmhjertig, han hjælper de vildfarne tilbage på vejen. En psalm av David, skriven för väldigt länge sedan. David som betyder den som är älskad. Skönt att namnet följer med genom livet och att det talas om vejen och inte den färdiga boxen.

Har en vän som delade med sig av sitt ungdoms bus. Det var för långe sedan en liten grabb som fick för sig att kasta sten på en förbipasserande bil. Bilrutan sprack, bilen tvärnitade och ut steg självaste Ronnie Pettersson. Jättearg och jätteepiskt. Kvar finns brevkorrespondensen till föräldrar med signatur troligtvis mer värd än någon bilruta.

Frågar man Freud är det ganska svårt, för att inte säga omöjligt, att komma undan det som en gång var. Gissar att trådarna bakåt bär på både gott och ont. Samtidigt finns det i min bransch tydliga uppmaningar att släppa taget om det som en gång var och som inte längre är, förutom i mitt eget huvud. Listan är lång. Varje söndag uppmanas man att släppa taget, Din nåd är var morgon ny, människans dagar är som gräset, när handen är vid plogen tittar man framåt och den gamla bonaden över soffan i den småländska gården som oavsett om någon är där eller inte berättar att gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men att idag hjälper Herren.

Som väg till frihet trumfar det alla politiska ideologier, system och tankekonstruktioner.

Gillar ju min kollega Bonhoeffer. Försöker förhålla mig att tilliten inte är avhängig vare sig inre eller yttre omständigheter. Gissar att tilliten är trons förhållningssätt och att då är det rimligtvis så.

”Med hjärtats tillit att Guds goda makter beskyddande och trofast kring oss står vill vi tillsammans leva dessa dagar och tacksamt ta emot den tid vi får.

I goda makters underbara omsorg vi väntar lugnt vad helst oss möter här Gud är hos oss var afton och var morgon, Guds kärlek genom varje dag oss bär.

Än plågar allt det gamla våra hjärtan, än tynger onda dagar som vi minns. Kom, Herre, rädda våra skrämda själar med frälsningen som vi har skapats till.

Och vill du att vi än en gång skall glädjas, åt denna värld, och njuta solens glans, allt det förgångna skall vi då få lämna och ge åt dig vårt liv, vår tro, vårt allt.

Låt varmt och klart idag de lågor flamma som du bland oss i världens dunkel ställt. När så kan ske, för oss då åter samman. Vi vet att i vår natt ditt ljus är tänt.

När kvällen kommer och dess stillhet djupnar, låt oss få höra nya sångers ljud från den fördolda värld som oss omsluter, från dina barn som lovar dig, o Gud.”

Bonhoeffer avrättades den nionde april och den tyska kapitulationen var den femte maj. Även det behöver man förhålla sig till.

Har fått det berättat för mig att när man gick över från att skriva med fjäderpenna och bläckhorn till vad nu alternativet blev drabbades många av stress. Den nödvändiga återhämtningen då pennan fördes mellan papper och bläckhornet upphörde. Frågan är om samma fenomen uppkom när man gick från hällristning, kilskrift och lertavlor till pergament eller kohud. Att knacka in en pilbåge och en älg på hälleberget borde rimligtvis tagit en stund.

Att kyrkan ibland är helt knäpp och hänger sig åt självskadebeteende är ingen nyhet. Bäst i test med kränkningar och chefstress när man väl har vänt graferna upp och ner. Kanske inte så konstigt med ett sammanhang som är en så renodlad social organism som just kyrkan. Läser man Paulus mellan raderna är socialstressen redan på plats innan man ens hunnit baxa in några bänkar i det som sedan skulle gå under benämningen kyriakos.

Största inomkyrkliga revolutionen sedan Gustav Vasa sladdade runt på sina skidor är nog att biskoparna checkar ut. En efter en. Några har dragit till Tyskland och någon ska hänga i Frankrike. Befriande både för dem och för oss andra.

Gissar att människan i alla tider haft överlevnadsstrategier för att hantera stress. Stress som egentligen är en reaktion på det som rör sig i alla våras bakgator. Hotet mot vår egen existens. Hanteras med alltifrån sprit och skärm till att spela död eller prokrastinera.

Spela död är ett sätt att hantera det diffusa hotet.  ”Play possum” (thanatopsis), handlar om att när ormar och ödlor inte kan komma undan ett förestående hot spelar de döda. Och när man har hamnat i prokrastineringsträsket handlar det inte om att man är lat. Det handlar om att förhålla sig till det outtalade hotet mot sin egen existens.

Frågan är tidlös. Fredrik Lindström är kanske något på spåret. Inte påspåretlindström utan påteologenilundlindström.

“Det sårbara livet.”

Abstrakt LU: ”Denna bok är ett bibelvetenskapligt bidrag till förståelsen av den mänskliga existensens villkor tiderna igenom. Boken ifrågasätter många av de traditionella tolkningarna och ger ofta alternativa perspektiv på lidandets gåta, inför vilken alla andra frågor kan förefalla oväsentliga. Plötsligt står vi inför smärtan i livet: lidande, sjukdom och död. Varför drabbar olyckan mig och hur är Gud inblandad i det onda som sker? Vad är en gudstro värd i lidandets värld? Gamla testamentets skrifter brottas med samma frågor som vi och sökte sina svar. Här är det lätt att känna igen två stora problem: frågan om rättvisa och skuld samt frågan om mening och gudsfrånvaro. Denna bok vill belysa den dialog som sker mellan bibeltexterna i dessa frågor. Uppmärksamhet riktas speciellt på Psaltarens böner och Jobsbokens reflexion som integrerar smärtan och protesten i livsförståelsen. Men också bibelns skapelsesyn ställs i förgrunden: en personlig Skapare är djupt involverad i det mänskliga livets mysterium – födelse, smärta och döende.”

Man kan inte gå direkt från stress till återhämtning fick jag lära mig i veckan. Funkar sällan. Man behöver ta steget via reflektion för att få det att funka. ”Reflektion är en abrupt ändring av riktningen för en vågfront på en yta mellan två olika media så att vågfronten går tillbaka i det medium den kom från.” (Wiki).

Fundamenta. Återgång till det som en gång gick förlorat.

Därav behovet av helgsmål, vilodag och fastetid.

Konstaterar att det häckande måsparet har återkommit till vår gata. Gissar att det är ett tecken på att vintern gett sig av.

Äntligen.

Fick lära mig att varje person har ett unikt tumavtryck, iris och en unik gångstil. Till det skulle jag vilja jag lägga till livsvandring. Kombinationen av relationer, rörelser, förflyttningar och utbyte av tankar och erfarenheter är ett enskilt universum i sig självt.

Lebenslauf enligt P.O Enquist. (Lewis Resa, P.O Enquist).

Risken att förneka sin egen tråd är alltid aktuell. Rädsla, längtan efter acceptans eller uppgivenhet. Hot kommer i många skepnader. Alltifrån Churchills svarta hundar, ryska invasionstrupper till askungens elaka styvmor och medföljande entourage.

Bästa motgiftet i alla tider är nåd i realtid.

Passerade Hamburg Hauptbahnhof på fredagseftermiddagen. Ödesmättad känsla med många tyska soldater i rörelse. Kriget är inte långt borta den här gången heller.

Veckan efter bodde vi över i Munchen. När kvällsmaten skulle inhandlas sent på kvällen kom jag allt längre från hotellet och till slut hamnade jag på en synnerligen avslagen nattklubb för människor i min egen ålder.

Fint och vemodigt på samma gång. Hyllning till människor som både gör sig fina och går ut för att träffa andra.

När tåget dagen efter går över gränsen mellan Tyskland och Danmark rullar vagnarna genom Christianfeld. Inser att det är där som P.O Enquist påbörjar Lewis resa. Det är där han läser på en gravsten ”Hun var ringe, men gjorde sit bedste.”

Tror att Elisabeth Stenborg (Signum 2001 #8) har en poäng när hon lyfter att det inte är de stora namnen eller sammanhangen som är det viktiga när solen går ner.

”Då uppstår den minsta, och mest självständiga församlingen, den som inte är ett samfund: ensam med Gud. En och en.”

En av fastans poänger. Att vårda sin egen inneboende urskiljningsförmåga.

För Cendrillon, eller askungen på svenska, leder det ultimata hotet till slut den stora möjligheten. Lite som askonsdagens korstecknande på pannan med aska. ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och tro evangelium.

Har börjat titta på The Crown. Är på avsnitt fem och har då fyrtiofem kvar. Kan förundras över traditioner, sammanhang, krav, förväntningar, ritualer, släktskap och människans tidlösa och universella utmaning inför pengar, sex och makt.

Bakom allt bling bling anar man den enskilda människans längtan att få vara just människa. Några lyckas hantera det, andra inte. Kanske är The Crown den mest extrema formen när det gäller förhållandet mellan det kollektiva och det enskilda.

Alla befinner sig i varianter. Som min engelska kollega John Donne (1572-1631) utryckte det:

No man is an island,

Entire of itself,

Every man is a piece of the continent,

A part of the main.

If a clod be washed away by the sea,

Europe is the less.

As well as if a promontory were.

As well as if a manor of thy friend’s

Or of thine own were:

Any man’s death diminishes me,

Because I am involved in mankind,

And therefore never send to know for whom the bell tolls;

Monarkin, militären och kyrkan sitter på likartade strukturer. Långa historiska trådar, ritualer för människor i grupp och förväntan på individer som del av det kollektiva.

Nu kanske kungahuset inte är min bakgård, men kyrkan är det desto mer. Och här är det absoluta kluret. Ett så djupt kollektivt arv kombinerat med ett budskap om att Gud är oss närmare än vårt eget hjärta, gör att det inte går att uttrycka som en målsättning eller vision, utan endast som en bön.

Det är ingen hemlighet att människor bokstavligen går sönder i kyrkans värld. Omöjligt att förneka. Legio till antalet. Kanske hänger en del ihop med krocken mellan det kollektiva och Gud bortom hjärtat där beskrivande ord som mystagogik till och med skaver.

Tittade in i det lilla röda kapellet bredvid kyrkan. Fyllt med bråte halvvägs upp till taket och som fick kapten Hadocks källare på Moulinsart att framstå som ett välstädat förråd. Hur svårt kunde det vara att tömma det från takkronor, stolar, tavelramar och gamla psalmböcker?

Tog dit en antikvarie för säkerhets skull innan jag beställde den tänkta containern.

Nu blir det ingen container. Frågan kvarstår dock var man hänger upp tre meter långa takkronor.

Kanske är det bra med en viss tröghet i förändringsarbetet så man inte frestas att tro att kyrkan på något sätt skulle vara ens egna projekt. Men det är väl som med arv i allmänhet, fysiskt eller inte. Det går inte att göra upp med sitt arv i betydelsen att det inte skulle finnas mer. Man kan bara förhålla sig.

Blev förvånad när jag för något år sedan googlade min farfar som var född på artonhundratalet och det visade sig att han var riddare. Hur coolt var inte det? Förundrades över att ingen berättade det för mig som grabb. Kanske var det för man inte brydde sig. Lika bra det.

Den dagen jag fått ordning på pappersarbetet kommer det en annons på tjugo kyrkbänkar. Det är bara att hålla utkik de kommande tjugotre åren.

“Nu står jag på perrongen och vinkar av ditt tåg. En kram och du är borta men känslan den består. En kram så är du borta men känslan den består.” (Miss Lee, Den vintertid nu kommer).

Tog tåget till Helsingborg, båten till Helsingör och tåget till Humlebaek för ett besök på Louisana. Det kolde øje – Tyskland i 1920´erne & August Sande. En tillvaro och uttryck av ett samhälle och människor mellan två gigantiska blodbad. Förunderligt och djupt obehagligt på samma gång.

Ansikten som ”Det kolde øje” utan att på något sätt avslöja den totala röra som gissningsvis fanns bakom fasaden.

Centraleuropeiskt kaos då, centraleuropeiskt kaos nu och människans ständiga försök att förhålla sig.

Ansikten säger ganska mycket om människan och dess uttryck är viktigt när det kommer till vår kommunikation med andra. Troligtvis det tydligaste uttryck för vår personlighet och identitet fysiskt sett.

Frågan är ju varför vi envisas med att ständigt säga att Herren låter sitt ansikte lysa över oss, vänder sitt ansikte till oss och ger oss sin frid.

Kan se hur Augustinus och Ambrosius står och mumlar vid dopfunten år 387 i Milano över det märkliga att grabben inte verkar fatta trots att han hört orden i stort sett varje dag under hela sitt liv.

Ser hur Ambrosius ger Augustinus en dunk i ryggen, knuffar fram honom och uppmanar honom att berätta hur man ber.

Augustinus torkar av sitt huvud efter dopet och säger, ok,så här ska du be: Tu, o Dio, ci hai creati per Te e il nostro cuore è turbato finché non trova riposo in Te.

Ytterligare en knuff från Ambrosius. Gör det inte svårare än vad det är. Ta det på svenska.

Du, o Gud, har skapat oss till Dig och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i Dig.

Ok. Hör och försöker förstå.

Sitter och kollar resa till backen. Tänker att det är något man gör under en viss tid i livet, sedan är det över. Men ännu är det ett tag till dess.

Denna gång får det bli tåg 07:26 från Huvudbangården, Hamburg 13:01 och Munchen Hbf 18:39. Sen är det bara två timmar kvar till backen. (Notering: Tåget passerar Gera på vägen mellan Berlin och Munchen, där Otto Dix föddes och som senare målade Portrait of the Journalist Sylvia von Harden och som nu hänger på Louisiana).

Erasmusstudenterna brukar komma ungefär samtidigt som de vise männen. För några år sedan var det tydligt. Idag är papperskartan ersatt med lämplig app och aldrig mer kommer frågan ställas om vägen till utvalt studentboende.

Förmodar att det finns de som hålla kvar både brevskrivande med papper och penna och kartnavigerande med en äkta karta i papper, svår att vika ihop.

Har fått en ny kompis. Han kommer från Ukraina och igår var det julafton. Samtalet vid lunchen var lite knackigt då det skedde genom google translate. Som när Tintin talar till elefanterna genom en trumpet.

Lite mer österut firas det helt enkelt när vise männen äntligen hittat rätt. Lite span kring det:

Ingen spoiler alert på att det återigen knackas på fel dörr samtidigt som man kan förundras över att det navigeras rikligt kring tidens tecken, stjärnor och drömmar. Detta har dock styrts upp med ordet fordom (eller fordum på danska) 1917/1931.

Vilar något av kuggfråga över detta. Väl på plats fanns det ingen dörr att knacka på. Kanske handlar det om tillgänglighetsfrågan då det inte är kontakter, konto eller något man föds in i. Läst i ett större sammanhang verkar den enda dörren som det talas om hänga hos betraktaren och förvaltaren.

Jag tror att den verkliga frågan handlar om man kan se Gud. Är det möjligt att se Gud?

Oavsett är kyrkans dörrar, eventuella trösklar och kyrkans alla fastigheter är alltid en trigger. Om än i passiv form.

Soho House i Stockholm har öppnat. Svd berättar: ”I en gammal kyrka ett stenkast från Östermalmstorg trängs innefolket. De spatiösa rummen har högt i tak. Väldiga Chesterfieldsoffgrupper intill det gamla altaret, två restauranger, i biblioteket en bar. Man beskriver sig själva som ”Ett hem för kreativa människor att komma samman” och riktar sig i huvudsak mot en målgrupp som är ung, köpstark och som sagt gärna kreativ.”

Förutom ett kompisgäng och en viss kreativ talang behöver man även hosta upp 26.000 kr/år för att ta en öl. För att vara en gammal kyrka så är det så mycket antistall man kan komma.

Ett stenkast bort på Styrmansgatan ligger det en annan gammal kyrka som tillhörde Elim en gång i tiden. En kyrka som Zlatan har köpt.

Båda kyrkorna lika oåtkomliga som det nu är.

Berättelsen går så här:

Hade tjänst som deltid ungdomsledare och gift med en som fortfarande studerade. Hade på något mycket märkligt sätt lyckats få lån på banken för att köpa ett hus. Om än ett litet hus så dock ett hus.

När sommaren kom fanns det inga pengar kvar men dock en djup längtan att få till någon sorts semester för familjen. Men det fanns verkligen inga pengar att lägga på en semester förutom mat.

Ringer en vän och släkting och frågar om vi skulle kunna få bo några dagar i den gamla Elimkyrkan, ett stenkast från Strandvägen.

Ringer Sixth biluthyrning i Rosengård (av alla ställen…) och fråga om de behöver få någon bil uppkörd till Stockholm.

– Absolut. Jag tankar upp en BMW som du kan ta. Sen ringer du mig när du skall hem igen så fixar jag fram en annan bil åt dig.

När jag sedan står i kön till biluthyrningskontoret på Arlanda skaver det lite grann. Tänk att man ska behöva betala för tåget in till Stockholm och sedan ut igen för att hämta den nya bilen. Smäll man får ta.

När det blir min tur lämnar jag in nycklarna och får en lunta biljetter i näven med orden – Paret före dig skulle just lämna Sverige och hade inget behov av dessa tågbiljetter. Dom kan du ju få.

Tänk att man var tvungen att betala för både pastan och burken med krossade tomater. Smäll man fick ta.

Gick över till domkyrkan för nyårsbönen när det mörknade. En domkyrka som hjälpt halva stan att nattsudda då man drog igång kyrkklockorna föregående natt utan att kunna stänga av dem.

Som första psalm hade de valt “Blott en dag ett ögonblick i sänder”, av Lina Sandell. Som en begravning hann jag tänka de första trettio sekunderna som de flesta har på sig att sätta ton och inriktning. Toppen.

En bit in i nyårsbönen trillade dock myntet ner. Kanske mer än någonsin handlar denna nyårsafton om att ta avsked av det som har varit. För många varken ballong eller applåd men för de flesta både sorg och tacksamhet över det som blev och det som inte blev.

Och en begravning? Vi är här för att ta avsked av N N och för att överlämna honom/henne i Guds hand. Och en nyårsafton? Vi är här för att ta avsked av 2022 och för att överlämna det i Guds händer.

Vid begravning följer ett griftetal där man kan följa en tråd genom livet. Viktigt är att inte gå in för djupt, säga för mycket, utan stanna vid att peka på en tråd och låta människorna som lyssnar få värna sin egen integritet och vårda sina minnen, upplevelser och tankar. Det finns en röd tråd för alla 2022.

Sedan kan Pastor Loci tala om sorgen, saknaden och tacksamheten, löftet om att Gud är med oavsett yttre och inre omständigheter och om hoppet (bortom alla ord om gatubeläggning och vegetation) för att istället peka på det som inte är något bildspråk eller gissningslek utan koppla tillbaka till avsiktsförklaringen i början av avskedet om att överlämna i Guds händer: ”… och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”

Och vad sa domkyrkoprästen mer? Så får vi inlämna 2022 i Guds frid. Om prästen inte hade mig vid Hello så i alla fall vid Good bye. Gräv ner 2022 i Guds frid och ta sikte på 2023.

Och nu då? Tror jag ska skala lite potatis. Det blir fint. Potatis, sparris och lite rostas får avsluta 2022.

Gott nytt år för till den som orkade läsa hela vägen.

Tog en joggingtur i det skånska högvintervädret. Dyngblöt som en tvättsvamp vid hemkomst.

Samtalar om väder och vind med min son som är hemma på permission. Försöker förstå. Regn kallas amfibiesol, tittar solen fram under marsch svarar man: Buuu. Dock är gudstjänsterna fördömligt korta och begripliga: Gud bevare Konungen och Fosterlandet. Gud hör bön. Varpå soldaterna svarar: Gud hör.

Satt på läktaren och hejade på grabbens handbollslag. Tre grabbar, tre läktarperioder i livet. Nämnde något om det till personen som satt bredvid.

”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet.” fick jag till svar. ”Kanske var det Stig Dagerman eller någon annan”. Ja, kanske var det Stig Dagerman, men mer troligt Stig Johansson från Alingsås, som kom att arbeta som socionom på Försäkringskassan i Malmö.

Denne Stig Johansson med den förunderliga bibliografin och vars ord Kjell-Olof Feldt tog rygg på en gång i tiden för sina memoarer. Ha en bra dag: det är hela grejen liksom, Kamma noll, Visst är det sant: sticklingar, Mänskligt att döma: andra sticklingar, Delade meningar: nya sticklingar. Sticklingar: ord i vägen och Den kapsejsade himlen.

Gick in i Tygelsjö kyrka. Tog ett djupt andetag och ordet blev tydligt: Hemma. Sinnet bär på en viss komplexitet. Doften av en kyrka tillhör det mer djupgående för de som är uppvuxna inom dess väggar. Doft kombinerat med tystnad eller i alla fall en partiell möjlighet att urskilja sinnesintryck skickar den egna tanken genom tid och rum på ett ögonblick.

Kollade in Margaux på svtplay. Frågan var om vi kunde förlåta Margaux. För mig var frågan vem hon var, vad hon hade gjort, varför och vem som skulle förlåta. Efter att ha sett progamet är allt lika diffust som innan jag såg det. Hittade en krönika i DN av Alex Schulman med rubriken ” Margaux är inte djävulen på jorden – hon är ett barn av sin tid.”

Detta tidlösa domstolsförfarande. Same same…

En värld utan nåd är svår, ett liv utan nåd är besvärligt och en kyrka utan nåd är fullständigt outhärdlig.

Joachim som tidigare hängde på både DN och Expressen borde veta:

”Att släppa egot är en förutsättning för nåd. Jag vet. Flera gånger har fåfängan, egot spelat mig ett spratt i mitt professionella liv. Jag har själv fallit hårt från de höga redaktörspulpeterna…”.

”Nej, skälet är att du inte längre uppfattas som lätt korkad om du vågar bekänna din andlighet, gudstro och ditt intresse för existentiella frågeställningarna. Tvärtom är det i dag tecken på en intellektuell öppenhet att inte tro sig ha alla svaren, våga problematisera livets mening och öppet reflektera över sin gudstro och livets alla mysterier. Dessutom kan du bidra och hjälpa till utan bygga ditt eget varumärke.” Joachim Berner, KT.

Dags att börja justera listan på nyårslöften, detta ständigt återkommande förkroppsligande av nåden.