Mikael Göth

Sakta men säkert avslutas det som påbörjades med ett tvåmånadersvikariat 2010.

“A transition is any event in life that alters your plans, your place in that plan, or your sense of purpose. Transitions can be stressful, and come with feelings of fear, anxiety, and anger. Coping mechanisms and self-care can help you navigate life transitions successfully.”

Skrollade igenom kyrkans facebook i någon sorts snabbspolning av det som varit. Spretigt men levande.

”Fantastiska Fosie kyrka så många gånger ni har lyft mig från stående på knän , så många måniskor från olika kulturer och religoner ni sammanfört i sorg och glädje , vilket jobb ni gör i vårt sargade område , ert arbete och sammanhållning har jag aldrig upplevt i någon annan kyrka i sverige tidigare ni är helt fantastiska ❤”

Det sitter i blicken som den där sävlige pastorn från Göteborg brukar säga. Frågan är vart man riktar den. Handen vid plogen, dagar som gräset, saltstod och skornas grus. Frågeställningen är inte ny men inte heller oviktig.

När är det dags att gå? Och Quo vadis? Veckans insikt landade när jag efter att ha sjungit “Må din väg gå dig till mötes” ett par hundra gånger, insåg att det inte handlar om en grusväg. Det är människor.

De som tillhör vägen är ett annat begrepp inom mitt gebit. Det hänger ihop.

Igår steg äldste grabben innanför dörren med finaste uniformen och baskern på huvudet. Livet pågår.

Dags att skjutsa yngste grabben till Lazerdome. På min tid, när jag var ung, var det spännande med fiskdamm och kriget utkämpades med “bra pinnar” som liknade maffigaste maskingeväret.

Allt har sin tid.

Skulle hängt i Jerusalem denna helg. Hade sett ut lite olika joggingstråk för att kunna uppleva lite olika delar av staden. Hade även planerat att jogga till Betlehem för att dra in lite fysisk upplevelse i den årliga julberättelsen.

Så blev det inte.

Det blev ett smörrebröd och besök på designmuseet i Köpenhamn istället.

Utställningen ”Wonder” delades upp i olika rum utifrån associationer på själva ordet och landade i amazement, curiosity, miracles and reflection. Helt plötsligt kändes designmuseet som ett bra alternativ till Betlehem.

Befinner mig i en mellanperiod. Troligtvis ett konstant tillstånd i min tillvaro med variation på påtaglighet. Ut ur en grupp och sammanhang för att försöka ta mig in i ett annat.

Hittade Martin Buber i ett försök att skapa struktur i detta mellanläge och med en koppling till någon som verkligen tog sig till Jerusalem. Sist jag hörde om honom var 2009. Recap:

Det är i sina relationer människor blir till och detta relationsskapande är unikt för människan. Detta förhållningssätt mellan människor lägger han i två lådor.

Jag-Du relationer handlar om dialog och acceptans. Mötet blir till ömsesidig relation i en närvaro, ett relaterande och samspel med en öppenhet att stå till den andres tjänst utan att förvänta sig att få något tillbaka.

Den andra lådan beskrivs som Jag-Det. Vi blir till objekt för varandra i syftet att tjäna något på relationen och våra möten kan beskrivas som iakttagande, granskande och bedömande. (Lite som min relation till katten. Trevlig på morgonen, biter mig i foten om han inte får mat för att sedan hålla distans resten av dagen.)

Vår tillvaro utspelar sig alltid i någon av lådorna, ibland i båda. Men det är i Jag-Du relationerna som vi möts på riktigt och autentiskt. Där lever den upprättgående själen.

Kanske gäller detta både i betraktandet till grupp och Betlehem.

(Sedan tappade han mig eftersom han även skriver ”Närhelst en människa återvänder in i stillheten, sitt livs egentliga verklighet, konfronteras hon i djupet av sin ensamhet med grunden för tillvaron och erfar då den mänskliga problematikens djup”. Då blir det väl någon sorts Jag-Jag eller Jag-Gud box på det tänker jag. Oavsett blir det mellanmänskliga perspektivet lite väl mörkt för min smak eftersom han menade att Jag-Du relationerna med tiden degraderades till Jag-Det relationer för att landa i att det är endast i relationen med Gud som Jag-Du består).

Den som suttit vid en nära anhörigs dödsbädd skulle nog uttryckt det annorlunda.

Ja, vem vet hur det hänger ihop. En mer påtaglig fråga är ju när granen skall in. Kanske idag. Var den skall inhandlas är en icke-fråga. Alltid utanför domkyrkan. Ett varför på det går inte att ställa.

Tanken var väl att man skulle bytt tjänst förste januari. Det hoppade plötsligt fram en månad. Ett december med ena foten på den ena sidan Malmö och en fot på den andra.  Kanske en bra ingång när man fått sitta ner en stund. Stan må vara enormt segregerad men teologins uppdrag är ju som bekant tvärt om.

Tvärt om eftersom diabolo, διάβολος, även bär på betydelsen ”den som skär igenom och den som splittrar”.

Kollade upp om cementen till Kristusstatyn i Rio kom från Limhamn eftersom den i folkmun kallas Limhamnsjesus. Fick artikeln att Skanska dementerar ryktet att de skulle ha byggt statyn. Cementen kom från Skanska i Limhamn men blandades i Rio. Dementera eller cementera kan kanske kvitta.

Det sägs att initiativet till Lunds missionssällskap kom från prästerna i Tygelsjö kyrka på mitten av artonhundratalet. Okänt sällskap för de flesta men vid en närmare koll har trådar till Egypten, Hong Kong, Jerusalem, Kapstaden och Malmö. I ett statement sägs det att ”På varje plats stöds insatser för att överbrygga klyftor mellan människor och främja arbete för en helad gemenskap öppen för alla.”

Den sista kyrkan man ser innan man lämnar Sverige via motorvägen har varit stängd i många år och jag gissar att man måste ha hjälm på sig om man vågar sig in. Dess morgondag är väl högst osäker.

Fint är att kyrkan trots detta följer kyrkoårets färger eftersom vaktmästaren i grannkyrkan ser till att färgerna byts ut allteftersom kyrkoåret går.

Kyrkan i kyrkan är ett förunderligt fenomen. Människorna hoppas och liturgerna vet.

Lite som fjärilarna. ”Fastän det verkar som en viloperiod i fjärilens utveckling är det stora förändringar som sker. Inuti puppan förvandlas larvens kropp till de beståndsdelar en färdigutvecklad fjäril är uppbyggd av…”.

För att inte tappa lusten helt och hållet kan det vara bra att veta att när endast timmar återstår innan fjärilen föds börjar puppan mörkna.

Blev bjuden på thanksgiving dinner igår. Mitt livs första och ett fint avslut på det gångna året. Kalkon, pajer eller som man säger på skånska: “Go mad å möed mad å mad i rättan ti – å så madaro.

Utöver denna Dinner de Luxe skulle man hålla varandra i handen, säga något som man var tacksam över för att sedan läsa en doxilogi. Fint.

“Praise God, from whom all blessings flow; Praise him, all creatures here below; Praise him above, ye heavenly host; Praise Father, Son, and Holy Ghost. Amen”

Fick mig en rundtur i synagogan tidigare i veckan och en snabbgenomgång av Sabbatsmåltiden. Eftersom man ska chilla på sabbaten kan man köra en Cholent, en köttgryta som enligt receptet skall stå och sjuda i sexton timmar.

Även där får man med sig en uppmaning att lyfta blicken. ” שמע ישראל יהוה אלהינו יהוה אחד ” ”Hör, o Israel, JHVH är vår Gud. JHVH är en”

Drog upp till Båstad och satte mig på kallbadhuset. Att ett hav kan vara så ofattbart kallt är svårt att ta in. Inte direkt ett långkok på sexton timmar.

Planterade även om två av äppelträden som rådjuren hade gått hårt åt. Finns en liten hörna i skydd av stenmuren som är en perfekt plats för återhämtning. Skydd och värme från muren och god jord för rötterna.

Söker mönster och trådar. Kanske handlar den större bilden om behovet av att återta den förlorade återhämtningen. Sitta ner, måltid, gemenskap och lyfta blicken bort från sig själv, mot Gud. Och för att under vissa perioder i livet helt enkelt planteras om i skydd av muren för att inte knäckas.

Om Lumen internum, det inre ljuset, var en tolkningsnyckel för mystikern Hjalmar Ekström när han läste bibeln, så kanske man skulle kunna lyfta ut det som en tolkningsnyckel på hela tillvaron. Om konsten att se tilltal, samband och sammanhang. Se det andra inte ser helt enkelt.

För hur många psalmer i psalmboken handlar inte om Gud i det fördolda? ”Gud, för dig är allting klart allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.” (217).

Att vila i att bärigheten finns i det fördolda kräver ganska mycket tillit. Som om man hade något val.