Mikael Göth

Ersta den 15/11 1963

Som bekant har Martin Luther skrivit en hel del, men det är inte så många, som läser, vad han skrivit. Det är nog skada, det? Ty den läsningen behöver långt ifrån bli långtråkig. Det fick jag belägg på, när jag häromdagen läste några ord, som han skrivit om bönen. Vem kan inte känna igen sig åtminstone vid något tillfälle i följande beskrivning?

“Du måste lära dig att ropa och icke sitta där för dig själv eller ligga på bänken, hänga huvudet och ruska på huvudet och bita och gnaga dig med dina tankar, sörja och söka efter, hur du kan komma undan, och inte tänka på annat än hur illa det går för dig, hur synd det är om dig, vilken bedrövlig människa du är. Nej, upp med dig, latmask fall på knä, lyft händer och ögon upp mot himmelen, läs en psalm eller Fader vår och lägg fram din nöd för Gud, under tårar om så är, klaga och ropa till honom.”

Det verkar kanske som om han som skrev de raderna, aldrig hade fått smaka på verklig nöd. Men den som känner till något om Luthers liv, vet att han verkligen fick erfara nöd, som kom i många olika skepnader och ansatte honom både utifrån och inifrån. Få människor har så tydligt beskrivit nödens bitterhet och ångestens förlamande grepp som han. Men han kunde också tala om frimodigheten i Kristus Jesus och det hopp som ingen makt i världen kunde beröva honom.

Är det inte så vi ofta bär oss åt? när nöd och rädsla griper oss fatt? “Du sitter där för dig själv eller ligger på bänken, hänger med huvudet och ruskar på huvudet och biter och gnager dig med dina tankar…”. Nöden kan ligga tung och frätande. Vi orkar inte skaka den av oss. Vi menar med all rätt, att det inte blir bättre genom att försöka intala sig, att det inte finns något, som jag behöver vara nedstämd eller orolig för. Det går kanske ett tag genom att man “rycker upp sig”, men sedan är det likadant igen.

Jag är säker på, att flera av Er, som nås av detta brev, har prövat den utvägen, men som också har gjort den erfarenheten, att en yttre frimodighet inte svarat mot en inre ro. Frågan blir då ofta aktuell, hur länge jag skall härda ut på det sättet.

Nej, det finns en väg, på vilken man öppet kan se och erkänna för sig själv sin nöd och sin oro, och ändå icke svikta. Bönens väg. Den ger oss möjligheter att se nöden men slippa att bära på den. “Låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön med tacksägelse.” Fil.4:6

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 8/11 1963

När jag skriver de här raderna, tätnar den gråa, fuktiga, novemberskymningen utanför mitt fönster Trädens nakna grenverk skymtar jag ännu ett oregelbundet mönster mot den alltmer mörknande him elen. När jag sitter och ser på det, känns det som om man ville tränga sig in, och jag börjar nästan känna, mig litet ”höstruggig”.  Men när lampan är tänd, håller ljuset stånd mot mörkret och värmen slår åter sin ring omkring mig.

Men hur många är det ikväll, som saknar möjlighet att bryta höstrusket? Jag tänker givetvis i första hand på alla dem, som inte har någon plats, som de kan kalla för sitt hem. Men det finns också andra människor, som kommer i mina tankar, dessa som har det novembergrått inombords. Hopplösheten och håglösheten blir som novemberdimman, Man vill inte släppa in den till sig, men den rinner ändå in genom själens alla springor och hål. Och den dimman kan vara tät och det mörkret ogenomträngligt, så att man inte ser sin väg, Om man bara visste sig någon utväg, skulle man genast använda sig av den, men som det nu är, vet man inte åt vilket håll, man skall gå.

Nej, det går inte att komma undan det mörka med mindre vi får tag i ett ljus, som brinner. Ty ett enda ljus kan göra det jag inte förmå – skingra mörkret.

Låt mig få säga: Jag har fått ett ljus, som jag vill ta hem och sätta så, att det lyser och värmer frusna själar! Det är inte jag, som har gjort det. Jag har bara fått det. Men med det ljuset följer en instruktion: “Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju för att det skall sättas på ljusstaken.” Och ljuset, som det gäller, är det, som kallas “Världens Ljus”, och det skall sättas så att det vägleder och värmer.

Herren Jesus Kristus? vår uppståndne Frälsare är detta ljus. Där Han är, där blir det aldrig riktigt mörkt. Han vet vad mörker är, ty Han ensam har upplevt det verkliga långfredagsmörkret för oss; men Han har också gått segrande därur. Därför kan en nödställd människa få bedja så:

Skingra, Gud, all tvivlans dimma, Låt mig ljus i ljuset se,

Låt i trone mig förnimma,

Att blott du kan frälsning ge,

Att den väg, som Jesus banat,

Är den enda jag kan gå

För att liv och räddning få.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 1/11 1963

Allhelgonatid – har inte det ordet en klang av en tidig morgons frost­ kristaller? För det inte till oss en bild av flämtande ljuslågor i det land, där skymningen faller allt tätare? I vårt minne framträder sådana namn som Franciskus, Birgitta och andra bland helgonen, som kyrkohistorien känner till. Dock – Gud känner till flera helgon än kyrkohistorien.

I en liten andaktsbok av Jeanna Oterdahl skriver författarinnan: “Men ”’helgonen” är inte alla borta. Har jag inte själv sett dem och lärt känna några av dem, dina helgon i vår egen tid? De skulle bestörta, kanske harmsna avvisa ett så högt namn, och ändå ser jag ditt ljus lysa genom deras drag, din härlighet stråla ur deras väsen…”

En gång skall det visa sig, att helgonens antal var större än vad man hade anat, då den dagen bryter in, som Johannes fick en föraning av, då han såg himmelen öppen och en stor, oräknelig skara stå samlad inför Guds tron. Ty det kom­mer att finnas endast helgon i himmelen. Allt lidande, allt ont och orent skall icke kunna tränga in dit.

Då kanske det är bäst att försöka bli ett helgon, om man tänker sig dit! Och helgonidealet är för många en sådan människa, som är helt och hållet genomgod; som aldrig bär på en ond tanke och än mindre låter sig undslippa ett retligt ord eller lämnar efter sig en självisk handling; som gråter över andras synder och bär sitt lidande med lovsång. Men detta är inte en verklig bild av ett helgon. Ett helgon är en människa, som mera gråter över egna synder än över andras; som inte orkar bära sitt lidande, om inte Gud förbarmar sig över henne; som kämpar med synder och brister i tankar, ord och gärningar och som ofta får anledning att bedja både Gud och sin nästa om förlåtelse. Ett helgon är en syndare – men en heliggjord syndare!

Hur sker detta? – När man läser exempelvis Pauli brev till korintierna, blir man kanske minst sagt förvånad, att det i en kristen församling kan finnas så mycket elände, som aposteln påpekar i dessa brev. Och ändå kallar han dem i början av brevet för bl.a. “heliga”. Det namnet ger han dem inte av okunnighet och inte heller med ironi, utan därför att de voro “helgade i Kristus Jesus”.  Och det betydde att dessa människor dag för dag överlät sin synd och sina misslyckanden åt Kristus i bekännelse och fick mottaga förlåtelse i hans namn och genom tron räkna Kristi rättfärdighet sig själv till godo.

Därför är det ett namn, som lyser över alla helgons namn – Kristi namn, i vilket också vi kan bli heliggjorda.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/10 1963

“Gud är en bekantskap, som är värd att göra.” Så lär Geijer en gång ha yttrat vid en föreläsning i Uppsala. Kortfattat och utan överord har därmed uttryckts vad människor från olika tider har funnit vara så värdefullt, att de vågat offra allt för den bekantskapens skull t.o.m. sitt liv. Med en till synes oböjlig frimodighet bekänner Luther sin beredvillighet i detta avseende i en psalmvers, som vi ofta sjunger:

“För himmel, ej för jord, vi gå

Till strids och glade äre,

Äre alltid väl till mods,

Fast vi våge gods

Och ära, liv och allt, Ske blott som Gud befallt,

Guds rike vi behålle.”

Förvisso var det inte tomma ord. Men när vi sjunger eller läser de trosvissa orden, är det då vår verklighet, som vi därmed bekänner? Vi kanske skall gå ett steg ytterligare bakåt och fråga: Känner vi Gud och känner vi Honom på ett sådant sätt, att den bekantskapen är något värd för oss?

Vi tar så ofta för givet, antingen att vi känner Honom, eller också att vi inte alls har någon möjlighet att känna Honom. Båda uppfattningarna kan vara lika oriktiga. Kan man verkligen få reda på något om Gud? Gör det oss inte bara förvirrade utan fråntar oss förmågan att lösa våra personliga problem genom att behöva räkna med Gud? Det synes som det skulle vara riktigt, att det kanske finns en okänd Gud, ty Jesus säger: “lngen känner Fadern”. Då måste det ju bara trassla till sig för oss, om vi genom våra önskningar formar Gud för oss. Många människor känner Gud blott genom sina egna önskningar och då är Gud inte deras Gud utan deras tjänare. Bönen blir order, som man otåligt väntar på skall bli utförda.

“Ingen känner Fadern – utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra Honom känd.” Dessa Jesu ord visar oss, att vi inte av oss själva kan känna Gud, men i Herren Jesus ser vi Honom. Där lär vi känna Honom såsom en Gud som förlåter syn­der och till denna förlåtelse knyter Han välsignelse och kraft.

När en människa kommit in i mörker och nöd, kan hon känna det som om hon hade tappat bort Gud ty hon ser Honom inte i mörkret. Men den förvissningen får Vi äga, att Gud inte tappar bort oss, om vi inte själva drar oss undan. Han släpper inte taget!

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 19/10 1963

Med skärpa framhålles i våra dagars samhälle människors likavärde. Obarmhärtigt avslöjas för mänsklighetens ögon platser och sammanhang, där detta likavärde ifrågasättes eller förnekas. Men samtidigt som vi riktar vår uppmärksamhet på att alla människor skall äga samma värde, håller vi bestämt på att tappa bort själva människovärdet.  Om detta har sjunkit till botten, är väl glädjen ringa, om vi hunnit fram till mänskligt likavärde. Ännu är kanske inte botten nådd, men nog kan man väl i vissa sammanhang märka den uppfattningen, att en människa äger värde i den mån hon är “nyttig”.

Och med nyttig menar man ofta, att hon skall kunna producera något, så att även hon        I, bidrager till att höja den allmänna levnadsstandarden, vår tids avgud.  Visst är den höjda levnadsstandarden något att vara glad för.  Ingen av oss skulle väl vilja återvände, till gångna tiders möjligheter att möta sjukdom och nöd. Men kommer detta vårt välstånd att skymma bort Honom, som är alla goda gåvors  givare,  då har vi gjort oss en avgud, som inte frågar efter den enskilda människan i sig själv, utan blott i den mån hon kan hävda sig bland andra och kan dra sitt strå till den allmänna stacken.

Varför tar jag nu upp ett sådant ämne i mitt söndagsbrev? Därför att jag indirekt stöter på den uppfattningen ibland, när jag går på avdelningarna. “Mitt liv är misslyckat”, säger kanske en modstulen patient.  På min fråga: “Varför?” blir svaret ibland: “Jag ligger ju bara här och är människor till besvär.” Nej man skulle ju vara “nyttig”! Man skulle ju kunna göra något! Då hade livet haft värde! – Jo, jag förstår, att sådana tankar så lätt hugger sig fast i sinnet, när vecka läggs till vecka och vi inte ser någon ljusning.

Men låt oss nu vända oss ifrån tidens avgud och vända oss till levande Gud, himmelens och jordens Herre. Hur mycket anser Han, att en människa är värd? I Psaltaren läser vi: “Sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid.”  – Vare sig människan är frisk eller sjuk, är hon ovärderlig.  En har dock givit en fullvärdig lösen – “Jesus Kristus, som gav sig själv till lösen för alla”. Gud själv har satt ett gudomligt pris på människan. Därför äger varje människa ett oersättligt värde, ty Herren Jesus Kristus älskar henne. Har vi fått syn på detta, blir vi tvungna att göra en hel del omvärderingar. Då kan vi kanske t. o. m.  få se, att knäppta händer kan vara “nyttigare” än rastlösa händer.

Eder tillgivne Einar Göth

Sjukhusprästens Söndagsbrev 26

Ersta den 12/10 1963

Egentligen är det ett svårt ämne, som jag tänkte beröra i söndagsbrevet den här gången. Jag tänkte skriva ett “tackbrev”. Det har ju skrivits så mycket vackert om tacksamhet så att man tycker, att jag därifrån skulle veta, hur man skriver om en sådan sak. Men ärligen sagt, så kan det väl gå an att skriva några vackra meningar tacksamhet, men att ha hjärtat stämt till tacksamhet i livets olika skiften – det är en annan sak.

“Tacken Herren i alla livets förhållanden”, uppmanar aposteln den kristna människan att göra. Den uppmaningen tycker vi passar så väl in i bilden av en högtidsdag, då en människa har anledning att se tillbaka på ett skiftesrikt liv. Då ligger orden kanske så väl tillrätta: “Jag har så mycket att tacka Gud för.” Det kan ligga mycket av livsvisdom och Guds-kunskap i ett sådant yttrande. Och nog vore det väl en bön, som vi behövde bedja, att vi finge se vårt liv i rätt ljus, så att vi såg, att vi ändå har en hel del att tacka Gud för.

Men tacksamheten skulle ju inte bara infinna sig hos oss som en sällsynt högtidsgäst vid 50-, 60- eller 70-årsdagar. Den skulle vara grundtonen i vårt hjärta i dag, vare sig vi firar födelsedag eller inte, vare sig vi lever i högönsklig välmåga eller vi lider av sjukdom eller ett övermäktigt arbete vare sig vi känner oss frimodiga eller klenmodiga. Och det är i detta avseende, som jag finner det vara så svårt att skriva om tacksamhet, därför att jag vet, att bland Er, som jag skriver till, finns det människor, som i långt större utsträckning än jag har fått smaka på svårigheter och lidanden. Men ändå ville jag, att brevet skulle nå fram även till den som har det svårast. Jag ville nämligen även i detta gå min Herres ärende. Låt mig få ta med Er till ett annat sjukhus, där jag hade mitt arbete för några år sedan. Där träffade jag en patient, en kvinna i 30-årsåldern, som genom sjukdom blivit svårt handikappad. Enligt läkares mening syntes hon för resten av sitt liv var hänvisad till sängen eller i bästa fall till en rullstol. När vi satt och pratade i korridoren, sade hon ungefär så: “Jag vet vad jag har fått gå igenom och jag anar vad som väntar mig, men jag kan inte låta bli att tacka Gud ändå. Inte därför att jag förstår varför detta skall hända mig, utan därför att jag för Kristi djupare lidandes skull får vara ett Guds barn och därför att Han har en dold mening med detta mitt liv, som jag med spänning väntar på att få förstå.”

Om vi kunde få göra denna människas erfarenhet, nog skulle vi vara lyckliga.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 5/10 1963

Ännu för några decennier sedan hade den 1 oktober sin alldeles speciella prägel här i Stockholm. Det var den stora flyttningsdagen, då lägenheter bytte ägare. Med ett aldrig sviktande intresse från grannarnas sida bars hemmets inventarier ut till flyttlasset vid porten. De välkända sakerna, som hade haft sin givna plats inne i hemmet, såg nästan löjligt små ut, där de stod uppradade på trottoarkanten i väntan på att bli instuvade på lasset. Ett vinddrivet möblemang, där alla skavankerna obarmhärtigt exponerades för främmande nyfikenhet och kritik.

“Flyttningsdags” – nog är det en vemodig kläng i det ordet. Det innebär i mångt och mycket en slutpunkt på ett kapitel och början på ett nytt. Det betyder att den gamla ramen omkring ens tillvaro skall bytas ut mot en ny och att man kanske t.o.m. måste bryta kontakten med den tidigare umgängeskretsen och med forna grannar.

Flyttningsdagen kommer även för den mest bofasta och hemkära männis­kan. En 80-årig man uttryckte saken så: “Vi år allesammans uppsagda till flyttning,”

Vad han därmed menade kom tydligt fram, då han med darrande gammelmansröst sjöng en sång, som började med orden: “Vi bo ej här, vi blott här nere gästa. En liten tid på resan till vår Vän…”

Den gamle såg utan fruktan mot den dagen. Mycket hade han fått erfara under sitt långa liv och framför allt hade han lärt känna Honom, som han sjöng om såsom sin Vän. Ty att ha den Uppståndne till sin Vän ger trygghet åt livet och frimodighet inför flyttningsdagen.

Jesus är min vän den bäste Vilkens like aldrig är.

Skall då jag så med de flesta övergiva honom här?

Ingen skall mig kunna skilja Ifrån den mig har så kär;

En skall vara bägges vilja Alltid här och evigt där.

Till sist vill jag tala om, att söndagens gudstjänst på sjukhuset kommer från avd. III och onsdagens aftonandakt från avd. I och kan följas i radioapparaternas program 3. – Vidare kan jag även nämna, att en insamling till förmån för inrättandet av ett andaktsrum på sjukhuset har under det halvår den pågått, inbringat 4.800 kronor. Därför har vi gott hopp om att detta andaktsrum skall bli en verklighet och vi hoppas till gagn både för patienter och personal vid gudstjänster och enskild andakt.

 Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 28/9 1963

“Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen.” Med bland annat inleds en vanlig högmässa. Det tycks väl, som de orden passar väl in under höga valv inför en församlad menighet och vid orgelbrus. För många människor är det hela sanningen om Gud och därför blir deras vardag fattig och nödtiderna, som inte uteblir för någon människa, så svåra att genomleva och genomlida.

Men det är inte hela sanningen om Gud. Han är inte blott den väldige och oåtkomlige Guden, som vi små människor skall försöka höja oss upp till i hopp om att så bli accepterade av Honom och få audiens inför Honom en liten kort stund på söndag förmiddag. Nej, hela sanningen är denna: “Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen. Han är ock när dem som hava en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön.”  Det är inte vi människor, som kan höja oss upp till den Helige, även om vi klär på  oss bästa söndagsstassen. Men Han kommer till oss och hans anletsdrag är Herrens Jesu.

När vi alltså råkar in i nöd, sjukdom och sorg, när varje ny dag känns som en plåga och när framtiden inte blott ser dunkel ut utan rent av skrämmande, då är HAN nära, som känt den djupaste nödens bitterhet. Han kommer inte med vänliga men resultatlösa råd. Han säger aldrig till den modfällde: “Ryck upp dig!”

Ty Han vet att den människan inte kan lyfta sig själv upp ur “misströstans dy”. Han säger inte: “Gräv ner och göm och gå vidare!” Ty Han vet, att det som gömts undan på botten i en människas inre, kan väl vara gömt för insyn från människor – men det tynger för den som bär på det. – Vad gör då Herren? Gör Han något eller går Han bara förbi? Nej, Han stannar och säger till oss nutida människor det som Han en gång sade till en tulltjänsteman, som hette Sackeus: “I dag vill jag gästa ditt hus.”

Han vill inte riva upp det förgångna, det som ännu gör ont. Men Han vill inte heller, att vi skall bära bördor, som till sist blir oss alltför tunga. Vi får i stället ta fram det som vi gömt och lämna över det till Honom. Han orkar bära både bördan och oss.

Inte alltid är det så lätt att hålla fast vid, att Herren dock är hos mig, när jag blott känner pressen under nöden. Han har just därför givit oss hjälpmedel, Det som om vi utnyttjar dem rätt, både giver oss tro och stärker ·den.

Hjälpmedlen är Bibeln, som vi kanske har vid sidan av oss på bordet. Det är nattvardstillfällena, som inte blott är inskränkta till en gång i månaden, utan så snart den sjuke önskar. Det är bön och andakt. Och det är enskilt samtal med själasörjaren.

Eder tillgiven hälsning Einar Göth