Är väl fortfarande inne i pre-50-årskrisprocess. Men som
Psaltaren så rätteligen påpekar att även om jag vandrar i dödsskuggans dal
behöver jag inte frukta något ont. För att lägga det på rätt nivå.

Dödskuggans dal eller inte så är det något som signalerar
att livet är ändligt. Man tittar inte efter större hus, kroppen signalerar, man
cyklar inte släppstyre, bil utan tak har köpts, körts och avyttrats, man
försöker säga något skojigt till den yngre generationen etc.

Gick på gymmet i gårkväll mellan alla körningar till barnens
aktiviteter. Centrala Lund + studentstad
+ uppladdning inför helg gjorde att det blev lite trångt vid hantlarna framför
den stora spegeln.

Kvar fanns bara tyngder som låg nivån över vad man själv
klarar av. Kroppen, hjärnan och den så här långt ihopsamlade livserfarenheten
vädjade till den inre rösten att låta bli. Rösten ”Jag ska minsann visa alla
dessa vältränade kids vad som gäller” vann.

Både onödigt och ett misstag på samma gång. Två ord som
brukar gå hand i hand.

Sitter och förbereder inför söndagen. Texterna sparkar till
med uppmaningen ”att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan
återigen stå eniga i tankar och åsikter”.

Slow Learning Process så här 2000 år
senare.

Och efter gudstjänsten är alla välkomna med sitt röstkort
till kyrkovalet…

Konsten att få ihop det kan man fundera på. Kanske handlar
det om perspektiv:

Perspektiv (medeltidslat. perspectiʹva ’ av perspectiʹvus
’genomseende’, av latin perspiʹcio: ”Blicka in i” och ”se igenom”).

Det kanske
ligger något i Luthers prat om kärna och stjärna.